Tyngdmätning, HMK och tidsseparation. Lars Jämtnäs från Lantmäteriet berättar om detta och mycket annat.

• Vad behöver man ha koll på när man mäter med GNSS?
• Hur har GNSS utvecklats?
• Hur jobbar man med att uppdatera och förbättra HMK?
• Vad innebär tyngdmätning och varför behöver man göra det?
• Man talar om ofta om att mäta med tidsseparation, men exakt hur mycket tid ska egentligen gå emellan?

Länkar:

Handbok i mät och kartfrågor – HMK

Och jag tror att man ofta kan hamna i lägen där man inte vet. Man noterar bara en avvikelse, och sedan kliar man sig i huvudet och vet inte riktigt hur man ska gå vidare. Tyngdkraft är väl en lite osynlig del av vår vardag på något sätt. Det är ju ändå ganska viktigt att ha koll på tyngdkraften, höjdsystem och geoidmodeller för geodetisk mätning. Tyngdmätning och sådant där?

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden, där vi i dag pratar om nätverks-RTK på skruv- och mutternivå.

Ja, det är ju GNSS-trollspöt, hederlig GPS-mätning. Det är det vi pratar om, i mångt och mycket, med Lars Jämtnäs från Lantmäteriet. Det är ett intressant ämne. Det är ju vardagsmätning, kan vi säga.

Men vi pratar också lite om vad kvalitet är när man använder nätverks-RTK, eller RTK-mätning, och om att man inte behöver skämmas för att säga: ”Ja, men jag mäter bara med min GPS.” Jag skulle nog säga att det är den vanligaste mätmetoden i dag, så det gäller ju att veta: Hur bra är det? Hur vet man att man gör rätt? Vad är tidseparation, och hur tidseparerar man mätningar? Hur kvalitetskontrollerar man dem? Vad är den schablonmässiga noggrannheten för GPS? Det är väl den vanligaste frågan.

Jag tror att vi kommer att komma in på det i ytterligare något avsnitt med Lars framöver. Sedan berör vi faktiskt tyngdmätning. Det var något nytt som jag inte hade hört talas om. Var det mikrogal, en ny enhet för en som inte kan tyngdkraft? Helt enkelt.

Nej, men det är ett underbart avsnitt med Lars. Han är en härlig person, vilket ni kommer att höra här.

Innan vi lyssnar på det vill jag också säga att nästa avsnitt blir del två av det här samtalet. Ja, det var väl det hela. Nu: Lars Jämtnäs.

Välkommen, Lars, till Mätpodden. Du kan väl berätta lite kort vem du är, åtminstone rent yrkesbakgrundsmässigt? Vad har du pysslat med, och vad gör du på dagarna?

Ja, men absolut. Lars Jämtnäs heter jag, och som man kanske kan ana lite grann av efternamnet är jag från Jämtland från början, från Östersund. Jag pluggade till något som heter naturgeograf i Uppsala under, ja, åren går ju, men andra halvan av nittiotalet.

Naturgeografer är sådana som håller koll på landskap, topografi, landskapsprocesser, klimatologi och sådant där. Under utbildningen fick vi testa på lite mätning, till exempel att avväga en höjdprofil. Det var väl på en rullstensås eller liknande.

Då tänkte jag: ”Fasen, vad kul om man kan få ha ett jobb där man får vara lite utomhus.”

Efter det jobbade jag ett par år, både i Uppsala och Stockholm, med diverse saker. Sedan bestämde jag mig för att göra något mer seriöst av den där fina känslan jag hade fått på grusåsen. Så jag läste något som heter geomatikprogrammet på Högskolan i Gävle, som är en rejäl mät- och kartutbildning, med lite samhällsplanering och sådant.

En herre som heter Stig-Göran Mårtensson var lite av en pappa till den utbildningen då. Jag behövde inte göra om precis allt från början. Matten hade jag med mig sedan tidigare, eftersom jag hade läst drygt ett år i Uppsala, så den kunde vi hoppa över i alla fall.

Sedan gjorde jag examensjobb på Lantmäteriet. Det handlade om några av de första trevande försöken att mäta med nätverks-RTK över internet. En Trimble-utrustning handlade examensjobbet om.

Sedan fick jag jobb där ganska direkt efter examensjobbet, på den geodetiska enheten, som det hette på den tiden. Enheten för geodetisk infrastruktur, om man ska vara riktigt petig. Ja, på den vägen är det. Nu är jag rejält rotad i Gävle med familj, hus och sådant där.

Ja, så du har liksom blivit kvar på Lantmäteriet och jobbat där sedan dess?

Ja, en skrivbordsnisse i statens tjänst under många år, kan man säga.

På Lantmäteriet var det mycket SWEPOS-drift i början, på driftledningscentralen där. Det var ju på den tiden då nätverks-RTK-tjänsten var ganska ny, typ tvåtusenfem och framåt. Det var dagliga kontrollrutiner och sådant där. Man satt fortfarande mycket med pärmar på den tiden. Det ser lite annorlunda ut i dag.

Det var användarsupport och att försöka fixa olika problem som kunde dyka upp, vilket det gjorde hela tiden. Det kunde vara trassel med servrar, program eller dataflöden på ett eller annat sätt. Ofta var det något trassel med utrustningen på stationerna också.

Jag gjorde väl det i några år, och med tiden blev det andra arbetsuppgifter. Det blev mycket analyser, tekniska utredningar och sådant där. Jag tyckte att det var kul att räkna och skriva text.

Om man tänker på de senare åren, typ de senaste sju–åtta åren, lägger jag ganska mycket tid på det som heter Handbok i mät- och kartfrågor, HMK. Jag försöker hålla ihop trådarna där. Vi har ju ett antal handböcker och någon webbkurs också.

Ja, men berätta lite om det, för det är ju så jag känner igen ditt namn. Jag har läst de här HMK-böckerna, och då står ju Lars Jämtnäs där på framsidan av många av dem, eller på försättsbladet.

Ja, så kan det nog vara. Men jag jobbar ju såklart inte själv med HMK-handböckerna och kurserna, utan jag har många duktiga kollegor som bidrar.

