"Varför mätte du in det här, det var ju inte beställt?" Handen på hjärtat – brukar du kolla mängdförteckningen? I det här avsnittet och nästa berättar Benyamin Fredriksson från 5D Konsulterna om varför det är smart att använda AMA.

Vi diskuterar bland annat:

• Vilka kontraktshandlingar finns enligt AMA? Vilken handling är viktigast? Vad är det för fel med att följa DWG-en?
• Varför är det viktigt för mätaren att ha koll på MF?–En enkel illustration gör det lätt att förstå.
• Vad är det för skillnad på den TB och MF?

Förstå vad du behöver ha koll på i ett uppdrag med ett konkret exempel.

Länkar:

Benyamin Fredriksson - 5D konsulterna

Benyamin Fredriksson - LinkedIn

5D Konsulterna

Sponsring

Det här avsnittet har 2 sponsorer:

5D Konsulterna

Använd koden Landskaparen så får du 10% rabatt på "AMA/MER i praktiken" eller någon av 5D Konsulternas andra kurser.

Läs mer om kurserna i kurskatalogen.

Okaymaker

Glöm gamla tider med jobbfoton blandade med bilder på barn och semester! I slutet av det här avsnittet berättar Niklas för oss om fördelarna med Okaymaker och hur du kan ha nytta av den här fotoappen i ditt jobb.

Genom Mätpodden och Landskaparen får du tillgång till Okaymakers betalkonto gratis under 3 månader.

Skapa ett gratiskonto på Okaymaker och mejla sen Niklas att du fått erbjudandet via mig så uppgraderar han dig.

Länkar:

Okaymaker | Fotoappen för dokumentation inom bygg

Niklas Nilsson

En mätare jobbar ju ofta antingen anställd hos ett entreprenadbolag eller som konsult då. Och gör man massa saker som den här entreprenören inte får betalt för, då är inte det speciellt uppskattat oftast. Det är ju kul att bygga saker, men ett bolag ska ju gå med vinst helst. Och bygger man saker gratis, då brukar man inte göra det.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden, där vi pratar TB, MF, MER, BJB, CBB och även lite AF. Så det handlar ju om AMA och mängder egentligen, entreprenadjuridik koncentrerat på mängdreglering kan man säga. Och det är Benyamin från 5D-konsulterna som bjuder på massa kunskap, bra anekdoter och faktaspäckad information som man kan använda sig av i sina projekt. Så jag blev skolad, eller lärde mig flera saker som jag tar med mig som jag inte hade riktigt koll på. Jag blev riktigt inspirerad av 5D-konsulternas arbete med att ha koll på, ja, entreprenadjuridiken som jag skulle kalla det de håller på med.

Det här avsnittet har två sponsorer. Det ena är Okaymaker, som är fotoappen för dig i bygg- och anläggningsbranschen, och vi kommer att ha en intervju med Niklas därifrån i slutet på avsnittet. Sen vill jag också passa på att nämna att mitt medlemskap kan man läsa mer om på hemsidan, där du får kunskap, rådgivning och projekthjälp till fast pris i månaden. Läs mer om det, det kommer lite mer detaljer där längre fram. Men njut av det här avsnittet med Benyamin.

Då har vi kommit till intervjudelen här efter inledningen i Mätpodden, och jag har med mig Benyamin Fredriksson här. Berätta vem du är, vart du jobbar och lite din yrkesbakgrund, så vi får en liten känsla innan vi hoppar in på vårt ämne för dagen.

Benyamin som sagt heter jag, jobbar på 5D-konsulterna. Vi finns i Stockholm och jobbar vitt och brett egentligen inom bygg och anläggning, men framför allt med mätning, AMA, mängdreglering och sen projekt- och platsledning. Det är väl egentligen vårt område. Och själv jobbar jag just nu som gruppchef för den gruppen vi kallar produktionsmätning. Samtidigt som jag gör det så håller jag även på att syssla med AMA, min huvudsyssla oftast, och jobbar då med kunder, både beställare och entreprenörer, som vill bli bättre på det.

Vi ska ju prata om AMA och hela det här systemet, tänkte vi när vi pratade lite inför här. Om man tänker bara: hur kom du in på AMA? För det går ju inte, det finns ju ingen AMA-utbildning per se i någon skola, utan det är ju liksom en branschstandard och entreprenadjuridik och så. Hur hamnar du i den rollen, att du har blivit mer specialiserad och brinner för AMA då, och hela det systemet?

Ja, men det är en brant trappa ner i den källaren, höll jag på att säga. Det började ju med mätteknik i fält, med att bygga bostäder, bygga infrastruktur. Jag fick vara med och bygga någon tågdepå. Och då jobbade jag ju med flera duktiga kollegor som sa: ”Nej men AMA, det behöver du lära dig för att kunna bli bra på ditt jobb som mätare.” Om man var ute i ett projekt fick man aldrig den känslan att det var viktigt. Men när jag pratade med mina kollegor som hade varit med länge så: ”Ja, men det här måste man lära sig.” Så då fick det ju bli det, att man satte sig ner och försökte förstå systemen och regelverken.

Och väldigt snabbt när jag började med det så tyckte jag: ”Det här är ju väldigt intressant, varför är det inte fler som pratar om det här?” Det som man stöter på i de koderna eller den tekniska beskrivningen, det är ju otroligt viktigt. Vem man än pratade med ute på projekten, och det här var ju då kanske framför allt mellanstora projekt, då var det ingen som tyckte att det var kul att prata om det. Det var ingen som ens visste vad man läste i den tekniska beskrivningen, vad man hittade där. Det triggade ju mig lite mer att tycka så här: ”Men det här kan man ju bli riktigt bra på.”

Vi, 5D då, som jag jobbat på nu i när vi börjar närma oss tio år, vi har haft den nischen att mängdreglering är ändå viktig. Man kommer inte undan det i vårt bolag. Så där fick jag lära mig mer och mer om mängdreglering. Våra entreprenörer ville ofta att: ”Du som är mätare, du har ju koll på modeller. Du kan väl också mängdreglera?” Och så blev det den vägen egentligen.

