Många kontroller är enkla, men de gör stor skillnad, det är enkla saker som göra att jobbet blir rationellt utfört.

I det här avsnittet pratar jag och Per-Åke Jureskog om kvalité inom mätning.

Vad är skillnaden på vad som står om kontroller i föreskrifter, och vilka vi egentligen gör?

• Varför är det en viktig kontroll att mäta mot bakåtobjekt? Hur går den processen till och vad är vitsen med den?

Hur ofta ska man kontrollera/kalibrera sin totalstation? Är det inte bara slöseri med tid? Eller handlar det om att få igång en rutin?

• Hur är det då när man mäter med GNSS?
• Har du koll på att du har rätt geoid-modell?
• Vilka fältkontroller behöver du göra?

• Hur kan man dokumentera i praktiken?
• Varför är det viktigt att dokumentationen finns tillgänglig för alla som jobbar med projektet både nu och i framtiden?

• Hur ökar man kvalitén i en organisation och hur får man med sig alla när man gör förändringar?
• Hur hanterar man situationen när inte alla vill ta till sig nya arbetssätt eller t.ex. ny teknik?
• Hur får man dokumentation, ordning och reda att inte kännas tungt och jobbigt?

Länk:

Per-Åke Jureskog - Linkedin

Det är ju kontrollerna. Det trycker jag ganska mycket på, och du säger också det här med enkla kontroller. Ja, kör jag med rätt punktnumrering? Kör jag med rätt koder? Har jag rätt kodlista? Har jag ställt in rätt höjder? Och så vidare och så vidare. Det är de där riktigt enkla sakerna, egentligen.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden, där vi pratar om kvalitet i dag. Jag har Per-Åke Jureskog, som många känner igen, som pratar om kvalitet från det lilla till det stora inom mätning. Det finns mycket gott att hämta därifrån, så egentligen har jag inte så mycket mer att säga kring det här.

Gillar ni podden? Tipsa andra om den. Nu till min intervju med Per-Åke.

Men då sitter jag här i den virtuella poddstudion med Per-Åke. Jag läste att du är en legend inom mätbranschen, och för en som inte har varit i mätbranschen så länge är det väl bra att få höra dina meriter och lite sådär osvenskt skryt över vad du har åstadkommit som legend.

Nej, skämt åsido, men om du vill berätta lite om vem du är, vad du har jobbat med och din yrkesbakgrund, så att vi får en liten känsla för varför det skulle vara just du.

Ja, det kan man ju alltid undra. Varför ska man lyssna på den här personen? Det brukar jag också säga när jag har presentationer, föredrag eller föreläsningar på skolor och så här: Varför ska ni lyssna på mig då?

Nej, men jag har ju varit med i fyrtiotvå år i branschen. Jag började på Svensk Byggnadsgeodesi, SBG, i Stockholm med mätning. Det har ju hänt väldigt mycket inom teknikutveckling och metoder, och jag har varit på olika ställen och fått förmånen att jobba med väldigt många olika saker inom mätning.

I och med att jag har varit på många olika ställen har jag träffat många olika personer. Jag har också haft fördelen att vara med på mässor väldigt tidigt. SBG var ju med på mässor och konferenser och sådär redan i mitten av åttiotalet. Man träffar många personer när man är ute sådär, pratar och diskuterar, och man upptäcker hur folk gör.

Jag tror att jag har väldigt mycket att tillföra kring hur man gör och sedan också, naturligtvis, hur man ska eller bör göra. Jag ska inte säga att jag alltid har följt det man lär sig. Människan är ju lite lat av naturen, och jag märkte att när tekniken går framåt så litar man på den. Så är vi nog allihopa, att vi litar på tekniken.

Börjar man då titta i föreskrifter och sådär så stämmer inte det alltid. Vi gjorde mycket kontroller förr som man kanske inte gör nu. Då gjorde vi dem för att vi var tvungna, eftersom det var ett helt annat sätt man mätte på på den tiden. Det glöms bort i dag, och det brukar jag prata om.

Ja, men vi kommer säkert in på de olika bakgrunderna här ändå. Du öppnar en tråd som jag tycker att vi dyker rakt in i.

När du säger kontroller, att det kanske skiljer sig mellan hur man ska göra och hur man sedan faktiskt gör eller ibland gör: Du sa att man tidigare var tvungen att göra kontrollerna. Om du bara vill exemplifiera för lyssnaren, vad är det för saker som gjordes och som man kanske borde fortsätta med, men som man ibland slarvar med?

Nej, men det var inte samma sätt. Man mätte ju väldigt mycket med totalstation och analoga avvägningsinstrument, och man var tvungen att skriva ner saker eftersom det inte fanns någon minnesfunktion i instrumenten.

När jag började mäta började det komma digitala instrument. Annars fick man läsa av teodoliten, ha med måttband och sådär. Det gjorde jag i början, men jag hade turen att komma in på digitala mätinstrument. Då fick man bara resultatet presenterat på en display, och sedan fick man skriva ner det på papper.

När man kom in på kontoret knappade man in det, gjorde beräkningen och fick koordinater. Då var man tvungen att verkligen kontrollera att man hade skrivit rätt och så vidare. När man knappade in det gjorde man det två gånger för att vara säker på att man hade knappat rätt. Systemet jämförde det man hade knappat första gången med det man hade knappat andra gången.

Även när man stod ute och gjorde avläsningen riktade man mot bakriktningen som det sista man gjorde. Det gjorde man för att verkligen se att det inte hade hänt någonting med instrumentet eller att någonting hade förändrats, utan att det fortfarande var samma riktning mot bakåtobjektet.

Det här har förändrats. Det är väldigt många, och jag har inte heller gjort det jämt, som inte gör det. Det sista man gör bör vara att rikta mot en känd punkt, så att man ser att det inte har hänt någonting med mätningen under tiden man har mätt.

Det är ju en kvalitetssäkring, och det pratar jag bland annat om. Det finns beskrivet i HMK också, men det glöms ofta bort. Det är så vid totalstationsmätning, men egentligen gäller det all mätning. Det gäller även när man mäter med GNSS, att man ska göra kontroller emellanåt.

Om vi stannar vid kontroll av bakåtobjekt, för det är ju någonting som ställs som krav. Jag tänker att det i SIS:en finns gränsvärden för hur mycket det får skilja.

I samband med järnväg, väg eller terrängmodeller tror jag att det definieras lite olika hur många milligon det får skilja och hur mycket det får skilja i höjdled.

För någon som kanske aldrig har gjort det här, utan bara har lärt sig att klicka, klicka och sedan få ett resultat: Hur går den processen till? Vad är en kontroll av bakåtobjekt? Berätta det för en dum person. Och om man utvecklar det: Vad är vitsen med det?

Ja, nej, men det kan ju hända saker. Det kan vara så att du inte har skruvat åt trefoten ordentligt på stativet. Under tiden som du mäter kan den vrida sig, och det behövs oerhört lite.