Inte minst får man väl passa på att nämna Claes-Göran Persson, som jag tror att du har haft med tidigare här. Han gjorde en jättefin insats som timanställd pensionär. Han var med mycket i en arbetsgrupp när vi fräschade upp de här GNSS-handböckerna för drygt fem år sedan.

Hur går den processen till? Hur ofta har ni som plan att ajourhålla dem och så där? GNSS är väl från tvåtusentjugo nu?

Ajourhållningen?

Ja. Vissa av dem är ju nyare, typ stommätning, och jag har sett att det finns lite olika årtal på dem.

Ja, nej, men när de börjar vara äldre än tvåtusentjugo, ungefär... Vi har ju fortfarande HMK-handböcker som är version tvåtusensjutton. Då börjar det kännas lite grann på gränsen.

Det finns väl också ett signalvärde i att kunna visa att man har gått igenom handboken, uppdaterat saker och sett till att hålla den aktuell. Vi kanske egentligen har ungefär samma ambitionsnivå som man har inom SIS-världen, alltså typ fem år eller någonting sådant.

Men det är ju inte så att vi upphäver handböckerna, utan vi har kvar dem så länge folk är intresserade av att använda dem.

Markeringshandboken är ju fortfarande i bruk på Trafikverket, och det finns hänvisningar till den här gamla GPS-handboken. Den måste väl vara... Jag vet inte.

Vi har väl försökt jobba bort den gamla GPS-handboken i alla fall och arbeta in innehållet i exempelvis nuvarande HMK Stommätning. Men det är klart, markeringshandboken är väl lite av en sådan där... Ja.

Nej, men just med tanke på att det finns mycket värdefull information i de äldre också. I vissa äldre versioner märker man att det kanske finns lite fler bilder och förklaringar. Sedan när det går längre, jag vet att det finns någon stomnätsbok, då är det nästan som att man har tänkt: ”Nej, men det där var nog för enkelt” eller ”Det behöver vi inte förklara.”

Så har typ några grafer eller bilder klippts bort. Det finns ett värde i att också kolla lite hur det var tidigare.

Ja, vi försöker lyfta fram dem hyfsat på HMK-webben på Lantmäteriets webbplats, så att även de från nittiotalet fortfarande är väl synliga och folk kan titta i dem och förkovra sig.

Du nämnde också en webbkurs. Jag har sett den själv och klickat mig igenom den. Det är ju typ en GNSS-kurs om hur GNSS fungerar.

Berätta lite om den, för jag tror att den är jättevärdefull för egentligen alla som lyssnar och som säger: ”Jag mäter med min GPS.” Man får förstå lite hur det fungerar. Men berätta lite om varför den finns och kortfattat vad den handlar om.

Mycket handlar om vanlig mätning med stång, om man säger så. Nu för tiden kan man väl kalla det konventionell GNSS-mätning. Det är lite ”best of” från handboken, kan man säga.

Man kommer ju otroligt långt på att förstå lite om hur signalen ska ta sig från himlen till mottagaren och vad som händer där, så att man får en systemförståelse och lite att tänka på.

Det är ju många i dag... De som lyssnar på podden har hört mig säga det hundra gånger, men på alla entreprenadmässor säljer typ sju–åtta tält GPS:er. Det är anläggarna som köper dem, och det är folk som kanske inte har någon teoretisk bakgrund. Säljaren visar i princip bara: ”Tryck på de här knapparna så visar den rätt.” Lite grovt förenklat.

Många av användarna i dag har alltså ingen bakgrund.

Det är ju absolut så. Har man den förkunskapen kan man väl hoppa in i handboken direkt och leta upp saker på detaljnivå. Men annars är rekommendationen att man, i den mån det finns en HMK-webbkurs inom ett visst ämne, börjar där. Sedan kan man fördjupa sig genom handböckerna.

Det är definitivt så, tror jag, att man skulle behöva en bättre grundförståelse. Inte bara inom GNSS-mätning, utan inom all typ av geodetisk mätning och geodatainsamling. Man behöver få en grundstomme innan man börjar prata om detaljer kring god mätsed och sådant.

Man behöver få en känsla för vad som kan påverka kvaliteten och vilka felkällor som finns. Hur kan en vanlig arbetsprocess se ut? Vilka övergripande saker behöver man tänka på? Sedan kan man läsa in sig på mer detaljer i handböckerna.

Men om man ska säga något konkret: Vad är bra att tänka på? ”Best of” är liksom grädden på toppen, men vad är bra att tänka på när man mäter med GNSS?

Jag tänker på bra metoder, saker som är lätta att göra fel och vilka kontroller man bör göra. Lite översiktligt, så att man får med sig någon tanke.

Man kanske är en anläggare som mäter och tänker: ”Det här fungerar ju.” Men vad borde man kanske tänka lite mer på, eller bli påmind om?

En grundläggande sak är att GNSS används till väldigt mycket. I vissa fall vill man få en grov position, och i andra fall är det väldigt noga, till exempel om man ska mäta in fastighetsgränser och sådant.

Ett första bra steg är väl att verifiera att man har rätt inställningar. Det är verkligen på grundläggande nivå, men ändå: Har man ställt in rätt koordinatsystem och antennhöjd?

Sådant kan man enkelt kontrollera om man har någon kontrollpunkt, gärna i närheten av kontoret, som man kan kontrollera i början av dagen innan man sticker ut och börjar detaljmäta.

Ja, för då vet man ju att grejerna fungerar, att man har batteri och att allt är rätt inställt.

Ja, exakt. Om man dessutom vill göra en grov kontroll av mätosäkerheten, eftersom det finns många olika parametrar och felkällor som kan påverka, är det bra att ha kollat upp om det finns några stompunkter eller liknande i närområdet där man ska arbeta under dagen.

Vad kan man förvänta sig om man har en fixpunkt? Hur mycket kan det skilja? Om man ska säga något väldigt grundläggande: Hur ska man tänka kring det?