Jobbar man med mängdreglering ett tag, då sitter man ju och, ja, du vet ju säkert själv, man bygger sina modeller, man försöker ta reda på vilka koder som är med, och sen så behöver man ju titta i regelverken: AMA, MER, råd och anvisningar. På det spåret fick vi en förfrågan, när jag hade hållit på med det ett tag, om det var någon som kunde komma in och vara en AMA-redaktör, kallades det så fint. Och det finns ju ingen utbildning till att bli AMA-redaktör i världen. Så då letade man ju efter någon som hade erfarenhet och jobbat med AMA. Då hade jag samlat på mig ett par år inom mängdregleringen och tänkte att: ”Men det här kör vi på.”

Och då var det helt plötsligt väldigt enkelt, för då behövde jag inte längre beräkna någonting. Jag behövde inte heller skriva någonting, utan det var bara att se till att den som författade kontraktshandlingarna hade med allt de skulle. Så det blev en mer samordnande tjänst.

Vägprojektören tycker ju att det är kul att rita en väg. Han tycker inte att det är kul att skriva en AMA-text sen, utan det är ju det som slängs på honom i slutet. Det sa de alltid till mig: ”Ja, vi har inte tid. Vi är inte klara med ritningen och om en vecka så stänger man, då låser vi handlingarna. Men min beskrivning är inte klar.” Och man bara: ”Nej, men det här är fel ordning. Så här kan det inte vara.”

Men då fick man vara med och coacha dem under pågående projektering och berätta: ”Ja, men du måste tänka på vad som ska vara med i beskrivningen.” För att, tro det eller ej, den hamnar sedan i en högre ställning i kontraktet än vad dina ritningar gör. Så lite så hamnade jag i AMA-träsket, och sen var det fast. Då kunde man inte börja jobba med annat sen, höll jag på att säga.

Nej, exakt. Kul. Du är ju inte heller så gammal. Du ser inte ut som att du har fyllt 30 i alla fall, jag vet inte.

Nej, men precis. Jag fyller faktiskt 30 i år.

Ja, okej. Min bedömning var ungefär rätt där. Jag bara tänker generellt, om man nu funderar som mätare, karriärsteg och så där. Man kanske vill löneutveckling och så där. Ju närmare pengarna man sitter, desto mer värdefull är man i ett sånt här sammanhang, företag och så. Det ni märker som företag, om man kan knyta sig närmare kontraktet, så finns det ju mer marginaler att hämta hem. Det är ju egentligen relativt lättlärt för att kunna påverka kontrakten väldigt mycket. Bara en allmän reflektion: man blir ju väldigt värdefull om man fattar mängder och kan hitta mängder framför allt.

Ja, men precis. En fråga som jag läste en gång på ett av mätforumen som finns, det var någon som hade skrivit: ”Jag är mätningstekniker. Måste jag lära mig mängdreglering?” Man såg i ordbyggnaden där att det var lite desperation i den, eller frustration i alla fall. ”Min beställare vill att jag gör det här. Måste jag lära mig det?” Och det är ju en bra fråga. Jag skulle ju nästan svara ja och nej på den.

Det är lite som du säger, det är ju otroligt värdefullt för projektet om den som jobbar med mätningen har koll på mängderna. Som vi nämnde här innan, innan vi startade: den som har koll på hela projektet, det är ju mätteknikern. Han, eller hon ska jag säga, har förhoppningsvis läst alla ritningar, har koll på alla delar i projektet, förhoppningsvis har de läst den tekniska beskrivningen också, har koll på vilka mätkoder som är med. Så man blir ju allvetande om projektet.

Och då är det väldigt lätt att se: ”Ja, men vi ska bygga en VA-grav till exempel, men det saknas en AMA-kod för ledningsbädden.” Man har koll på det. Man bygger sin modell, man bygger en utsättningsfil för ledningsbädden kanske, så man har ju koll på det.

Sen samtidigt så tycker jag att den förväntningen där som fanns på den stackars drabbade mätteknikern på det här mätforumet... Egentligen så tycker jag inte att man ska hålla på med någonting som man inte tycker är kul. Och vill man bli ruskigt bra på mätteknik, då ska man ju bli det. Och då är det kanske TR etta man ska satsa på och försöka skapa sitt värde där.

Det är ju en nisch inom mätning, kan man ju säga. Det är ju inte något måste. Vi kanske ska prata om ramverket där. Men det är ju väldigt nischat att också utföra en entreprenad. Det finns ju mycket totalentreprenader också, som egentligen då blir helt annorlunda.

Ja, då är jag oväsentlig. Ja, men så är det ju. Pratar man bara utförandeentreprenader, vilket det oftast är när man pratar mängdreglering, då finns det ju ett ramverk, precis som du säger, som för det mesta ser likadant ut.

Jag tänker, om man börjar så här: en vanlig dag på jobbet, eller ett standardtypexempel. Om man börjar i den änden när man är en mätare och så ringer någon entreprenör: ”Ja, men nu har vi börjat schakta här och nu ska vi lägga lite ledning. Kan du komma och mäta in?” Och så: ”Jajamän, jag kommer.” Så får man en lista med några punkter, förhoppningsvis. Man frågar någon, och så har man en DWG man hittar på någon server som någon säger att: ”Använd den här.” Och så kommer man dit. ”Ja, men då hittar jag inte den fixpunkten.” Eller: ”Ja, jag slänger ut några reflexer och mäter in lite med GPS:en.” Och så går man vidare och samlar på sig mätdata och så där.

Och sen är det som du, jag tror du sa där, att i slutet på projektet så kommer någon fråga: ”Ja, kan du fylla i egenkontrollen?” ”Ja, jajamän.” Och så ser man: ”Vad är det här, BJB? Ja, vad blir det? De här varianterna... Vad är det här?” Ja, jag får skriva på, liksom.