Det kan också vara förändringar i marken som gör att stativet sjunker lite grann, men inte tillräckligt mycket för att instrumentet ska säga till att det inte står rakt längre. Det kan göra att vinklar förändras.

Moderna instrument har väldigt många automatiska funktioner för att ställa om vinklar och sådär, men det är inte säkert att de gör det fullt ut.

När vi mätte förr satte man noll mot bakriktningen när man gjorde inmätningar och utsättningar. Vid utsättningar skulle man ställa in rätt vinkel och sådär. Men gjorde man inmätningar satte man noll mot bakriktningen och gjorde sedan sin mätning. Det sista man gjorde var att kontrollera att det fortfarande var noll. Det var väldigt lätt att se skillnaden då.

Det gjorde man eftersom man inte lagrade själva vinkeln. Man gjorde bara en ren inmätning och beräknade den när man kom in.

Det är väldigt lätt att glömma bort hur viktigt det är. Har du fel någonstans i mätningen är det ett enkelt sätt att se att någonting har hänt. Då är ju mätningen ogjord. Någonstans är det fel, och det kan bli väldigt kostsamt.

Det kan också innebära onödig tidsåtgång om man senare upptäcker att någonting är fel och måste åka ut igen och mäta. Det är inte säkert att det man skulle mäta in finns kvar. Det kanske har förändrats och så vidare. Det är oerhört viktigt att man gör rätt.

Som du säger står det faktiskt i SIS:en och i HMK. I många uppdrag och projekt är det också föreskrivet. På Trafikverkets projekt kommer du inte vidare om du inte har gjort det.

Har du inte med dig din redovisning är den värdelös. Då får du inte betalt, utan måste göra om den. Men mycket mätning görs inte åt Trafikverket eller åt någon annan beställare där det är så tydligt föreskrivet vad som ska göras.

Det är där det väldigt lätt glöms bort: vid mätningar där beställaren inte är kunnig eller där man inte har beskrivit det i detalj och inte kräver in beräkningen eller redovisningen av mätningen. Det man vill ha är bara ett resultat. Då är det upp till dig själv att ha de här kontrollrutinerna, och då glöms det väldigt lätt bort.

Det är egentligen värst när man har en beställare som inte kräver den här redovisningen. Annars blir den gjord, eftersom du inte kommer vidare och inte får godkänt.

Godkänt.

Man torskar ju på det, liksom. Det är väldigt många som gör mätningar där man inte har den kontrollen. Det kan vara interna mätningar också. Då har man kanske inte den interna kontrollen ordentligt.

Nej, och bara utifrån det jag har sett kan det också stå i en mätredovisning att man har gjort alla kontroller, men sedan har man ändå inte utfört dem. Det slinker igenom väldigt, väldigt mycket där.

Jag tänker att det är ett konsultansvar man har, eller ett allmänt fackmannamässigt ansvar. Mätaren är ju någon blandning mellan konsult, utförare och hantverkare.

Som mätbransch tror jag att många lutar mer åt hantverkshållet än åt konsulttänket. Om man går till en advokat för att få råd, om man nu har gjort det, eller till en läkare, så är det en rådgivande verksamhet. Man har inte själv kunskap inom området, och det är därför man ber dem om råd.

Det svider ju när advokaten ger en räkning eller säger vad det kommer att kosta. Man kanske tänker att det bara är ett enkelt papper, men de måste tänka på ditten och datten och ta hänsyn till si och så. Det är ju det man betalar för.

Som mätare har man egentligen samma ansvar mot en beställare, även om beställaren inte kan området. Då är det lätt att tänka: ”De vill bara ha ett resultat som är billigt.”

Jo, så är det ju. Det är väldigt lätt, speciellt för dem som jobbar mot privatpersoner och kanske mot beställare som inte har så mycket medel att lägga på uppdraget.

Man vill ändå få in uppdraget. Man vet att det inte får kosta så mycket, men man vill göra ett bra jobb och få med så mycket som möjligt så att beställaren blir nöjd.

Då kanske man tummar på annat som tar tid, det vill säga kontroller, eftersom man vet att det brukar aldrig vara några fel när man mäter. Man är stolt över det man gör och vet att det man gör är bra.

Det brukar alltid vara rätt, och då litar man mer på sig själv. Det är klart att man ska lita på sig själv, det är inget konstigt. Men då gör man kanske inte de där kontrollerna eftersom man litar så mycket på sig själv och sin utrustning och vet att det brukar fungera.

Då tycker man att man gör ett bra jobb, eftersom man kanske hinner mäta mycket mer på den här tiden. Kunden blir nöjd, eftersom det inte kostar så mycket.

I ärlighetens namn tar ju många kontroller inte särskilt lång tid att göra. Ofta handlar det väl om brist på rutiner?

Ja, det är nog så. Mycket handlar om brist på rutiner.

Det hör man också när det gäller att kontrollera sin totalstation och göra de här kontrollerna med jämna mellanrum. Vad är jämna mellanrum då?

Läser man i HMK ska det framför allt göras beroende på temperatur och andra förhållanden som kan göra att instrumentet förändras. Det står också att man bör kontrollera det om det har transporterats mycket.

Vi transporterar ju våra instrument jättemycket i bilar. Det hoppar och studsar. Temperaturen kan också ändras ganska mycket.

Man kanske säger att man ska kontrollera varje månad, varje kvartal eller varje vecka, men det kan vara stora temperaturskillnader däremellan också.

Där tycker jag att det finns mest motstånd mot kontrollerna. Folk tycker att det tar tid: ”Jag ska ställa upp, jag ska rikta och så vidare.”

Det tar egentligen inte så lång tid, men det handlar om att få in det i sina rutiner. De som har fått in de här rutinerna ordentligt tycker inte längre att det tar tid. Precis som du säger känns det tidskrävande när man inte har fått in det i sina rutiner och kommit igång med det ordentligt, eftersom man inte är van.

Om vi gör något praktiskt av det här med att kalibrera instrument: Varför är det så viktigt att göra det så ofta?

Du poängterar temperaturen. Kan du ge någon form av fingertoppskänsla, eller mellan tummen och pekfingret, för vilken effekt det faktiskt ger och varför man kalibrerar vid temperaturskillnader?

Du har ju höjden där, till exempel. Sedan är det många som gör mätningar där man kanske gör uppställningen och mäter i två cirkellägen. Då får man en väldigt bra uppställning.

Men sedan gör man de enskilda utsättningarna eller inmätningarna genom att bara mäta i ett cirkelläge. Då får man två olika typer av mätningar.

Om man inte har gjort den här justeringen av instrumentet kan det skilja väldigt mycket i vinklarna, både i höjdled och i plan.

Även om man gör mätningar i två cirkellägen får man inte ett riktigt bra medelvärde. Därför är det viktigt att göra de här justeringarna för att det ska bli ordentligt.

Jag har säkert sagt det någon gång i podden, men jag hade en kollega som var stolt över att han inte hade kalibrerat på tre år.