Man har ju en avvikelse på tio, tjugo eller trettio millimeter i plan och kanske det dubbla i höjd. Vad ska man tänka på när man jämför en mätning mot en annan?

Har du en stompunkt, en polygonpunkt eller någonting sådant? Vad skulle du tycka själv? När skulle du reagera? Hur mycket skulle du tillåta att det avviker?

Mot en...?

Vad skulle du säga?

Ett grovt fel är väl tre gånger mätosäkerheten. Om jag är i Göteborg och har typ åtta–tio millimeter i plan tycker jag att det borde ligga inom det dubbla, om den är fixerad. Det är ju något som är helt tokigt om det är tre gånger eller sämre.

Du kanske har ganska höga förväntningar. Vad är det du tror att du kontrollerar då? Du tänker ju att du kontrollerar din mätning, men hur säker är du på stompunktens kvalitet?

Nej, för det är ju också det. Det är egentligen inte en felfri mätning. När man jämför har de ofta nästan samma osäkerhet. En stompunkt kan ha fem–tio millimeters osäkerhet i plan. Då blir det ju den där... två gånger kvadratroten ur två. Vad blir det? En komma fyrtiotre? Tre–fyra gånger felet eller någonting. Det var ett tag sedan vi tittade på de där siffrorna.

Men i höjd tänker jag att en GPS mot en GPS, då är runt femtio millimeter kanske vad man kan säga. I plan kanske runt trettio millimeter.

Har man varit på den här punkten förut kanske man ändå har en känsla för vilken lägesosäkerhet den har. Men jag tror att det är ganska bra att ha med sig, för annars vet man inte vad som kontrollerar vad.

Var finns osäkerheten? Är det stompunkten som är osäker, eller är det mätningen som är osäker?

Jag tror att man ofta kan hamna i lägen där man inte vet. Man noterar bara en avvikelse, och sedan kliar man sig i huvudet och vet inte riktigt hur man ska gå vidare.

Vad tänker du själv att du har för mätosäkerhet när du är ute och mäter med GNSS?

Jag har väl tittat på de där standardtexterna, eller standard... schablonerna. Det beror ju på vilket nät man är i. Det är jättestor skillnad.

Det märker man om man är i en storstad, där det finns basstationer eller referensstationer varannan kilometer, jämfört med om man är ute på vischan där det är trettiofem kilometer eller mer mellan stationerna.

Nej, men är det inte typ sju–åtta millimeter i plan i standardosäkerhet, och det dubbla i höjd? Här i stan, på ett femkilometersnät, brukar jag tänka så. Men sedan är det ju oftast vinglandet. Man vinglar med sin stång, och sedan handlar det om hur man definierar punkten.

Men då är ju du väldigt duktig där, kan man säga, som går in och tittar i GNSS-handboken. Du tänker kanske på hur tätt det är mellan SWEPOS-stationerna och hur långt det är till närmaste referensstation.

Det ska jag säga att många inte gör, utan man kanske bara tittar på sin rover: ”Vad står det på skärmen? Ja, men det är väl den noggrannheten man får då.”

Nej, så långt har jag kommit. Det är ju en siffra man kan ha, men den säger inte så jättemycket heller. Den ljuger ju ibland.

Ja, men eller hur?

Man får såklart en uppskattning, men många gånger, när jag har mätt hemma och testat under träd och så där, ljuger den.

Den mottagare jag har, en Emlid, är ju en billig GNSS-mottagare. Den tappar inte fix, men den underskattar alltid mätosäkerheten under träd eller när man får multipath.

Det är en bra indikator.

Man kan ju inte säga att den är värdelös. Den säger ju någonting, men man ska verkligen ta den med en nypa salt. Den bygger ju på någon sorts nästan laboratoriemässiga förhållanden.

Ja, för hur den skattar saker och ting.

Ja, exakt. Det är som du säger: Den är en indikator. Försämras den, så händer det ju någonting. Men om den säger typ tio millimeter är det ju bästa av världar.

Man får ju en spridning. Jag brukar mäta samma punkter. Jag har ställt upp mottagaren under året på samma punkter hela tiden. Sedan ser man i Excel hur stor spridningen blir.

Jag har flera punkter, inte många, men ändå. På vissa har jag femton centimeters spridning. Annars skulle jag säga att kanske nittiofem procent ligger inom trettiofem millimeter i plan under lättare träd. Men bruset, alltså sextioåtta procent, ligger kanske inom tio millimeter här i trakten.

Jag tycker inte att man ska tänka att man ska sätta in något gränsvärde i rovern utifrån någon sorts tänkta krav man har på detaljmätningen.

Däremot, precis som du tänker erfarenhetsmässigt: Om det börjar bli lite sämre värden på vad rovern själv uppskattar, jämfört med vad man normalt brukar se, då är det kanske en liten varningssignal.

Det finns många andra sådana saker som man får tänka på också. Det kan till exempel vara när något DOP-tal börjar sticka iväg lite högre än normalt, eller när man har en fixlösning som svajar lite hit och dit.

Jag tror att man utvecklar någon sorts yrkesintuition efter ett tag, när man har mätt ganska mycket med GNSS.

Ja, jag tror det. Jag tänker att det är som ett sladdrigt Biltema-måttband. Man måste veta hur man använder det.

Det är som ett måttband med klass tre eller någonting sådant. Drar man i det kan man ju flexa det och få vilket mått man vill inom en viss tolerans. Så är det ju med staven också.

Det duger ju, alltså... Om man tänker på fastighetsgränser står det ofta någon kvalitetsmärkning. Då är det ofta fem centimeter. Det är väl någon schablon. Det står fem centimeters lägesosäkerhet, inre och yttre.

Ja, men precis. Så är det ju.

Om man ska garantera någonting är det väl någonstans i den häraden. Eller inte garantera, men säga att det är så med stor sannolikhet.

Men om jag vill vara på byggen och inte har en totalstation, då får man medelvärdesbilda. Man kan till exempel mäta två gånger på förmiddagen och två gånger på eftermiddagen, så att man får tidseparation och lite olika satellitkonstellationer.