Men någonstans där har man ju, om man bara börjar, och jag tror det är väldigt vanligt, så var det i alla fall för mig när jag började, man famlar liksom i mörker. Man mäter och man tycker man löser problem och så där. Och sen efteråt kommer någon och säger: ”Varför gjorde du så? Nu får vi inte betalt för det. Och det där borde vi ha gjort.” Men det var ingen som sa det till mig. Och man inser att det finns liksom ett ramverk, eller någonting där i bakgrunden, som man inte har fått med sig. Man har ju ritningar. Ja, det är DWG. Vad mer behövs? Om vi tar i den änden, om du zoomar ut: hur funkar entreprenadjuridik och så? För det är ingen som bygger för skoj. Någon ska ju ha betalt. Hur regleras egentligen allting? Det är ju det vi pratar om.

Ja, precis. Det är ju exakt som du säger. Ofta så rings man ut, gärna två veckor för sent: ”Hej, maskinen står här. Kan du komma och sätta ut?” ”Ja, visst. Finns det en ritning?” ”Ja”, är ju ofta svaret. Och så får man, som du säger, någon DWG framskickad motvilligt, tre mejlled när tre personer frågar efter den här DWG:n och alla undrar: ”Vad är det för någonting?” Så det är ju ofta så.

Och zoomar man ut lite grann och pratar om kontraktshandlingarna: vad är det som gäller först? Vad ska göras? Vem ska göra det? Då hamnar man i ett dokument som heter AB 04 om man är en utförandeentreprenad. Det är ju standardavtalet för utförandeentreprenader.

Och utan att gå in alldeles för tekniskt i vad AB 04 är, så är det en copy-paste-mall egentligen som både de stora beställarorganisationerna och entreprenörorganisationerna har kommit överens om är, eller de rättvisa villkoren att bygga entreprenader på. Tittar man i den så finns det någonting som kallas för kontraktshandlingarnas hierarki. Här listar man egentligen de olika handlingarna, och skulle det vara så att det dyker upp en motstridighet i någon av handlingarna, då finns det en ordning i vilken man ska följa.

Och den här DWG:n som vi har fått i handen, nedskickad av fyra platschefer och två projektörer, den är så långt ner man kan komma oftast, på någonting som kallas för en övrig handling. Vilket gör att finns det någon typ av information någon annanstans som säger något annat än den här DWG:n, så är det det som gäller över DWG:n.

Vilket är lite oturligt för den här stackars mätpersonen som kommer ut och ska göra ett bra jobb. De får ju ofta aldrig se de bakomliggande handlingarna, utan gör ju som man blir tillsagd, och det är ju helt rätt utifrån den personens beställning. Men om det sen skulle visa sig att det är någonting som är motstridigt, då tror jag tusan att den frågan kommer tillbaka till stackars mätteknikern i gruppen: ”Varför satte du ut så här? Det är ju fel.” ”Ja, men det stod det i DWG:n.” Det kommer man inte så långt med, tyvärr.

Så då får man ju lära sig lite grann, eller då är det viktigt tycker jag i alla fall att lära sig: vad är det faktiskt som är styrande? Nu ska vi inte gå igenom alla de olika delarna, men ett par olika typer av kontraktshandlingar som är bra att känna till är ju mängdförteckningen, den tekniska beskrivningen, ritningarna och sen de digitala modellerna.

Och de kommer i den ordningen. Det är mängdförteckningen som kommer först, teknisk beskrivning efter det, sen ritning längre ner och sen DWG:n då. Bara för att reda ut begreppen: mängdförteckning och teknisk beskrivning kan ju vara ihopslagna i samma dokument. Man pratar om en mängdförteckning med beskrivande text, heter det väl tekniskt sett oftast om de är ihopslagna. Och det är egentligen inte samma sak.

Så mängdförteckningen bestämmer, enligt mät- och ersättningsreglerna, hela entreprenadens omfattning. Och bara det här kan man marinera på ganska länge. För konsekvenserna av att mängdförteckningen bestämmer hela entreprenadens omfattning betyder att om någonting inte finns i mängdförteckningen, men finns på ritning, så spelar det ingen roll, utan det är mängdförteckningen som styr.

Visst hade, om jag bara breakar där, visst hade Göran... Vad var det för illustration han hade om det? Ni pratar om inköpslista och recept.

Ja, precis. En tårta brukar vi prata om.

Bara för att göra det konkret, liksom.

Precis. Det blir ju så: du kanske har en jättefin bild på en tårta som ser god ut, och du har fina jordgubbar på toppen och det är vispad grädde och allt är handbakat och så. Och sen så råkar det vara så att man i receptlistan glömde skriva, ja, vad ska vi säga, mjöl. Då får du någon typ av sörja istället. För den som bygger den kommer titta på receptlistan, och så har man inte köpt in det. Ja, men då får man inget mjöl i sin tårta.

Är det inte egentligen till och med, jag bara tänker, att det är nästan som en inköpslista, mängdförteckningen? Du kan ju ha ett recept. Alltså, jag tänker bara på ritningen: ja, men det står att det ska vara 110-rör och det ska vara de här brunnarna och den här planteringen. Men sen, ja, du vill ha det, men du har ju inte skrivit att vi ska köpa in det.

Ja, exakt.

Ja, då får du inte det. Det är ju som att läsa ett recept, men du kan ju inte baka receptet om du inte är i affären och köper in allting.

Nej, precis. Och det här är ju så främmande om vi går tillbaka till våra kära projektörer. Jag höll ett utbildningstillfälle med en projekteringsgrupp från en stor VA-projektör vid tre tillfällen, en gång i tre timmar. Fick en fråga på vägen ut: ”Ursäkta, menar du att om jag inte tar med det i mängdförteckningen så är allting jag har ritat av ingen vikt?” Jag bara: ”Ja, exakt så.” ”Jaha”, sa han lite beklämt, kilade iväg väldigt fort och lyfte på telefonen. Jag vet inte vad det landade i. Men det talar ganska mycket för vilken roll mängdförteckningen har.