Han sa ungefär: ”Nej, det behöver inte kalibreras.” Jag lånade instrumentet och fick inte ihop grejerna. Sedan kalibrerade vi det, och det var nästan trettio millimeter i skillnad.

Det hade varit på service, men det blev inte kalibrerat då. Eller också måste man göra en fältkalibrering. Det gör ju skillnad.

Så är det ju. Men om jag tittar tillbaka på vissa perioder gjorde man inte det. Jag har också varit med under perioder då de där kalibreringarna aldrig gjordes. Det var ingen som tryckte på att det skulle göras, och man såg inte de delarna.

När jag mätte stomnät kanske jag gjorde det, men då mätte jag också alltid i två cirkellägen och i många omgångar. Vid vanlig mätning gjorde man det däremot inte.

Men du som har varit med, är äldre, mer erfaren och visare: Varför ska man göra det då?

Det fungerar ju, om man uttrycker sig lite slarvigt. Man kanske säger: ”Jag har inte märkt att det blir fel. Det blir väl bra?”

De personer som inte märker det mäter kanske inte heller samma punkter från flera håll eller gör kontroller på andra sätt.

De kanske inte har gjort ett stomnät som man sedan använder. Om man inte gör så avancerade mätningar och inte mäter saker som måste kontrolleras ser man kanske aldrig att det blir några fel.

Det kan alltså vara så att man inte gör kontrollerna. Det krävs kanske inte att man mäter in från en annan station det som man tidigare har satt ut. Då ser man inte hur mycket det skiljer mellan de två mätningarna.

Man kanske inte heller har de utgångspunkterna. Jag vet själv att man för länge sedan gjorde vissa mätningar ute i skogen. Innan vi hade GNSS gick man polygontåg rakt ut i skogen och hade pinnar som markeringsmaterial.

Man skulle bara mäta den dagen. Det var ingen som skulle komma tillbaka och mäta på samma ställe, så man gjorde inga beständiga markeringar. Man kunde aldrig göra någon kontroll av det man hade mätt.

Man hade inte den kvaliteten att man upptäckte skillnaderna, men de fanns ju där. När vi mätte på ett visst sätt skulle jag aldrig ha upptäckt de där sakerna.

Mätte man runt och kontrollerade kunde det vara inom några centimeter. Det kanske dög för den mätningen och spelade ingen roll.

Men många mäter på ställen där man verkligen måste få ut det sista ur mätningen. Då är det jätteviktigt, och det kan slå en hel del.

Jag kommer från anläggningsbakgrund. Jag har pratat med många anläggare, eftersom jag alltid har tyckt, eller blivit uppfostrad med, att det är väldigt viktigt att packa materialet när man arbetar med grus och sådär.

Det är väldigt lätt att fuska med det eller inte göra det samvetsgrant. Då sätter det sig med tiden. Marken hittar sitt läge till slut.

Man kan prata med en anläggare som säger: ”Jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig packat och det fungerar.”

Men har du åkt tillbaka och tittat efter tio år? Det är ju då det märks. Du kan arbeta ett helt yrkesliv utan att någonsin gå tillbaka till det du har gjort och titta på hur det faktiskt blev med tiden. Då kan man inte heller genuint bedöma om det blev bra eller dåligt.

Egentligen är vi inne på det där med att en mätning inte är någon mätning. Du kan inte säga någonting om ditt resultat förrän du faktiskt jämför det. Annars är en koordinat bara en koordinat.

Ja, absolut. Det där var faktiskt bra. Som vi brukar säga: En mätning är ingen mätning. Har du inte gjort en kontroll så vet du inte.

Jag fick upp ögonen för det när jag gick över till GNSS. Jag slaskmätte och fick egentligen bara en pinne i handen. Man fick en fil, sprang omkring och satte ut.

Till slut mäter man och kommer tillbaka till samma ställe. Man kanske mäter in en kant, runt ett hus eller vad som helst, och så tittar man och ser att punkterna inte ligger på samma ställe.

Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Jag var ju exakt här, på samma skarv eller samma kant.” Då börjar frågetecknen komma. Vänta nu, vad är det som händer här? Den säger att det är tio centimeter ifrån, men jag vet ju att det var fysiskt samma ställe som jag satte pinnen på.

Det kommer jag ihåg väldigt tydligt. Det var ganska tidigt när jag började mäta. Då började jag tänka att jag nog måste kontrollera, dubbelkontrollera och jämföra.

Om vi tar GNSS och dina tankar kring kontroller, så är det väldigt, väldigt många som mäter i dag. Jag brukar säga att om man går på en entreprenadmässa finns det sju eller åtta olika leverantörer som säljer GPS:er till anläggare.

De har noll bakgrund, och de får exakt den information de behöver för att få ut en punkt eller en linje.

Jag märker också att många av lyssnarna är från anläggningsbranschen. Kan du prata lite om GNSS, hur det fungerar och inte fungerar, och varför man ska kontrollera sig?

Ja, där är det egentligen ännu viktigare att kontrollera sig. Här jobbar vi med satellitsignaler som skickar ut information i latitud och longitud.

Vi vill ha koordinater i x och y, eller nord och öst som vi säger numera. Sedan har vi höjden.

Det finns någonting som heter höjden över ellipsoiden och höjden över geoiden. De som inte har fått en större inblick har ingen aning om det, och det kan bli otroligt stora fel.

Som tur är har vi i dag nästan bara ett höjdsystem som finns på ritningarna. Vi har ett ganska homogent och bra system i plan, SWEREF, och höjdsystemet RH tvåtusen.

Men man behöver bara gå tio år tillbaka i tiden för att hitta jättemånga koordinatsystem i plan. Vi hade flera stycken, och nästan varje kommun hade ett eget höjdsystem.

Hade man ingen aning om vilket system det var kunde det bli jättemycket fel. Tyvärr var systemen ofta väldigt nära varandra i höjd. Det kunde skilja femton, trettio eller femtio centimeter, och det märkte man inte.

Då blev allting kanske byggt trettio centimeter fel, och sådana fel kan bli väldigt kostsamma.

Det gäller att ställa in rätt saker i mottagarna. Om man inte har någon punkt på byggplatsen eller i det stora projektet att kontrollera sin mottagare mot vet man inte om den visar rätt.

Har jag rätt inställningar? Det är väldigt lätt att komma åt och ställa om saker. Man kanske inte har med rätt geoidmodell. De som inte känner till det vet kanske inte ens att den finns eller att det är jätteviktigt att man har valt rätt för att få rätt höjd.

Det finns väldigt många fel som kan uppstå med GNSS om utrustningen inte är rätt inställd.

För drygt tjugo år sedan var jag med och tog fram och skrev rutiner för SKB, Svensk Kärnbränslehantering, och deras provområden. Där skulle man undersöka var det bästa stället var att lagra utbränt kärnbränsle.