Då kan man krympa osäkerheten, även med nätverks-RTK. Det går väldigt bra.

Men tar man bara en slumpmässig mätning så är den kanske inom fem centimeter, men antagligen inom två.

Ja, men då är du ju inne på det jag menar. Då har du redan integrerat det i ditt tänkande och ditt arbetssätt på ett bra sätt. Men jag tror att många fortfarande har en liten resa att göra där.

Absolut. Jag kommer ju från en praktisk bakgrund. Jag fick en GPS i handen, och då fattade jag ingenting. Man litade bara på kvalitetsindikatorn.

Sedan börjar man ana saker när man mäter. Man mäter en platt eller logisk yta som ska gå ihop, och sedan mäter man i bägge ändar. När man tittar i CAD-programmet eller mätprogrammet i Geo kommer man ihåg att man mätte på samma ställe, men punkterna sitter inte på samma ställe i datorn.

Då börjar resan: ”Vänta nu, varför är det så här?” Sedan börjar man lära sig om mätosäkerhet.

Ja, precis. Om man råkar ut för ett sådant bakslag tidigt under sin resa kan man ta ett steg framåt i sin förståelse, så att säga. Men väldigt ofta händer det ju inte alls.

Nej, det gäller ju att reflektera över det. Det är väl därför vi pratar om det. Jag tycker att det är så fascinerande att prata och resonera kring det, särskilt när man hör det från lite olika vinklar.

Erfarenhetsmässigt tror jag att de flesta jag har pratat med lär sig att det till exempel inte är så vansinnigt bra för vattengångar. Vi vet att vi har lagt ett rör med fall med hjälp av laser. Men mäter man med GPS kanske det inte ser ut som att det är fall, eller så ser det ut som bakfall.

Då har man lärt sig att man inte kan lita helt på höjden.

Nej, precis. Särskilt nätverks-RTK har ju blivit en sådan del av folks vardag.

Det är egentligen en fantastisk grej när man börjar tänka på det. Jag var med lite tidigt under den där resan, men man blir både bortskämd och... Det här med att man faktiskt använder RTK för en otrolig bredd av tillämpningar, från väldigt grova till superprecisa.

Om man mäter med nätverks-RTK på ett bra, korrekt och tillförlitligt sätt skulle jag utan tvekan använda det för att skapa utgångspunkter i ett stort nät.

Det gäller ju bara att veta hur man gör och vad som kan bidra till osäkerhet. Men det är ju guld värt.

Nej, det är en otroligt fascinerande teknik. Alltså, bara hips vips vet man var man är på några centimeter, på centimeternivå.

Jag slås verkligen av det nu när jag är ute mer och mäter i fält. Jag mäter bland annat en hel del tyngdkraft, alltså detaljmätning av tyngdkraft.

Nu för tiden har jag ju täckning i princip överallt. Ute i värsta skogen, i Lappland eller var som helst. Så har det ju inte alltid varit, kan man säga. Det är en otrolig grej att kunna ha det i verktygslådan och kunna dra fram det.

Men sedan gäller det ju att ha lite känsla för vad som kan gå snett i olika situationer och att ha realistiska förväntningar på kvaliteten. Det är väl där schablonskattningar och schablonvärden kan komma in.

Jag ser i många fall att man pratar om ett schablonvärde på fem centimeter när man sätter någon lägesosäkerhet på saker som har mätts in med GNSS. Det gör vi till exempel inom Lantmäteriet när det gäller nya fastighetsgränser och sådant.

Det kan jag tycka är ganska defensivt. Du var ju inne på det själv. Man är kanske snarare nere på centimeternivå när vi pratar om plankoordinater.

Det blir lite problematiskt om man ska försöka göra någon sorts kvalitetskontroll, göra en vettig kvalitetsskattning och upptäcka grova fel, om man antar att man befinner sig på femcentimetersnivå till att börja med.

Hur mycket kan det då sticka iväg om vi ska försöka identifiera ett grovt fel? Du kan ju räkna lite själv på det där, men jag pratar ju om...

Ja, men då är det väl femton... Alltså tre gånger det. Vid femton–tjugo centimeter börjar det ju bli så att det får skilja väldigt mycket.

Det är ju sällan acceptabelt i de där sammanhangen, om vi pratar om fastighetsgränser. Särskilt inte i tätorter, detaljplanelagda områden och sådant. Det håller ju inte.

Jag tycker fortfarande att man kan arbeta med schablonvärden. Det låter kanske som att jag pratar illa om schablonvärden, men det gör jag absolut inte.

Däremot kan man försöka använda lite mer realistiska schablonvärden. Då kan man till exempel titta i HMK, i GNSS-handboken, precis som du har gjort.

Nej, men det är en väldigt bra lista. Den bygger väl på... Jag kommer inte ihåg hur, men du vet säkert. Den bygger väl på hur mycket data som helst och att det har visats på något sätt?

Ja. Det gjordes en rejäl studie kring förväntad mätosäkerhet när man mäter med nätverks-RTK.

Det var ett samarbetsprojekt mellan Lantmäteriet, Chalmers och SP, som numera heter RISE. Projektet hette CLOSE-RTK. Det finns säkert någon rapport som man kan hitta om man söker på det.

De gjorde i princip en osäkerhetsmodell, som en sorts simulering på sätt och vis. Men de gjorde den med realistiska skattningar av olika felkällor och sådant.

Det vi använder i GNSS-handboken bygger på en vidareutveckling av den här CLOSE-modellen. Sedan har vi såklart också verifierat det med många verkliga mätningar för att se att det stämmer.

Men det finns en liten brasklapp. Det bygger på att man har en vanlig fixlösning, alltså RTK-fix, och att sådant som kan ställa till det med jonosfär och troposfär ligger på någon sorts normal nivå.

Är det mycket stökigare, som det är nu för tiden med jonosfären, kanske man behöver tänka att den förväntade mätosäkerheten ökar. Exakt hur mycket är ganska svårt att säga. Där får man göra någon sorts mellan tummen och pekfingret-skattning.