Och precis som du säger, finns det inte med, då är det inte beställt. Receptet är en bra illustration. Och sen har man en hel entreprenadnivå på det hela.

En mätare jobbar ju ofta antingen anställd hos ett entreprenadbolag eller som konsult då. Och gör man massa saker som den här entreprenören inte får betalt för, då är inte det speciellt uppskattat oftast. Det är ju kul att bygga saker, men ett bolag ska ju gå med vinst helst. Och bygger man saker gratis, då brukar man inte göra det. Jag får väl vara så krass att säga det. Så det är otroligt viktigt. Den här tårtan är som sagt: tänk på receptet.

Och sen kommer man ju in på den tekniska beskrivningen efter det. Den är ju faktiskt också väldigt intressant. För om mängdförteckningen berättar vad man ska göra, så berättar den tekniska beskrivningen hur man ska göra det.

Mätteknik har ju blivit så otroligt tillgänglig. Pratar jag med Göran, min kollega som har jobbat mycket längre, han pratade om hur man förr hade med sig ett block och penna ut i fält för att räkna vinklarna manuellt. Nu har vi ju inte det problemet längre, utan det sker ju automatiskt. Och har man en linje så kan man ofta sätta ut. Så det blir så himla enkelt. Det betyder ju att man egentligen inte behöver fundera, om man inte vill det, på hur man ska göra i samma omfattning som han behövde göra för många år sedan.

Man ser ju tyvärr väldigt ofta, om man är på beställarsidan, att det inte är någon som har läst den tekniska beskrivningen för vad man faktiskt ska göra för mätningsarbeten. Utan man springer ut och man mäter. Man mäter här, man mäter där, man mäter in schaktbottnar och man mäter in alla nivåer.

Och det är ju fint. Det kanske är bra ur ett eget kontrollperspektiv sen. Men när projektet är slut så skickas det där över, ofta till beställaren, som sen sitter och tänker: ”Vad ska jag göra med det här?” Då har man ju gjort massa mätningsarbeten som beställaren inte vill betala för, som entreprenören sen har bekostat.

Just nu jobbar jag väldigt mycket med ett par kommuner i Stockholmsområdet som har bestämt sig för att vi ska bli bättre på det här med våra beställningar. Så det blir mycket AMA, men det blir även mycket mät. Då pratade vi om: ”Men vad är det ni behöver för någonting? Vad vill ni ha? Vad vill er kart- och GIS-avdelning ha för någonting i slutet på dagen när projektet är klart?” Och då tittade vi först på den kravställningen som man har skickat med. Den här har du säkert sett, den klassiska mätbilagan som berättar hur inmätningen ska gå till. Den kan ju vara precis hur kort som helst och den kan vara ganska lång.

Jag har samlat på mig ett gäng sådana. Det finns från ett par paragrafer till rätt många sidor i olika kommuner och olika avdelningar på kommuner.

Precis. Och i det här fallet så var det anläggningsdelens bilaga. De hade på första raden: ”Allt befintligt och allt nytt i entreprenaden ska mätas in inom arbetsområdet.” Och det är ju ganska mycket grejer.

Allt är mycket.

Allt är väldigt mycket. Och det kan ju vara allting från att varenda gruskorn egentligen, om man ska vara väldigt hårdragen, ska mätas in där, alla olika lagernivåer och...

Nej, för det är ju det. Om jag bara får ta ett steg tillbaka, för jag säger ofta: beställ... Alltså, när man frågar, om man är konsult så är man ju egentligen en rådgivande funktion då. ”Ja, men vi behöver mäta in.” Ja, men så ställer man ju frågan: ”Vad behöver du mäta in?” ”Ja, men vi behöver väl allt.”

Alltså, verkligheten är ju komplex. Om man bara tänker sig ”allt”, inom citattecken, för en som är van efter en branschstandard, betyder ju fortfarande en väldig förenkling av verkligheten. På en stolpe till exempel, eller en reflextolpe, den mäter du inte överkant på till exempel. Varför inte det? Du mäter inte in hur tjock den är.

Bara för lyssnaren: allt är ju inte allt, utan det är ju precis som en karta. En karta är inte verkligheten, det är en representation av verkligheten, av det man tycker behövs för att representera verkligheten för ett visst syfte. Så är ju inmätningen också egentligen bara ett verktyg, antingen för att bygga det, eller för att projektera det för att bygga det, eller för att förvalta det. Och då är det ju bara ett urval som behövs på något sätt.

Precis det som du säger där, att det är ju mottagaren som bestämmer vad ”allt” betyder. Och där vet ju sällan mottagaren själv faktiskt vad de vill ha. I det här fallet då, anläggningsenheten, eller ja, det var inte just dem, men de hade ju sagt att de behövde allt. För man var ju rädd att: ”Om vi inte beställer allt inmätt, då kommer vi inte få någonting, och då kommer någon sakna någonting.”

Så jag tog det pappret, knatade ner en våning, tre bås bort, till kart och GIS och sa: ”Hej, det här vill er byggande enhet ha. Vem är det som ska ta emot det här och hur vill ni ha det?” Då sa de: ”Ja, det här har vi aldrig fått och det behöver vi inte heller ha, för vi vill bara ha vägmitt.”

Så ja, det är ju lite skillnad på allt och vägmitt. För de själva i kartavdelningen springer runt där och mäter in. Det resulterade ju väldigt snabbt i att man kom fram till att den här anläggningsenheten beställer massa inmätningar, som i sin tur beställs av en konsult som sen får springa runt och sen skicka fram det där, svettas lite grann över att man inte vet vilken kodlista det ska vara. Och sen skickar de fram det, och sen så hamnar det precis ingenstans. Det är ingen som vill ha det.