Det var tidigt under GPS-tiden. Det var fortfarande bara GPS på den tiden, eftersom Glonass, Galileo och de andra systemen inte fanns tillgängliga på samma sätt.

Det började komma små handhållna mottagare. De hade inte särskilt hög kvalitet och kunde inte koppla upp sig mot någonting. Det fanns förresten ingenting att koppla upp sig mot på den tiden.

De hamnade kanske tio meter ifrån i bästa fall, samtidigt som alla trodde att de var bra eftersom de visade tre decimaler. Redan då fanns det många olika inställningsmöjligheter.

På varje arbetsområde tog vi därför fram en riktig markering där det stod vilka koordinater den hade. Alla som jobbade i uppdraget och kom dit var tvungna att gå till punkten, kontrollera sig och visa vilket resultat de fick.

På vissa ställen tror jag till och med att det var så att koordinaterna inte stod utskrivna. Du skulle själv skriva in vilken koordinat du fick på punkten, och det skulle finnas med i din redovisning.

Var det fel där fick man göra om sin mätning. Det finns alltså personer som har tagit fram rutiner för hur det här ska göras. Det är jätteviktigt vid GNSS-mätning.

Jag kommer inte ihåg om det står i HMK-GPS eller HMK-GNSS, men det finns väl tre eller fyra olika bra GNSS-kontroller, alltså fältkontroller.

En är väl att kontrollera hemma, på kontoret eller där man utgår ifrån. Det är väldigt bra, för då vet man att batterierna är laddade och att stången inte är alltför krokig. Man ser att utrustningen fungerar.

Det är också värt mycket att upptäcka där och inte ute i skogen att någonting glappar eller inte fungerar.

Sedan har man kontrollen som du nämnde, kanske i början och slutet av dagen, så att man vet att man befinner sig i rätt härad när det gäller inställningarna.

Vilka andra bra kontroller finns det när man mäter löpande?

När du börjar mäta kan du mäta en definierbar punkt som du kan komma tillbaka till i slutet.

Förmodligen har du gått runt någonstans och tappat låsningen mot satelliterna, så att mottagaren har gjort en ny initiering. Den initieringen ska stämma överens med den tidigare. Du kan i och för sig ha fått flera sådana under arbetet.

Om du mäter samma punkt som det första och det sista du gör och jämför resultaten ser du om hela mätningen verkar hänga ihop.

Om den är rätt placerad i världen vet du däremot inte, om du inte kontrollerar mot någonting som någon annan har gjort. Det är där problemet ligger när man är ute någonstans där det inte finns några markerade, kända punkter.

Det är väldigt många sådana ställen vi mäter på i dag. Tekniken har gjort det så enkelt att åka ut och mäta. Har man fel inställningar så har man fel inställningar. Finns det ingenting känt att kontrollera mot vet man inte om det är fel.

Där är Stompunktkartan, eller vad den heter, väldigt bra. På stompunkt.lantmateriet.se kan man titta på höjdfixar som finns. I stora delar av landet finns det gott om dem, så att man kan kontrollera.

Jag tycker framför allt att det är bra om man byter kommun eller arbetar i gränsområden. Det är en sak om man alltid mäter på samma ställe och samma plats, men i vissa jobb rör man sig mer. Då är det bra att klockan fem på morgonen ha kontrollerat att man inte har glömt någonting.

Ja, och det är ju därför det föreskrivs att man ska göra de här kontrollerna i vissa projekt. Det gäller till exempel Trafikverksprojekt, men även många andra beställare har föreskrifter om att kontroller ska göras och att man ska redovisa vilka värden man får.

Det är naturligtvis bra. Många kan tycka att det är jobbigt, och det är lätt att rationalisera bort det eftersom man tycker: ”Jag vet ju vilka värden som ska vara inställda.”

Ju mer du känner till om din utrustning, desto mer vet du och desto mer kan du kontrollera på andra sätt.

Har någon annan haft min utrustning? Då går jag in och tittar på alla inställningar och ser att det är rätt koordinatsystem i plan, rätt höjdsystem och rätt geoidmodell. Ingen har varit inne och knappat fel. Då kan jag kontrollera det själv.

Jag måste också veta att den kopplar upp sig på rätt sätt, att den får korrektioner och att det fungerar. Då har man gjort egna kontroller som gör ganska mycket.

Då kanske det inte är lika viktigt att kontrollera mot en känd punkt varje gång. I stället handlar det mer om att se att ingenting händer under tiden.

Det finns anledningar till att de här kontrollerna finns med i projekten. Man vet att det ibland blir fel eller att saker inte är kontrollerade. Man vill vara säker på att mätvärdena man får in är rätt.

Jag tänker att innan man själv har mätt fel och upptäckt att man har gjort det tar man nog lättare på kontrollerna.

Det kan man kanske göra som mätare i ett, två, tre eller fyra år i början av sin mätkarriär, eller om man bara mäter lite då och då.

Men när man väl har råkat ut för det inser man att det är det där med tre sigma och tre gånger tusen som blir grova fel. Då vill man fånga dem.

Alla de här enkla kontrollerna gör att man upptäcker småsaker. Man kanske tycker: ”Jag har rätt stånghöjd.” Men en sprint kan glida och en skruv kan ha blivit lös. Det har hänt mig.

Man mäter, och sedan visar det sig att stången var en åttiofem och inte en och nittio. Man kan också ha råkat knappa in fel siffror på stånghöjden.

Egenkontroller är räddaren. Jag har fått en helt ny uppskattning för det nu när jag har barn också. Man kan vara sömndrucken. Egenkontroller är bra för att rädda sig själv.

Det är olika livssituationer också. Ibland är man verkligen med. Jag tänker på skillnaden mellan när man var singel och jobbet var allt och man gärna var skarp, och nu när man är en dåsig trebarnspappa.

Kontroller fångar upp sådant. Systemet räddar människan.

Ja, och sedan gäller det att vara alert och inte gå och prata i telefon och mäta samtidigt, eftersom man tycker: ”Jag fixar det.”

Det kanske man gör under en tid, men det är så mycket man håller på med.

Just det du säger om stånghöjden är vanligt. Man kanske alltid kör med en viss stånghöjd, till exempel två meter.

På GNSS-stänger brukar det finnas fasta lägen. Det går nästan bara att köra på en viss höjd. Men till totalstationen kan stängerna väldigt ofta ställas på vilken höjd som helst. Åtminstone har jag haft sådan utrustning, även om det kan skilja.

Om man för det mesta använder en viss höjd och sedan har någonting som är skymt, så att man måste höja eller sänka, gör man det och ändrar stånghöjden i inställningarna.

Man mäter ett tag så och ändrar sedan tillbaka till den ordinarie höjden. Då glömmer man ofta att ändra tillbaka i inställningarna.

Jag har hört det från väldigt många och har egen erfarenhet av det också. Det är väldigt vanligt att man glömmer inställningen när man ändrar tillbaka.

På något sätt är man inte tillräckligt skärpt. Man gör en sak och tänker på någonting annat, så man gör bara hälften av det.