I vår jonosfärsmonitor på SWEPOS-webben står det väl någonting om att mätosäkerheten gradvis kan öka med upp till femtio procent eller någonting sådant.

Har man ett schablonvärde som man har hittat i handboken och det sedan är en väldigt stökig jonosfär över Sverige, då kan man öka det där schablonvärdet.

Ja, och det beror såklart väldigt mycket på var man är. Jag brukar också titta på jonosfären, men man inser att man är väldigt välsignad när man bor i sydvästra Sverige. Det är inte så mycket störningar.

På vissa andra ställen verkar det vara rätt kraftigt. Där måste man nästan alltid beakta det. Här är det kanske i praktiken en eller två dagar om året som det bråkar på dagtid, även nu när det är nära solmaximum och så där.

Ja, absolut. Man märker det tydligast i Norrland. Jag som bor i Gävle är väl lite precis på gränsen där. Men jag märker det definitivt vissa dagar.

Jag kan tänka mig det. Du nämnde ju att du var och mätte i fjällen, tyngdmätningar och så där. Där måste det påverkas mer när man är där ute.

Men berätta lite kort om det. Vad innebär det? Jag vet faktiskt inte. Varför gör man det? Har det någonting med geoiden att göra? Varför mäter man tyngdkraft?

Jonatan, det har definitivt med geoiden att göra.

Vi samlar in rådata för att kunna skapa nya och förbättrade geoidmodeller. Då är vi ute och har med oss ett ”enklare”, inom citationstecken, tyngdkraftsinstrument som kan mäta tyngdkraften.

Det kan mäta den väldigt bra relativt, så att man får en bra relativ skillnad mellan olika punkter som man är ute och mäter på.

Men precis som vid vanlig geodetisk mätning, till exempel stommätning, vill man kunna få bort systematiska effekter. Därför brukar vi alltid börja och avsluta mätdagarna på en punkt som har mätts med bättre teknik och bättre metoder.

Då är vi ute med en absolut gravimeter och gör den typen av mätningar på våra utgångspunkter.

Vi har alltså i princip ett stomnät även för tyngdkraft. Vi har noggranna utgångspunkter som vi använder, och sedan mäter vi detaljpunkter mellan dem.

Det här har vi satsat ganska mycket på under det senaste året, och vi kommer nog att fortsätta göra mycket av det framöver. Vi krattar manegen för att man ska kunna mäta noggrant med GNSS även framöver.

På sikt kanske man börjar övergå till en annan tillämpning av höjdsystem. Jag ska inte säga mer om det just nu. Det får bli en del av ett annat samtal i så fall.

Men om man kan förbättra geoidmodellen förbättrar det såklart väldigt mycket för GNSS-mätning på höjdsidan.

Vår ambition just nu är att mäta ungefär var femte kilometer, om man tänker sig ett rutnät över hela landet. Så tätt gör vi detaljmätningar.

Rent praktiskt innebär det att man tar sin bil och åker längs någon skogsbilväg tills den i princip tar slut. Sedan sätter man upp sitt tyngdkraftsinstrument och mäter där.

Man mäter också in samma punkt hyfsat noggrant med GNSS, så att man får koll på GNSS-höjden där.

Sedan sitter någon duktig kollega och räknar på det, tar hand om all data och räknar fram en ny geoidmodell på sikt. Förhoppningsvis får den en lägre standardosäkerhet än den föregående modellen.

Just nu använder vi en modell med årtalet tvåtusensjutton.

Fascinerande. Det där kan man säkert fördjupa sig i.

Hur omvandlas det? Den här gravimetern, eller vad den heter... Jag försöker hitta orden. Gravitationen från fysiken var ju nio komma åttioett, i någon form. Får man helt enkelt ett mått på hur stor tyngdkraften är?

Ja, så är det. Vi mäter i en enhet som heter mikrogal. Det finns väl något sätt att översätta det till det här g-värdet som man lär sig i skolan, nio komma åttioett.

Men galvärdet utgår, tror jag, från centimeter snarare än meter, så det är inte riktigt de vanliga SI-enheterna.

Hur som helst går det att översätta till någon sorts höjdpotentialskillnad.

I själva mätinstrumentet sitter det någon sorts fjäder. Den tänjs ut olika mycket, och det kan översättas till ett tyngdkraftsvärde.

Sedan måste man se till att hantera olika systematiska effekter. Man gör en sorts transformation för att få fram ett korrekt tyngdkraftsvärde i slutändan.

Det gör man genom en regelrätt beräkning, ungefär som när man beräknar ett stomnät. Men det är mycket finlir i det där, så jag ska inte... Jag känner att jag redan är ute och svajar.

Ja, men det är fascinerande.

Jag håller mig till själva mätningsbiten, som jag tycker är jätterolig.

Jag tycker att jag har ett drömyrke. Att vara ute i fält och kunna mäta på det här sättet är verkligen guldkant.

Det låter som en riktigt trevlig uppgift.

Ja, det är det verkligen.

När det gäller tyngdkraft är vi också ute ensamma. Man åker i princip ut en person och kan uträtta det på egen hand. Man får rå sig själv ganska mycket, lägga upp dagarna som man behagar och lösa problem när de uppstår.

Det passar mig utmärkt. Det blir ganska mycket bilåkning, ska jag säga.

När jag var uppe i Jokkmokk häromveckan tittade jag på den totala körsträckan efter att veckan var klar. Det motsvarade ungefär att åka mellan Gävle och Casablanca i Marocko.

En hel del.

En hel del skumpande på skogsbilvägar och sådant. Jag är glad att det finns musik att lyssna på och intressanta poddar. Du får tacka för det.

Hur lång tid tar det? Eller hur många sådana tyngdkraftspunkter gör du på en dag?

Det låter inte som att själva mätningen tar jättelång tid, med tanke på hur många mil du får ihop.

Nej, det kan man säga. Vi försöker väl arbeta ganska långa dagar när vi väl har åkt så långt.

Så är det ju.

Man tänker inte så mycket på om det är lördag eller söndag, tidig morgon eller sen kväll.