Och det kan man ju ifrågasätta ganska många gånger. Ofta är de här beställande enheterna någon typ av offentlig beställare, så det blir väldigt tråkigt med den här inkomstskatten som man betalar, kommunalskatten. Den går ju till lite fel saker, kan man ju tycka.

Ja.

Så det jobbar vi mycket med. Och det är kul att ha mätbakgrunden, för då förstår man ju de här sakerna lite mer. Annars blir det ju lite som du säger: ”Ja, men inmätning, vad är det? Är det allt?” Nej, det är en del.

Nej, exakt. Ska vi göra något väldigt konkret av det? Alltså säga: du får som mätaruppgift, vad ska man ta reda på i sitt uppdrag om man i det här sammanhanget ska få betalt eller göra rätt jobb? Vad ska man ställa sig för frågor? Vad ska man ta reda på för information? Nu har vi ju pratat om sakerna, men kan vi göra något konkret?

Exempel.

Ja, fem frågor eller liksom något sånt.

Det första jag skulle säga är att om man är på en utförandeentreprenad, då ska man säga: ”Jag vill se den tekniska beskrivningen och mängdförteckningen.” Det måste man börja med. Annars är det så lätt att man faller i gamla mönster. Man gör det som man har gjort på förra entreprenaden och sen så går man ut och följer det.

Så börja med mängdförteckningen. Kodstrukturen i mängdförteckningen behöver vi ju inte gå in jättedjupt på, men den är ju uppbyggd av en kod med tre bokstäver och sen ofta tre siffror. Då vill man leta efter BJB, Bertil Jakob Bertil. Det är mätkapitlet. Då ska man kolla vilka koder som är beställda.

Och de är indelade i egentligen fyra olika avsnitt: stomnät, inmätning, utsättning och sen lite slask, modeller bland annat. Ber din beställare dig att gå ut och mäta in allting, då ska du gå in och kolla i inmätningskapitlet och kolla: är faktiskt det här beställt? Ska det göras? Då kan man gå och kolla där. Finns den här inmätningskoden av allt med? Gör den inte det, då tycker jag att man nästan är skyldig som mätkonsult att säga: ”Hej, jag har tittat i mängdförteckningen. Jag förstår att du vill ha allting inmätt. Jag vill bara upplysa dig om att det här inte är beställt. Är det någonting du vill att jag ska göra ändå?”

Och redan där har man skapat ett värde för sin kund. För det finns ju inget syfte egentligen för dem, om de inte får betalt, att göra det, om det inte sparar på deras produktion eller hjälper dem i ett annat skede.

Men även om man skulle köra på och mäta in det här alltihopa nu och göra kunden glad första dagen, så finns det en väldigt hög risk att de kommer tillbaka sen och frågar: ”Men varför mätte du in det här? Det var inte beställt”, när de själva kommer på att: ”Jag kommer inte få betalt för det här.” Så det var det första: kolla i mängdförteckningen.

Nummer två: kolla i den tekniska beskrivningen. Där är beställaren skyldig att ange de kraven som ställs på mätningen. Och då kan det vara, lite kort sammanfattat, antingen hur man ska mäta och vad man ska mäta. Hur man ska mäta brukar ofta följa med en hänvisning till SIS eller HMK, de två härliga dokumenten. Där finns det väldigt genomgående och rigorösa krav på hur en mätning ska gå till. Och sen vad man ska mäta, det ska stå i den tekniska beskrivningen. För det står inte i SIS. Många beställare tänker: ”Ja, men vi hänvisar till SIS så är det klart.”

Till hela dokumentet hänvisar man, ja.

Exakt.

Det är väldigt vanligt att se faktiskt.

Till 43:an eller 44:an, precis rakt upp och ner. Och det är kul också, öppnar man SIS högst upp så står det: ”Hänvisningar till detta dokument får inte göras i sin helhet.” Så man är ju skyldig som beställare att faktiskt vara lite specifik. Och det är ju det som, jag tror att anledningen till att jag sitter här idag, det var ju det du såg i Nackas tekniska handbok, att man faktiskt hade börjat speca upp där hur man ska ange de här sakerna.

Ja, exakt. Det är ju en... Jag har den framme här. När man söker om tekniska beskrivningar, om man... Det var nog så att jag började författa några sådana, så börjar man ju titta efter bra exempel. Det finns ju många tiotals år av erfarenhet och dokument där ute. Så börjar man titta och samla på sig, och så började det bli Nackas... Man kom in på Nackas hemsida hela tiden och bara: ”Här, här är ett bra dokument.” Och man bara tänkte: ”Det här var imponerande.”

Så det var så jag började luska. Skrev till Nacka kommun: ”Vem är det som har skrivit den?” Och så hamnade jag hos Göran och ser att det är ju ett bra system, AMA och hela det här. Jag vet inte vad jag ska kalla det, men hierarkin som finns.

Men det är ju ändå som du säger, storkonsulterna kan inte det, mätkonsulterna kan inte det. Alltså, det är ju fickor som kan. De som sitter på nyckelposter har ju lärt sig, men det är ju inte en allmän kunskap som finns hos beställare eller utförare.

Nej, precis. Och då behöver man göra det enkelt, och det tycker jag Nackas tekniska handbok gör väldigt bra. Den är väldigt konkret. Om man tar exemplet på någon av inmätningskoderna, då står det...

Läs något exempel, så man bara får smak på hur det borde se ut i en teknisk beskrivning.

Ja, precis. Då kan man ju titta på, om vi tar till exempel BJB.26 då. Det är inmätning av ledning och kabel. Då ska man... Jag ska bara se här, öppna rätt. Det är ju bra att man gör inmätningen enligt SIS, men då får man inte bara nöja sig med att hänvisa till SIS 21143:2016, utan då ska man ange avsnitt. Då är det: ”Inmätning ska utföras enligt SIS, enligt avsnitt 7.4.9.2 samt tabell A.18 och kolumn C.” Då får man exakta instruktioner för var någonstans i SIS man ska titta för att hitta sina krav för att mäta in ledning och kabel.