När man ändrar höjden första gången tänker man mer på vad man gör. Man tänker: ”Då måste jag kontrollera vilken höjd jag har nu.” Då kommer man ihåg att läsa av och ändra inställningen.

Men man kan behöva mäta om jättemycket, eftersom man inte vet när man ändrade tillbaka.

Ett handfast tips när man mäter med prisma är att antingen ha det på lägsta eller högsta läget.

Ja.

Sedan får man hellre klippa eller flytta på grenar. Som rutin bör det åtminstone vara förstahandsvalet att inte ändra höjden.

Jag kommer ihåg att jag i början höjde och sänkte tio eller tjugo centimeter. Förr eller senare blir det fel och man åker dit.

Jag tänker att många av kontrollerna är väldigt, väldigt enkla. Man underskattar enkelheten. Man tänker att de är så enkla att de inte behövs.

Men om du har kanske femtio enkla kontroller i ryggraden är de tillsammans inte så enkla. Systemet fångar upp väldigt mycket. Du får ett system som täcker en massa små hål.

Det handlar inte bara om själva mätningen, utan även om checklistan på morgonen för att kontrollera att man har med sig rätt utrustning.

Du får inget mätresultat om du inte lyckas genomföra mätningen. Det är många enkla saker som gör att arbetet blir rationellt, rätt och riktigt.

Ja, många gånger har man fått åka tillbaka. Man har glömt batterier, stången eller någonting annat.

Det hänger ofta ihop med att man kanske har bytt bil med någon. På många företag har man mycket blandat ute- och innearbete och inte alltid sina egna saker, utan plockar utrustningen i förrådet.

Då måste man komma ihåg att kontrollera att man har med sig allting. Det är kostsamt.

Kunden kanske inte står och väntar ute på plats, men om kunden gör det är det förödande att komma ut och upptäcka att man måste åka tillbaka. Det är inte särskilt smart eller bra för kundrelationen.

Oavsett vilket tappar du ett antal timmar som du inte får betalt för. Det är inget bra sätt att arbeta.

Det är ju kontrollerna, och det trycker jag ganska mycket på: kontroller och dokumentation.

Du säger också det här med enkla kontroller. Ja, absolut. Kör jag med rätt numrering? Kör jag med rätt koder? Har jag rätt kodlista? Har jag ställt in rätt höjder? Och så vidare och så vidare.

Det är de där riktigt enkla sakerna, egentligen.

Sedan handlar det också om dokumentation: att verkligen komma ihåg att dokumentera det man håller på med, så att det är lätt att följa, gå tillbaka till och se vad som är gjort.

Där har du en sak. Om man pratar om dokumentation, hur skulle du föreslå att man gör en enkel och rimlig dokumentation?

Vi kan ta två standardscenarier. Det ena är en projekteringsinmätning för någonting som inte byggs i jättestor skala. Det andra är en byggutsättning eller någon enklare utsättning.

Kan man ha en Word-fil öppen och spara den i mappen? Kan du ge något bra exempel på hur man kan dokumentera sin mätning?

Det sägs ju ofta att man ska dokumentera, men hur gör man det i praktiken i sin vardag? Vad har ni haft i din organisation, eller vad rekommenderar du?

Det börjar med vad du kallar själva mätningen och filen som du lagrar den i. Du behöver ett bra namn som säger vad det är för någonting.

Det beror också lite på hur du lagrar materialet på din dator eller server, och hur du tar säkerhetskopior och sådana saker.

Det gäller att kunna hitta tillbaka till en mätning. Då måste mätfilens namn säga någonting. Det kan till exempel innehålla datum.

Någonstans i projektmappen kanske du har beskrivit vad du gjorde. Du kanske har någon dagbok som talar om vad du gjorde och så vidare. Där har du ett datum.

Det kan också vara projektnamnet eller projektnumret tillsammans med någon annan form av identifikation i filnamnet.

Sedan handlar det om vad du kallar de olika punkterna och vilken punktkod du använder. Du måste tydligt tala om vilka punkterna är och beskriva dem.

Om du står uppställd med en totalstation ska punkterna beskrivas på ett bra sätt, så att de går att hitta tillbaka till.

Man ska också koda rätt ute i fält, så att man inte behöver redigera en massa efteråt. Om man måste göra det blir mätningen svårare att följa.

Det är alltid bäst om man kan numrera och koda i fält så att det blir rätt från början.

Jag är van från den analoga tiden. Eftersom vi hade ett mätblock där vi skrev alla värden ritade vi också väldigt mycket skisser över mätområdet.

I den vänstra benfickan hade man en anteckningsbok. Jag fortsatte väldigt länge att ha med en sådan bok.

Jag ritade hur det såg ut där jag mätte. Fanns det någonting speciellt som jag behövde komma ihåg?

När man kom in kunde man skanna eller fotografera sidan. Jag lade bilden eller PDF-filen i projektmappen tillsammans med mätningen.

Då var det lätt att se hur det såg ut på platsen utan att öppna mätfilen. Du hade kvar bilden eller pappret och hade det i anteckningsboken när du kom tillbaka nästa gång. Då kunde du se hur det såg ut och var de olika punkterna låg.

Det finns många gamla metoder som fortfarande är bra och som går att använda i dag.

Man kan naturligtvis göra anteckningar och rita i mobilen och så vidare. Jag är nog lite halvanalog, även om jag har hållit på med digitala saker under hela min tid.

Det är också en liten anekdot. Jag hade bara jobbat i två år när vi kom fram till att vi behövde bättre datorprogram. Inte tekniskt bättre, men mer användarvänliga.

Vi började skriva ett nytt datorprogram. Han som var chef på SBG och hade företaget, Sven Mejde, hade gjort egna program. De var otroligt bra tekniskt och fungerade när han använde dem, men användarvänligheten kunde förbättras.

Vi började skriva ett nytt program, och efter två år hade vi skrivit någonting som gick att sälja. Det fick namnet GEO.

Jag jobbade alltså jättemycket digitalt också. Jag programmerade på kvällarna och var ute och mätte på dagarna, eftersom det var så roligt att programmera.

Det är inte så att jag är emot det digitala. Det finns bra saker med det ena och bra saker med det andra. Ibland är det väldigt lätt att skriva ner någonting eller rita en skiss som man sedan har användning för.

Är det den rekommendationen du ger till de organisationer där du tar fram rutiner, att man ska ha en fälthandbok?

Det har inte varit någon officiell rutin. Däremot har vi pratat väldigt mycket om att man ska dokumentera det man håller på med.

Det är väldigt smidigt att ha dokumentationen med sig. Men den ska inte bara ligga hos dig, utan den ska naturligtvis på något sätt granskas och lagras i projektmappen där du lagrar dina filer.

Förr i tiden tog vi en kopia i kopieringsapparaten och satte den i projektets pärm, bara för att den skulle finnas där.