Säg att man hinner med någonstans mellan sjuttiofem och åttio punkter på en vecka. Det är nog inte mer. Alltså drygt tio på en dag, kanske.

Sedan tar det säkert fyrtiofem minuter till en timme att åka mellan punkterna.

Det gäller att man inte är stressad. Precis som vid all annan mätning är stress en riktig killer i de här sammanhangen.

Man får antagligen inte så många chanser att komma tillbaka till de här punkterna. Det gäller att man gör rätt, mäter rätt, tänker rätt och har sina rutiner på plats.

De är inte fysiskt markerade permanent?

Nej, och det är inte supernoga exakt var man mäter. De ligger grovt sett med fem kilometers mellanrum om du tänker dig ett rutnät över hela landet. Så tätt försöker vi mäta.

Sedan försöker man hitta ett underlag som är hyfsat stabilt. Förvånansvärt ofta fungerar det bra att bara trycka ner instrumentet i vägbanan, om vi pratar om skogsvägar.

Man behöver inte leta upp en berghäll eller någonting som är gjutet och fast nödvändigtvis. Det brukar oftast fungera bra ändå.

Fascinerande. Jag visste inte att vi skulle prata om tyngdmätning. Det var en ny gren.

Det är också det fascinerande med mätning. Det finns ju så otroligt mycket. Det finns dykare som mäter under vatten, och det finns drönare som mäter från luften.

Ja, det finns allt möjligt.

Tyngdkraft är väl en lite bortglömd, kanske osynlig, del av vår vardag inom det här området. Men det är ändå ganska viktigt att ha koll på tyngdkraften, höjdsystemen och geoidmodellen för GNSS-mätning och sådant.

Ja, men det blir ju infrastrukturen som du pratade om med SWEPOS i början. Det tänker man inte heller på.

Om någon frågar är det ju självklart att någon måste drifta det. Någonstans sitter det väl folk i Gävle, står det nog någonstans.

Men man använder sin lilla rover utan att tänka på det. Det är väl som med mobiltelefoner och all teknik i dag. Man tar för givet allt som fungerar i bakgrunden.

Förhoppningsvis är det ett tecken på att vi gör vårt jobb om vi inte syns så mycket.

Om vi verkar bakom ridån och folk tycker att det fungerar, då är det ett bra betyg för oss. Då får vi ge oss själva en klapp på axeln.

Det var en amerikan jag intervjuade, Gavin Schrock, som driftade något nätverk i USA. Han hade varit på studiebesök i Sverige och tyckte att det var en av världens bästa lösningar eller något sådant. Han var väldigt imponerad av det.

Nej, men häftigt, häftigt.

Finns det något annat du tänker på i det här sammanhanget? Nu har vi pratat om GNSS, nätverks-RTK och tyngdmätning. Finns det något du vill skicka med lyssnaren?

Det är väl egentligen det här med att kunna känna sig trygg med GNSS-mätning.

Om vi säger att det är en viktig del av vår verktygslåda vill vi ju kunna lita på den i olika situationer.

Det är väl det vi var inne på tidigare: Hur kvalitetssäkrar man sin GNSS-mätning?

Det försöker jag trycka på i olika sammanhang. Det gäller både det grundläggande, att göra en funktionskontroll och verifiera att man har rätt inställningar innan man drar iväg på sitt uppdrag, och hur man verifierar kvaliteten.

Man kan börja med en grov uppskattning eller gissning av den förväntade mätosäkerheten. Det kan vara ett schablonvärde som man till exempel hämtar från GNSS-handboken i HMK.

Men sedan ska man faktiskt se till att mäta flera gånger och göra det med tidseparation.

Tidseparation är en lite lurig grej. Om man mäter med GNSS under en kort tid kan man säga att mätningen innehåller en systematisk avvikelse som har att göra med...

Vad menar man med kort tid, bara så att man får en känsla för vad vi pratar om när vi säger tidseparation?

Sekunder och minuter, men inte timmar.

Man pratar ju om att man tar hundra medelvärden, men det blir inte bättre bara för att man står där längre. Typ med stången fixerad.

Börjar du prata om hundra mätningar är det väl bättre än om du tar en snabbpunkt, eller vad det kallas.

Det tycker jag är en styggelse om man ska försöka mäta någonting med kvalitet. Då skjuter du bara från höften och har i princip ingen kontroll på vad du gör.

Jag tror att vi i HMK säger att någon sorts skamgräns går vid ungefär fem sekunder. Där någonstans kan man börja kalla det en mätning.

Men om man till exempel mäter in någonting där det är ganska noga, inte bara en grov detaljmätning, utan säg en ny fastighetsgräns, då är riktlinjerna för våra ingenjörer som mäter nya gränser att de ska mäta minst två gånger och göra det med tidseparation.

Tidseparationen finns för att de två mätningarna ska bli oberoende. Det blir de inte annars.

Om vi pratar om kort tid, sekunder eller minuter, är felkällorna fortfarande ganska tröga. Jonosfären, troposfären, vädret och sådant förändras inte direkt från sekund till sekund.

Men tänk dig att du tittar ut genom fönstret. På någon timme ser du ju att vädret förändras.

Det är likadant med satellitkonstellationen och satellitgeometrin. De förändras ganska långsamt. Det sker inte någon tydlig skillnad på sekundnivå eller minutnivå.

Men om vi pratar om flera minuter kan mätningarna börja bli oberoende.

Vi ger väl någon grov uppskattning att vid mätning i plan i Sverige är fem till tio minuter en bra början och en bra grund för tidseparation.

Sedan måste man ta hänsyn till andra saker. Står man risigt till och har dålig satellitgeometri kanske tidseparationen behöver vara större, alltså längre tid mellan mätningarna.

Likadant om man har långt avstånd till referensstationen. Då kan felkällorna hänga kvar lite längre än de skulle göra om man hade väldigt nära till sin referensstation.

Men hur mycket bättre blir det om man väntar tio minuter? Kan man säga någonting om det?

Hur mycket bättre blir resultatet, eller handlar det framför allt om att man får en kontroll?