Sen behöver man ange hur man ska mäta in den här ledningen och kabeln. Då kan man lista, som Nacka kommun har gjort i samråd med sin vatten- och avfallsavdelning, att samtliga brunnar, ventiler, brandposter, förbindelsepunkter, dagvattenmagasin samt bryt- och ändpunkter på ledningen ska mätas in.

Inmätning av locknivå, vattengång för själva falledningen och inlopp och utlopp i brunnar ska ske. Så det måste vara specifikt. Det tror jag att tyvärr många beställare och konsulter som jobbar som projektörer inte riktigt förstår, för att man kan inte mät-AMA. Det är inte deras område.

Jag ser ganska ofta att, om man förbiser alla stora Trafikverksprojekt där det finns en hel mätdisciplin, för de finns och de kan göra det här väldigt bra, men sen finns det ju de här lite mittemellan-projekten där det kanske finns en vägprojektör, en geotekniker, har man lite tur kanske det finns en landskapsarkitekt, som tar fram det här.

Och då vet man alltid att det kommer att ske i ett startmöte. I bästa fall tar man upp frågan: ”Vem hanterar mätbiten?” Men det gör man inte heller alltid, utan den brukar kunna komma sen: ”Just det, vi ska ha mät.”

Då backar alla väldigt snabbt ut ur rummet, har jag märkt. Man ställer den frågan på mötena: ”Ja, men vem skriver mät då?” Så brukar det vara en stackars vägprojektör som alltid får det, för de har ofta någon typ av uppdragsledande roll. Så de får väl klippa och klistra och titta i någon handbok. Men de kan inte det här, för de jobbar inte med mätning.

Då behöver man göra det som beställare väldigt specifikt. ”Ja, men du ska bara ta reda på vilken byggplatstolerans du har i projektet.” Vet du det, då kan du bestämma mätklass. Du kan bestämma klass på stomnätet utifrån det. Så man får handleda dem genom processen.

Och det är ju alltid kul. Anledningen till att jag vet hur det brukar se ut i rummet när man ställer frågan om vem som skriver mätkoderna, det är ju att vi har hamnat i ett sånt skede där vi får göra ganska mycket mängdförteckningsgranskningar.

Beställare och kommuner frågar oss: ”Hej, kan ni titta på mängdförteckningen innan vi skickar ut den, för en liten kvalitetscheck?” Så det brukar vi göra. Då går man igenom de olika dokumenten och sen jämför man med de kravställande handlingarna, vilket är AMA och mät- och ersättningsreglerna. Sen listar man allting som kan vara på fel plats eller, i bästa fall, saknas, och ser igenom de här dokumenten och kollar: fyller man de förväntningarna som ställs på en mängdförteckning som skickas ut?

Och det kan ju mottas lite både och av projektörer. Det är inte jättekul att bli granskad eller ha sitt arbete granskat. Men ibland, i och med att det ofta är någon stackars vägprojektör som har fått någon typ av samordningsansvar för den här mängdförteckningen, så är det ju inte deras grej. Det är inte det de är bra på. De är bra på att rita, ofta.

Och då kan det ju bli ganska mycket kommentarer. Vi brukar väl snitta att vi kanske kan göra 250–300 anmärkningar på ett dokument på ett par hundra sidor. Där är det saker som, varje enskild punkt kan vara en stor kostnad för beställaren för att man har utelämnat en viss information.

Det brukar ibland mottas positivt. Ibland kan det bli lite dålig stämning på de möten när de ska presentera resultatet av det här. Man försöker ta det lite snyggt och säga att det här resulterar i en bättre slutprodukt för dem, och handleda lite hur man går igenom och vad man behöver ha för information.

Ska man hitta någon röd tråd i varför man inte riktigt får med alltihopa, så tror jag att det är för att många projektörer och beställare inte riktigt vågar styra sin entreprenör. Man vill lämna det upp till dem att komma med sin sakkunskap.

Många lite mindre beställare, det är kanske en kommun, de har några projektledare. Man tar ju in en entreprenör för att det är de som är bra på att bygga, och då vill man inte ställa för hårda krav, för man vill inte begränsa dem. Man vill att entreprenören ska välja metod själv, ofta.

Och då kan det leda till att man ser texter som ”utförs i samråd med beställaren”, kan det stå. Eller ”bestäms på plats”, eller ”beställaren ska kallas för syn” eller ”tillsyn för metodval”. Och alla sådana här saker. Är vi i en utförandeentreprenad, då är det en entreprenör som ska komma in och prissätta en lösning som beställaren ska komma med. Så de lämnar ju pris på allt som är föreslaget av beställaren.

Ja, det är det man direkt tänker. Varför? Då har man ju valt fel entreprenadform om man inte...

Ja, men...

Precis. Det har vi inte pratat om. Ska vi ta det där? De två entreprenadformerna som är stora, utförandeentreprenad och totalentreprenad. Om du säger något om dem.

Det kommer ju en ny AB-version här snart, och jag tycker att den förklarar ganska bra skillnaden mellan de ena. Den ena heter ju Allmänna bestämmelser, det är dokumentens namn. Och den som förut hette Allmänna bestämmelser totalentreprenad, den heter nu Projektering och utförande.

Jaha, den byter namn till... Engelskan har ju ”design and construction”.

Precis. Man stryker väl begreppet totalentreprenad, eller man lägger fokus på att belysa vad det är för någonting. Och det tycker jag blir ganska tydligt. Det är en ”design and build”. Man ska rita och bygga. En utförandeentreprenad, det är bara utföra. Då är det egentligen, det är inte ”gör som de säger” på ett dumt sätt, men man ska följa beskrivningen och beställningen till punkt.