Sedan lagrade vi materialet i något dokumentarkiv. Vi hade de analoga mapparna kvar, och där jag jobbade hade vi inga problem att hitta tillbaka till arbeten som vi hade gjort för tio år sedan.

Det var inga konstigheter att hitta tillbaka till dem, eftersom de var så väl lagrade i filsystemen med årtal, vem som var beställare, var arbetet låg och vad det hette.

Det viktiga är att man hittar tillbaka till det man har gjort.

Det kommer ofta frågor om saker man har gjort för länge sedan. Man kanske också kommer tillbaka till samma område och ska göra en komplettering flera år senare.

Jag har varit på väldigt många utsättningar och byggen, men jag har också hållit på otroligt mycket med inmätningar. Då kommer det ofta kompletteringar och förändringar.

Det är långa handläggningstider för vissa saker. Gör du en projekteringsmätning kan det dröja många år innan det börjar byggas där.

Under tiden kan det som ska byggas ha förändrats, och man kanske behöver utöka mätningen. Då måste du gå tillbaka och titta på det du har gjort tidigare, om det är du som får samma uppdrag igen.

Jag tyckte om det du sa om att bara ta ett foto och lägga det i mappen på något sätt.

Min erfarenhet är att jag många gånger har undrat hur många mätningar som skrotas bara för att man inte vet någonting, eller inte vet tillräckligt mycket, om dem.

Vem gjorde mätningen? Vad var syftet? Har man utgått från en GPS, eller finns det en annan utgångspunkt? Har man utgått från någon höjdfix?

Det finns mycket sådant som man kanske tänker inte spelar så stor roll att skriva ner. Det är en DWG med linjer och punkter och den är kodad, men informationen runt omkring saknas.

Den informationen är jätteviktig för en projektör för att kunna lita på materialet, ställa frågor och så vidare.

Ja. Hur ska jag kunna använda det? Jag kan projektera på det, och jag kan kanske se hur det stämmer internt. Där ser man om det stämmer bra internt, men hur ligger det i världen?

Ja, och jag har tänkt på det mycket nu när jag arbetar mer med projektering. Jag befinner mig mer i den änden och beställer ett mätresultat.

Tidigare satt jag kanske mer tillsammans med dem som faktiskt mätte. Man hade en personlig relation, visste att de gjorde på ett visst sätt och kunde prata med dem.

Men när man får materialet blint, som när jag förra veckan bara fick en DWG som inte sa någonting, vet jag absolut inte vem som har mätt eller hur det är mätt.

Allting är med, inom citattecken, men jag kan fortfarande inte använda det fullt ut. Det duger inte. Jag måste ställa följdfrågor och så vidare.

Det minskar också tilliten till systemet. Hade man bara fått en jätteenkel mätrapport på tio eller tjugo rader hade det blivit helt annorlunda.

Det kunde ha stått vilken person som gjorde mätningen, vilket datum, vilket syfte den hade och vem som var beställare. Då kan jag lägga materialet i ett sammanhang.

Är det laserskannat? Är höjdkurvorna genererade från lidar-data eller från någonting annat?

Metadata handlar om ordning och reda och om att kunna komma tillbaka. Om man själv kommer tillbaka till en mätning efter ett år och det bara ligger en DWG i en mapp har man ingen aning och litar inte ens själv på den.

Nej, det är jättesvårt att veta hur vi gjorde och så vidare.

I vår organisation hade vi regler. Jag ska inte säga att de följdes till hundra procent, eftersom det är svårt att veta, men reglerna var att de data som man fick i fält också skulle lagras.

Mäter du med totalstation ska dina polära data lagras. Mäter du med GNSS ska hela mätfilen finnas med.

I filerna kan man se vissa inställningar. Man kan gå in och läsa och se vilka inställningar som användes, vilka bakåtobjekt man använde, hur man mätte och så vidare.

Man ser det på ett helt annat sätt än om man bara får några koordinater eller en DWG.

Det är inte säkert att vi levererade allt det här materialet. Ibland ville beställaren ha det, och ibland hade beställaren ingen koll på det och ville bara ha slutresultatet.

Men vi skulle själva alltid kunna gå tillbaka. Om någon ifrågasatte någonting kunde vi gå tillbaka till mätfilen och kontrollera om vi hade gjort fel någonstans.

Vi kunde gå in och kontrollera sakerna och sedan säga: ”Nej, vi har kontrollerat det här. Det är gjort så här och så här. Det finns inget fel i det här. Det måste vara någonting annat som är fel.”

Det känns jätteskönt när man har dessa data och kan gå tillbaka till de polära värdena eller GNSS-filen och se att det var rätt inställningar, rätt uppkoppling och så vidare.

Någonting annat som jag har tryckt på oerhört länge, och som vi har gjort så länge det i princip har varit möjligt, är att lagra utsättningarna.

När man sätter ut någonting registrerar man det, så att man vet vad man mätte.

Om du bara slår ner en käpp och någon efteråt säger att den stod fel har du annars ingenting att gå tillbaka till.

Har man registrerat utsättningen kan man gå in i filen och se att det inte var något fel på det man satte ut. Då måste någonting ha hänt efteråt. Käppen kan ha flyttats eller någonting liknande.

Det är samma sak med höjder. Nu sätter man kanske inte ut höjder med flukter på käppar lika mycket, men längre tillbaka gjorde vi det.

När käppen väl var nedslagen mätte vi också in höjden på käppen, så att man såg att flukten hamnade på rätt höjd.

Det har räddat oss flera gånger. Vi har kunnat överbevisa beställaren om att vi har gjort rätt, bara för att vi har haft allting lagrat. Frågorna kan ju komma flera år senare.

Ordning och reda och att dokumentera det man har gjort är jätteviktigt. Det gäller både för ens egen del och för andras, så att man kan gå tillbaka och se vad man har gjort.

Det är viktigt för ekonomin i projekt och för ens egen del, eftersom det händer så mycket.

Det jag fick lära mig i början var att jag också gjorde fel. Jag har gjort massor av fel och klantiga saker. En del borde jag kanske ha upptäckt medan jag gjorde dem.

Min chef sa: ”Fel gör du hela tiden. Det gäller bara att komma på dem med hjälp av kontroller, så att du upptäcker dem i rätt tid.”

Upptäcker du dem precis när du har gjort dem är det ingen annan som upptäcker dem och de blir inte kostsamma.

Om de upptäcks för sent blir de väldigt kostsamma. Man hittar dem genom sina egenkontroller, genom att tänka efter och genom att inte forcera.

Det går inte att stressa fram bra och korrekta resultat. Man måste fundera igenom arbetet så att det blir rätt, utförs på rätt sätt och blir rätt gjort.

Om man lyfter blicken har du jobbat med större mätorganisationer. Du har jobbat på Metria, som sedan har gått in i Sweco, och då är det två mätorganisationer som möts.

Du har säkert också haft andra roller där du har arbetat med hur man skapar kvalitet i en mätorganisation.