Jag skulle tipsa dig, och kanske andra som lyssnar, om att ta ett instrument, skruva upp det på ett stativ och sätta igång en loggning.

Låt det stå i en timme eller någonting sådant. Sedan kan man titta på mätningarna och till exempel beräkna en standardavvikelse för att se hur de sprider sig.

Då kommer du antagligen att se att spridningen är väldigt liten över kort tid.

Men sedan händer någonting intressant när du ökar tidsperioden och beräknar standardavvikelsen över längre tid och med fler mätvärden. Då kommer standardavvikelsen att öka.

Det innebär i princip att du får syn på mer och mer av den faktiska standardosäkerheten.

Du får bättre oberoende och en mer realistisk skattning av de olika felkällorna som bidrar, till exempel jonosfär, troposfär och satellitgeometri.

Det där kommer att förändras och jämna ut sig över tid, men du kommer inte att se det om du bara mäter under kort tid.

Det är en jättenyttig övning. Ska man mäta med GPS och lära sig lite är det en av de nyttigaste övningarna.

Jag har gjort det några gånger. Jag har fått tipset och labbat lite. Man kan också se sådana grafer i olika skrifter.

Men jag menar rent konkret: Vad gör tio minuter?

Om man tittar över ett dygn har jag tänkt att variationerna typ tar ut varandra och att man då ser den verkliga spridningen, eller vad man ska säga.

Men om man mäter lite på förmiddagen och lite på eftermiddagen handlar det om några timmar.

Det var några år sedan, kanske tre–fyra år sedan, som jag mätte åt Trafikverket. Då hade de någon metodbeskrivning där man, väldigt grovt förenklat, skulle ta två punkter på förmiddagen och två punkter på eftermiddagen.

Det skulle vara ungefär fyrtiofem minuter mellan punktparen, så att man fick fyra mätningar. Sedan kunde man medelvärdesbilda dem. Det var som ett billigt stomnät.

I den bästa av världar skapar man så mycket tidseparation som möjligt, så att förutsättningarna är annorlunda den andra gången jämfört med den första. Det gäller rent generellt.

Men om det finns en rekommendation finns det väl någon nytta med den. Det behöver inte gå en timme. Det är ju skillnad på tio minuter och en timme i praktiken.

När man skriver handböcker får man ha ett pragmatiskt förhållningssätt.

Det kanske är bättre att folk faktiskt gör det här än att de tittar på rekommendationen och skakar på huvudet: ”Nej, det här är inte aktuellt för mig. Det här är helt orealistiskt. Jag har inte tid eller råd med det. Vem ska betala för det här?”

Om man åtminstone kan hålla isär sina mätningar när man dubbelmäter med tidseparation, kanske tio minuter eller en kvart vid mätning i plan, är det en bra grundnivå.

Om man mäter noggrant i höjd med GNSS kanske tiden behöver fördubblas, uppemot en halvtimme.

Sedan får man anpassa det på egen hand. Man kanske behöver öka tiden om man har längre till sin närmaste referensstation, om det är mer stök i jonosfären eller troposfären eller om man har sämre satellitgeometri.

Jag läste någon text från Norge som jag sparade. Det var någon mäthandbok eller metodbeskrivning för kommunal mätning.

Där skulle man gå flera varv, alltså i slingor. Man mätte allting två eller tre varv, beroende på hur noggrant det skulle vara.

Det är rätt rationellt. Om man dubbelmäter eller trippelmäter allting tar det en stund, men man får ändå någon produktion.

Ja, precis. Det är också ett råd jag brukar ge när jag är ute och håller någon HMK-presentation eller pratar om kvalitet vid GNSS-mätning.

Gå gärna i en slinga om det är möjligt. Då får man en naturlig tidseparation och samtidigt, precis som du är inne på, lite produktivitet.

Då behöver man inte bara stå och vänta i tio minuter. Man får en naturlig separation när man går runt.

Ja. Sedan är det en sak att säga att något är rekommenderat och en annan att faktiskt dokumentera och verifiera att det blir gjort.

Det är någonting vi fortfarande arbetar med internt på Lantmäteriet: att se till att vi verkligen dokumenterar allting ordentligt och kan se att det är mätt med tidseparation, att det inte finns något fusk i det.

Då blir man såklart mycket tryggare som mätningsingenjör. Man har verifierat sin mätning på ett vettigt sätt och kan plocka fram uppgifterna.

Om någon är osäker på kvaliteten eller ifrågasätter den kan vi visa att vi har gjort det enligt konstens alla regler och på ett fackmässigt sätt. Det är jätteviktigt, tänker jag.

Det är sant. Man pratar om kvalitetsmärkning och om att visa att värdena har medelvärdesbildats.

Det är något jag har funderat lite löst på, om vi ska försöka få med det i en HMK-handbok.

Man skulle kunna särskilja det här med att skjuta från höften, alltså snabbpunkter där man bara mäter under några få sekunder, från något som faktiskt har mätts in två eller flera gånger med tidseparation.

Där skulle man vilja ha någon sorts mätnivå eller liknande, tänker jag. Jag vet inte om det finns ett behov av det, men jag lyfter idén i alla fall.

Ja, faktiskt. RTK är ju inte bara ett enda sätt att göra det på. Fler mätningar kan faktiskt ge ett bättre resultat. Det är väl som med allt annat.

Ja. Om man vill ha en hyfsat enkel kvalitetsmärkning av till exempel en GNSS-mätning vill man åtminstone särskilja det som bara är schablonskattat från det som faktiskt har kontrollerats mot någon sorts tolerans genom upprepad mätning.

Det är två helt olika kvalitetsnivåer, tycker jag.

I det ena fallet har du gjort en grov gissning. Du håller upp ett vått finger i luften och vet inte så mycket mer.

I det andra fallet har du fått en mer realistisk skattning av din mätosäkerhet. Framför allt har du möjliggjort en grovfelskontroll som du annars inte har.

Du kan upptäcka grova fel mycket lättare om du gör upprepade mätningar.