Exakt. Beställaren har ju ett mycket större projekteringsansvar, eller har projekteringsansvar, att du beskriver, gör undersökningar som behövs för att hitta en lösning, och sen säger man: ”Det här ska ni göra. Gör så här.” Och så får ni betalt för det ni har gjort. Osäkerhet försvinner ju för utföraren. De ska ju prissätta, de ska ju vara trygga och säga: ”Så här lång tid tar det för oss och så här mycket kostar det för oss att göra, med vinst.” Men de ska inte behöva fundera.

Jag jobbar väldigt mycket på totalentreprenad och hjälper flera totalentreprenörer med mängder och förprojektering och så här. Det är liksom det jag gör i stora drag.

Men så gjorde de en utförandeentreprenad nu, ett Trafikverksprojekt, och så gjorde jag mängdregleringen för det. Då hade projektledaren för entreprenadföretaget hela tiden sagt till gubbarna, till mig och även om man vet: ”Sluta tänk. Titta bara hemma... Titta bara på ritningarna. Lös inga problem på plats.” Är det en höjdskillnad här som inte är upptagen i ritningen, då fixar ni inte det bara, utan då gör man en underrättelse. Underrätta beställaren: ”Hur vill ni att vi gör det här?” Man kan ju föreslå en lösning, men då får man ju de här ÄTA:na. De är ju inte lösta. Det är inte ditt problem.

Och jag tror ÄTA:na på den gången, cykelbanan... Jag tror det var ett 6–7-miljonersprojekt. Det landar nog på runt 18 miljoner.

Och det är ändå ett Trafikverksprojekt och en av de här stora konsulterna som har projat det. Det finns en mängdförteckning, det finns ritningar, men det är massa små missar som man, bara om man hade gått sträckan, ser. Det är fler brunnar i verkligheten än det framgår på ritningen. Och då har det ändå funnits en stor mätkonsult där, stort namn, som har projat. Så Trafikverkets projektledare sa liksom: ”Vi måste ha en sittning med de här projektörerna.”

Det där är ju så typiskt. Jag har faktiskt en väldigt rolig historia kopplad till det där. Vi var inkopplade med en större, ja, större beställare. De skulle bygga ut ett förnyelseområde, kallar de det. Det är kanske något gammalt sommarstugeområde någonstans. Det skulle dras nytt vatten och avlopp, och så skulle man bygga en väg. Och det här var mitt ute i skogen.

Man kunde ju droppa sin lilla gula gubbe ute på Google Maps där, och sen såg man att det var träd överallt. Den befintliga grusvägen var smal och, ja, det var träd precis överallt. Vi kom in ganska sent i det här projektet och frågan ställdes ganska snabbt efter att vi hade tittat lite grann i mängdförteckningen och konstaterat: ”Ja, men mängden träd här som ni har sagt ska fällas, den känns lite på magen så här lite låg.”

Och då var ju förslaget: ”Ska man göra någon typ av ordentlig projekteringsinmätning till det här?” Vi brukar kalla det Reality Control, vi kan komma tillbaka till det sen. Då var frågan: ”Ska man göra en projekteringsinmätning?” ”Nej, men vi har kommit för långt, så det finns ingen idé att göra det.” Så det släpptes då. Man bestämde: ”Vi måste komma iväg med det här.”

Entreprenören som vann det här projektet, de räknade förmodligen, eller de tittade på den koden och såg att det stod att det skulle fällas hundra träd på fem kilometer väg mitt ute i skogen. De tänkte att: ”Ja, men de här träden kommer nog förmodligen bli fler.” Och det reflekterades ganska tydligt i priset som sattes. Det var ett otroligt högt pris i förhållande till kanske antalet träd som fälldes då.

Sen rann det där ju på och det visade sig att hundra träd var snarare närmare, ja, jag kommer inte ihåg, tusen eller femtonhundra träd. Så den pengen som den här beställaren fick betala för trädfällning i slutet var ju astronomiskt hög mot vad den hade kunnat vara.

Då kan man ju fundera: det var ju ändå så många träd, vad hade det spelat för roll om man hade vetat om dem tidigare? Men den metoden man kan applicera om man vet att det är tusen träd, det är ju att man skickar dit trädröjningslag som kör allting på en gång och fäller alltihopa och får det gjort. Då kan man ju få ett mycket mindre pris än att det ska komma ut en skogshuggare och fälla två träd åt gången.

För då räknar entreprenören på två, en manuell röjning, och sen får han betalt för samma metod för hela.

Ja, precis. Det finns ju jättemånga entreprenörer som har fattat att det här finns möjligheter till taktisk prissättning, om man hittar den här typen av missar. Framför allt i utförandeentreprenader, där det är beställaren som faktiskt är ansvarig för vad man skriver på handlingen. Så jag vet ju att det är väldigt många entreprenörer som har blivit väldigt duktiga på det här, har hela avdelningar som sitter och försöker hitta de här sakerna.

Det är ju så som entreprenör. Om du går på lägsta pris så är det ju enda sättet att tjäna pengar på, att hitta avvikelserna. Och om man vill ha betalt så är det ju, kan man lära sig hitta de där luckorna, så är det ju där. Så det är så man tjänar pengar som entreprenör.

Ja, men det har ju blivit så i branschen. Och vi har väl någon, kalla det naiv filosofi, att vi vill försöka hitta tillbaka i branschen till det läge där det här inte behöver vara sanningen. För det blir ju en väldigt pressad situation för en entreprenör som behöver vinna arbeten, och enda sättet de kan göra det är att räkna in sig med ett minusresultat. Och gör de det, då blir det en otrolig press på platsledningen i projektet att försöka ro hem det här projektet.

Och det tenderar att skapa projekt med tyvärr ganska dålig stämning mellan entreprenörer och beställare, för att det ligger den ekonomiska pressen. Beställaren tror sen att de har fått en sexmiljoners GC-bana, men i slutändan får de hosta upp 18–20 miljoner och sen försöka förklara det för sina chefer att det egentligen kanske inte är deras fel.