Hur arbetar man med att höja kvaliteten och skapa rutiner i en organisation? Kan du ge lite axplock? Vilka utmaningar finns, och vad är bra att göra och tänka på?

Först är det naturligtvis viktigt att man funderar igenom vad som är viktigt för oss och vilka rutiner vi ska sätta upp.

Rutinerna ska gå att förklara. Det ska finnas en anledning till att de finns.

Sedan är det jätteviktigt att man diskuterar dem i gruppen och organisationen på ett bra sätt, så att alla är med på banan.

Det är väldigt lätt att några personer skriver ihop en massa rutiner och säger: ”Så här ska alla göra från och med nu”, och sedan skickar man ut någonting.

Gör man ingenting annat blir ingenting gjort.

Man kan ha möten där man går igenom vad som ska göras och så vidare, men jag tror att det är ännu viktigare att diskutera.

Det finns alltid personer som frågar: ”Varför ska vi göra det här? Varför är det viktigt?”

Då måste man kunna bemöta frågorna, diskutera dem och komma fram till varför det är viktigt. Det måste verkligen sätta sig hos alla.

Annars blir det inte gjort ordentligt. Finns det motstånd mot rutiner eller processer blir de inte genomförda, även om organisationen har sagt att de ska följas.

Det är jätteviktigt att man verkligen går igenom det ordentligt. Man kan peka på reglerna som finns, men man måste också diskutera dem så att de sätter sig.

Hur tänker du kring att det alltid finns olika grupper? Det finns ett gäng som gärna tar till sig det som är nytt, och sedan finns det några som stretar emot lite mer.

Man kan gruppera det hur som helst, men hur ska man tänka kring den sista gruppen?

Hur får man med sig alla på tåget? Hur hanterar man situationen när man inte riktigt får med sig allihop, även efter att det har gått en tid?

Jag tror att det kan gå på olika sätt.

Om det handlar om teknik, att man ska använda en viss teknik eller en viss typ av utrustning vid en viss mätning, kan man peka på fördelarna.

Det kan vara några som börjar använda tekniken och sedan får med resten av gruppen.

Jag kommer ihåg när vi började med enmansstationer. I dag är ju alla totalstationer i princip enmansstationer, men tidigare var man alltid två. Det var alltid någon som gick med stången.

Jag var väldigt tidig med att ha sådan utrustning. En del personer sa: ”Det där är ju jättetråkigt. Ska man åka ut själv?”

Ja, det är det ju. Man har ingen att prata med. Men tidigare hade man inte heller samma kontroll över vad man gjorde.

Till slut upptäckte de andra att man fick en helt annan kontroll när man själv stod med stången, kunde koda var man stod och visste att man verkligen stod på rätt ställe.

Det var inte bara någon annan som sa att den stod på ett visst ställe och att man därför mätte där. Man hade en helt annan kontroll själv.

Det gjorde att fler sedan ville ha utrustningen, eftersom de såg enkelheten i den.

Jag tror att man måste se alla de här aspekterna, oavsett om det handlar om ny teknik, vissa kontroller eller vissa rutiner.

Man måste kunna beskriva eller visa fördelarna, så att det blir lättare för alla att ta till sig förändringen.

Om man tänker på mer diffusa saker, som att man ska dokumentera sin mätning och ha ordning och reda, hur gör man det på ett bra sätt?

Jag kan själv känna att när det har blivit sådant tänker man ibland: ”Det känns tungt. Jag har så mycket att göra. Varför ska jag göra det här nu?”

Det är en naturlig reaktion. Vilka praktiska saker kan man göra utöver det du redan har sagt, som ju är allmängiltigt?

Jag vet inte riktigt, men det känns som att det hjälper om man får tillräckligt mycket frågor om det.

Vi hade vissa typer av arbeten där vi hade väldigt många småjobb. De kunde faktureras när de var levererade.

Om den som utförde jobbet inte hade lagrat uppgifterna på servern, gjort i ordning redovisningen ordentligt och dokumenterat på rätt sätt såg man inte att det var dags att fakturera.

På just den här typen av jobb var det inte var och en som fakturerade, utan en särskild person gjorde det.

Den personen låg då på vissa personer hela tiden för att få dem att göra färdigt jobbet. Det är inte färdigt förrän man har gjort alla de här sakerna.

Det blir ganska jobbigt att ha någon som hela tiden hänger över en och talar om att man ligger efter. Det vill man inte. Då blir det lättare att faktiskt genomföra det.

Men det är svårt, eftersom det kan kännas som en extra sak.

Samtidigt är det som med kontroller: Det handlar om rutiner.

Har du rutiner för att alltid ta säkerhetskopior, alltid lagra materialet och alltid tömma instrumentet innan du går hem? Har du en rutin för att skriva ner dokumentationen innan du går hem?

En del arbetar hårt och har uppdrag där det är oerhört stressigt. Sedan händer någonting och arbetet blir försenat.

Det är fredag eftermiddag, du har en tid att passa, kommer in och ställer undan grejerna.

Du vet att du måste öppna alla mätlådor så att det inte blir fukt kvar, och det kanske du gör.

Men att tömma minnet eller skriva ner de där extra anteckningarna blir lätt inte gjort.

Sedan tar man helg och har jättetrevligt med vänner. Det kan vara någon fest, och man kopplar verkligen bort jobbet.

När man kommer på måndagen kommer man inte ihåg ett smack av det man tänkte på under fredagen. Det finns inte en möjlighet att man kommer ihåg allting.

Har du inte dokumenterat det på rätt sätt är det borta. Eller också tar det väldigt lång tid att fundera ihop det igen.

Det gäller att skapa en daglig rutin. Arbetet är inte slut förrän du har lagrat dina data.

Det räcker inte att lagra dem på din egen dator. De ska in på servern eller i någon säkerhetskopia, så att de verkligen finns kvar och inte försvinner.

Du ska också skriva ner vad du har gjort och om det finns speciella omständigheter. Det är oerhört viktigt, annars försvinner informationen.

Det finns också exempel från stora uppdrag där man inte har dokumenterat ordentligt.

Om ett stort uppdrag pågår under lång tid kan det komma nya personer och andra kan sluta. Har man inte lagrat och dokumenterat på rätt sätt försvinner data.

Om allting inte ligger i projektets mapp, eller i projektets pärmar som man hade förr, försvinner det.

När en dator lämnas in efter att någon har slutat blåser man den totalt. Det sitter ingen och letar efter filer på den.

Så var det även förr. När någon flyttade från sitt skrivbord slängde man allting, om man inte visste att det fanns en särskild pärm som skulle sparas. Där kunde de viktiga sakerna ligga.

De skulle ligga på särskilda ställen, och så är det även med digitala data.

Jag känner till stora projekt där hela stomnätsdokumentationen försvann när man bytte personer.

Man hade alla koordinater och kunde mäta utan problem. Men i slutet av projektet skulle man göra en viktig kontroll och verkligen titta på om man hade alla punkter, hur de stämde överens, om de hade rätt kvalitet och hur beräkningen av mätningen såg ut.