Det beror såklart på vad man mäter in. Om man mäter in kantsten ser man kanske om någon enstaka punkt sticker iväg åt höger eller vänster.

Men det är en annan sak om man är ute på vischan och ska mäta in en ny fastighetsgräns. Då har man inte så mycket att jämföra med.

Där vill man verkligen ha ett sätt att upptäcka grova fel i positionsbestämningen, eftersom man i princip hämtar koordinaten från satelliterna.

Men två mätningar är också svårt. Om vi ska göra det konkret: Du har en fastighetsgräns och ingenting annat att jämföra med.

Om du har två mätningar, vad kan du säga då? Att du behöver åka dit och mäta igen?

Då förutsätter det att man har gjort en vettig funktionskontroll och verifierat att man har rätt inställningar. Kartprojektionen, koordinatsystemet och sådant måste stämma.

En sådan kontroll gör man gärna i anslutning till att man börjar dagen, till exempel på kontoret, hemma eller var man nu befinner sig.

Man kanske har sin punkt som man litar på och har mätt hundra gånger tidigare, eller en stompunkt med känd kvalitet.

Där verifierar man att inställningarna är korrekta. Sedan åker man ut.

Säg att du ska mäta in en ny fastighetsgräns. Då gör du en dubbelmätning med tidseparation och jämför de två mätningarna.

Du jämför dem mot en tolerans som bygger på den förväntade mätosäkerheten.

Det är precis det du var inne på: I runda slängar tre gånger den förväntade mätosäkerheten.

Då har du tagit hänsyn till att du gör två mätningar och jämför avståndet mellan dem.

Sedan har du använt en faktor två för att nå ungefär nittiofem procents nivå. Det är en pragmatisk kontrollnivå som vi rekommenderar genomgående i HMK.

Man kontrollerar saker på nittiofemprocentsnivån, så att man inte filtrerar bort för mycket eller för lite.

Om det sticker över den här nittiofemprocentsnivån och man inte uppfyller toleransen är det en signal om att det finns någonting som behöver kontrolleras.

Man kanske behöver mäta igen. Om mätningarna avviker väldigt mycket har något gått fel i minst en av dem.

Ja, det är sant. Det är så man gör. Man kontrollerar mot ett gränsvärde. Excelrutan blir röd och så vidare.

Ja. Det där har vi också fått lära oss den hårda vägen på Lantmäteriet.

Under en period, det var väl för tio–femton år sedan, var nästan allting lite hackigare och sämre.

Det fanns inte samma grundkunskap kring GNSS-mätning. Man gick ut i alla möjliga och omöjliga miljöer och försökte mäta.

Kanske var inte heller nätverks-RTK-tekniken och modelleringen av felkällor riktigt färdigutvecklade. Vi hade glesare mellan referensstationerna. Det fanns många olika faktorer.

Under en period noterade många som mätte in gränser att resultat kunde vara helt fel. Man pratade om fulfixar.

Det orsakade kanske inte panik, men det noterades tydligt att det var ett problem som behövde åtgärdas.

Av förekommen anledning började man då prata på allvar om hur man ska kvalitetssäkra GNSS-mätningar.

Visst var det intressant? Och det blir mer om kvalitet.

Kanske märkte ni att det var bortklippt på några ställen. Vi sa att vi skulle klippa bort vissa delar som handlar om kvalitet.

Det kommer ett eget avsnitt som är renodlat om GNSS och kvalitet, men vi kommer även in på det i nästa avsnitt.

Jag uppskattar väldigt mycket att ni lyssnar. Under de senaste nittio dagarna har podden haft ettusenfemhundra unika lyssnare, och varje månad är det ungefär femhundra–sexhundra unika lyssnare, enligt statistiken.

När man tittar på det så här i slutet av året är det väldigt kul. Tipsa gärna andra om podden.

Man märker att folk lyssnar på ett eller några avsnitt om något ämne som intresserar dem och sedan säger: ”Du borde lyssna på avsnittet om reglering. Du borde lyssna på avsnittet om GPS-mätning eller stomnätsutjämning”, eller vad det nu kan vara.

På tal om kurser tänker jag att ni som fortfarande lyssnar verkligen har lyssnat till det bittra slutet.

Jag har hållit några 1-1 kurser på löpande räkning med några personer inom Civil 3D och CAD-ritningar.

Jag funderar på att göra ett paketerbjudande av det: ”Levla upp dina ritningar” eller ”Sluta skämmas för dina ritningar”, eller något liknande.

Det skulle framför allt handla om Civil 3D, men även BricsCAD. Hur gör man det på ett rationellt sätt?

Hur bygger man ritningsmodeller på rätt sätt, med M trettio, P noll ett och så vidare? Vad betyder det?

Hur plottar man ritningar så att de ser rätt ut och inte får röda och svarta linjer med olika linjetjocklekar huller om buller?

Hur ser man till att textstorlekarna blir rätt? Hur kopplar man modeller så att det blir enkelt att göra ändringar och arbetet blir professionellt?

Hur följer man svensk standard och Bygghandlingar nittio, del sju? Hur överlämnar man modeller, tar emot modeller från arkitekter och lämnar in dem för förvaltning utan att skämmas?

Jag funderar på att göra ett paketerbjudande där man har en fysisk kickoff på plats i Hindås, på countryklubben där.

Sedan har man uppföljningsmöten under några månader, kanske en eller två timmar i veckan, och ytterligare någon fysisk träff.

Det skulle kunna bli en period på en, tre eller fyra månader där man höjer sin nivå.

Man skulle också kunna arbeta med sitt eget projekt parallellt.

Jag har inte riktigt spikat det ännu, men tycker du att det låter intressant och vill få det till ett riktigt förmånligt pris, med extra support, kan du skriva att du är intresserad. Du vet var du når mig på mejlen.

Annars vill jag återigen tacka så mycket för att ni lyssnade. Det är därför jag gör det här: för att man ska kunna dela med sig av kunskap och för att vi alla ska lära oss lite längs vägen, på livets vandring inom den här branschen. Ha det bra!