Då fanns det ingenting.

Man var tvungen att göra om allting. Det kostade kanske hundratusen kronor, och sedan fick man fram samma koordinater.

Hade man kunnat titta på beräkningen och hela dokumentationen av mätningen hade man sett att arbetet var gjort på rätt sätt. Då hade det räckt att granska materialet.

Det är väldigt lätt att det blir kostsamt om man inte har sparat på rätt sätt.

I små projekt kostar det kanske inte lika mycket, men man tappar några timmar i effektivitet.

Jag tänker generellt att man som individ måste skilja på själva resultatet och allt runt omkring resultatet.

Jag har haft snickare här hemma. De är jätteduktiga, men det kan vara någon lite äldre och erfaren och någon ung grabb.

Den unga grabben kastade spik omkring sig. Han tappade spik som man sedan fick gå och plocka upp för att inte få dem i däcken. Han täckte inte heller över virket ordentligt på kvällen.

Den äldre var väldigt noggrann. Han täckte över, satte fast skyddet med vikter och regnskyddade.

Det momentet är ju inte snickring. Det är inte en ny bräda eller gipsskiva som åker upp. Men det är lika viktigt för att jobbet ska bli bra gjort och kunden ska vara nöjd.

Så är det här också. Det är inte bara att man får koordinaten och resultatet. Allt runt omkring, både före och efter, är viktigt.

Det kan vara sådant som att hålla kontakten med folk och säga: ”Jag är färdig nu”, eller: ”Det dröjer en vecka till.”

Allt det där är lika viktigt. Mätresultatet kanske är sextio eller sjuttio procent av jobbet.

Ja, och det är ännu viktigare på vissa arbeten.

Egentligen är det lika viktigt vid inmätning som vid utsättning, men man tänker kanske oftare på det vid utsättning.

Om du är konsult och arbetar med utsättning åker du runt till en massa ställen. Du gör det du har blivit tillsagd att göra eller det som ligger i planeringen. Sedan åker du därifrån och vidare till nästa ställe.

Men det är viktigt att verkligen ta ett samtal innan man åker därifrån: ”Är det någonting mer jag ska göra? Nu har jag gjort det här och det här, och det har markerats på det här och det här sättet.”

Då kanske någon säger: ”Nej, jag behöver det här också.”

Det kanske tar fem minuter att göra medan du fortfarande är kvar.

Om du hinner plocka ner och åka iväg innan de säger att de behöver något mer kan det ta en timme. Då ska du tillbaka, ställa upp igen och sätta ut det.

Samma sak gäller vid inmätning. Om någonting inte stämmer med det man har sagt ska man inte bara ta för givet att man ska göra på ett visst sätt.

Man kanske tänker: ”Det var den här gränsen”, och gör ingenting mer.

I stället ska man höra av sig och säga: ”Det ser ut så här. Det hade jag inte förväntat mig. Hade du förväntat dig det, eller vill du ha någonting mer medan jag ändå står här?”

Då kanske beställaren vill ha någonting mer. Då får du en extra beställning.

Kontakten med beställaren är jätteviktig i alla uppdrag.

Det handlar om att få en nöjd beställare, att arbetet blir bra och att det inte kostar en massa i onödan.

Du får kanske betalt för det extra arbetet, men det kan också ställa till det i din egen planering. Du kanske har annat inbokat, och då blir det jobbigt för dig också.

Kontakter och dialog är otroligt viktiga.

Ibland glömmer man bort det. Det finns inte alltid på samma sätt inom konsultverksamhet.

Det finns skrivet i ABK, men många kan inte ABK. Om man inte är projektledare eller uppdragsledare kanske man inte har läst det.

De här sakerna är oerhört viktiga. De finns också i entreprenadbestämmelserna, i AB och ABT.

Har du inte fått en ordentlig beställning ska du inte göra jobbet, eftersom du då kanske inte får betalt.

Det gäller att hålla dialogen levande.

När man har varit på byggen finns det ofta en byggkontrollant som hela tiden skriver under att olika arbeten är utförda.

Det har vi inte riktigt på samma sätt på konsultsidan. Arbetet flyter på, och ibland är uppdragen väldigt fria.

Men även där ligger det en kvalitet i att göra saker på rätt sätt och att ha kontakt så att det blir bra.

Kvalitet kan vara väldigt många olika saker.

Ja, verkligen.

När du säger konsult tänker jag att beställarna ofta inte är lika hårda som på ett bygge.

På ett bygge är det verkligen så att om du inte har fått någon beställning får du minsann inte betalt.

Som konsult får man oftast betalt även för det där. Men beställaren vet vad det kostade förra gången. Man ser att någonting drog iväg i tid och frågar sig om man fick något mervärde.

Då rynkar man på näsan. Om det håller i sig börjar man titta efter någon annan.

Det skapar ett rykte för ett företag och en magkänsla som man förmedlar till beställaren.

Ja, absolut.

Ofta är beställningarna mycket lösare och inte lika formella. Det gäller också det ekonomiska upplägget.

Det är precis som du säger: Det är lite lösare på konsultsidan.

Men när det gäller större eller upphandlade uppdrag är det mer formellt. Då är det precis lika formellt som i andra sammanhang.

Om man är van vid det ena och kommer till det andra kan det bli en chock.

Man säger kanske: ”Men jag har gjort arbetet.”

Då får man svaret: ”Ja, men det ingick inte i uppdraget. Det är inte mitt problem.”

Det gäller att veta vad man håller på med.

Det är nog en bra tanke att avsluta med.

Kvalitet är väldigt många olika saker. Det omfattar hela spektrat, från kund till resultat.

Om man vill höra mer av dig när du pratar i olika sammanhang, var följer man dig på sociala medier? Var kan man träffa dig? Vad håller du på med på dagarna?

Man kan följa mig på LinkedIn. Det är väl det vanligaste nu.

Just nu befinner jag mig i en liten övergångsperiod från Sweco till att så småningom köra själv.

Jag har snart åldern inne för att börja tänka på pension, men jag tycker att det här är så roligt att jag nog kommer att fortsätta arbeta åtminstone en hel del.

Håll koll på mig på LinkedIn, så skriver jag lite grann emellanåt.

Jag försöker också vara med på olika konferenser och mässor och i olika tidskrifter.

Det här är naturligtvis också jätteroligt. Jag tycker om att prata om de här sakerna eftersom jag tycker att de är viktiga.

Jag tycker att det är jätteroligt att det finns sådana här poddar. Det behövs påminnelser, tror jag.

När man är ute och pratar på olika konferenser får man ofta höra: ”Ja, just det. Det vet jag ju, men det har jag glömt bort.”

Det är viktigt att någon försöker hålla frågorna levande hela tiden.

Det blir länkar till allt det där i avsnittsbeskrivningen.

Tack för att du ville vara med.

Tack så mycket.