Vi har lite som passion att genom två saker försöka komma undan från de här situationerna. Det kan dels göras genom att man tar fram bra projekteringsunderlag, man gör alla de undersökningar som man behöver, och dels att man gör bra kontraktshandlingar. Så det är lite en av våra filosofier här.

Det vi kallar för Reality Control är att man gör ett bra projekteringsunderlag från början. Det är liksom det första man gör när man kommer på att man ska bygga någonstans. Ofta, eller traditionellt sett, har projektören varit den som åker ut och mäter. Det är ju för att de är de första som kommer på att man ska mäta. De har fått en beställning på att rita något projekt, de ska rita någon väg. Då behöver man ju ofta anpassa det till några höjder kanske där man ska ansluta vägen, och då gör ju de det. De åker ut och mäter in lite anslutningspunkter där.

Men de tar ju bara med sig perspektivet: ”Jag ska rita en väg som ska ansluta på något ställe.” De tar ju inte med sig den här, kanske den här trädaspekten, utan de fokuserar på sitt. Och sen kanske det kommer lite senare i projektet någon som tänker: ”Jag ska ju ansluta VA-nätet här, så då behöver jag åka ut och mäta, öppna brunnarna och kolla vattengången.” Och i bästa fall sker det i projekteringen. Ofta gör det ju inte det ens, utan man...

Man antar att vattengången stämmer på något gammalt underlag.

Det första man ska göra är att man ska öppna brunnen och mäta in vattengången för att kontrollera att den är ritad på rätt sätt. Då kan man ju ställa sig frågan: varför är inte det gjort tidigare?

Och då har vi tagit fram det här konceptet av Reality Control som beställaren får äga. Vi åker ut och så gör vi, inom ett begränsat område, alla inmätningar som kan tänkas för alla tänkbara syften. Det kan ju tyckas som att det är en onödig kostnad att ta, liksom. Men tänker man lite grann på det så tjänar man ihop de pengarna så otroligt snabbt.

Dels för att man inte behöver åka ut och slira, varje disciplin hos projektören ska åka ut och mäta in olika saker flera gånger. Man behöver kanske inte köpa den här markmodellen av entreprenören i början på projektet för att kunna göra sin mängdreglering. Och man hamnar inte i en sits där det var någon som glömde att göra en inmätning av vägen och sen behöver man projja om alltihop, och entreprenören sitter och bara: ”Ja, men vad ska vi göra i två månader när vi skickar iväg den här nya inmätningen till Sundsvall för någon omprojektering?”

En beställare gör ju en otrolig besparing av att faktiskt ta tag i det från början och lämna bra underlag.

Sen...

Sen kan man ju prata om det andra också, som är mängdförteckningen. Vi har ett, jag vet, ett favoritexempel på att det faktiskt går att göra entreprenader som inte ökar i kostnad. Vi fick ett projekt där vi fick förmånen att dels göra den här Reality Control, åka ut och göra alla projekteringsinmätningar, och sen utifrån det fick man möjligheten att vara med och författa beskrivningen och sen också göra själva mängdberäkningen i förfrågningsunderlaget.

För det har jag fått lära mig efter att ha träffat många projektörer. Det är stackars vägprojen, de har en vecka till deadline: ”Vi ska ha mängder. Just det, ja. Det gör vi.” Och i bästa fall kanske man gör någon volym-mot-volym-beräkning.

Ofta, om man nu gör den, så tänker man bara på sin egen disciplin. Vägprojen mäter från den befintliga marken ner till sin underkant väg. VA-projen mäter från den befintliga marken ner till sin schaktbotten. Elprojen mäter från den befintliga vägen ner till sin schaktbotten. Och så får man mängder som är helt teoretiskt, ja, inte korrekta.

Vi som jobbar med mängdreglering räknar ju bort sådana här saker. Ser man att två schakter skär varandra, då finns det ju regler som säger att då får man inte räkna båda. Så då fick vi ju möjligheten att kliva in och göra den beräkningen redan från början, för den kommer man ju göra.

Fler och fler beställare har ju någon typ av Quantity Control eller byggledare mät som gör det här under entreprenaden. Då kan man ju lika gärna göra det innan man skickar ut förfrågningsunderlaget, kan man resonera.

Det här slutade med att projektets mängdprognos inte överskreds. Det blev inga ÄTA:er, för att man tog tiden att faktiskt göra bra underlag till projekteringen. Och det visar ju på att det krävs bara att man gör den investeringen tidigare, så sparar man in de pengarna under projektet.

För den stora kostnaden med ÄTA:er är ju att en entreprenör står där och väntar på vad de ska få göra för någonting. Så jag tror att fler beställare behöver våga ta det lite tidigare. För det är ju ingen som vill gå till sina kommunala beställare eller sin chef och äska pengar. Det är ju det skamligaste en projektledare kan behöva göra ibland. Men vad behöver de göra om de har en budget på 20 miljoner och det blir 40 miljoner sedan?

Mm. Vi får ta och pausa där för den här delen, så avsnitten inte blir alltför långa. Och vi går över till den sponsrade intervjun om vad Okaymaker är bra för.

Ja, då har vi kommit till vårt sponsrade segment med lite inspiration för nya produkter och tjänster. Det är fortfarande Okaymaker som sponsrar. Hej Niklas. Man tänker så här: ”Men jag har ju Next, eller jag har Byggsamordnaren, jag har mitt projektledningsverktyg X. Varför kan jag inte bara använda det?”

Ja, vi stöter ju på det. De flesta, eller många i alla fall, har ju något av Next, Entré, Byggsamordnaren eller Bygglet, kan man väl säga. Det är ju fyra vanliga projektledningsprogram. Och vi ersätter ju inte den typen av program, men vi kan bli, och kanske bör bli, ett komplement till de programmen.

Kruxet med de här projektledningsprogrammen är att det blir för bökigt att ta bilder och lägga in bilder i de här programmen. Och det gör att yrkesarbetarna ute på, som verkligen är där ute och kan fånga ett tillfälle med ett foto, de lägger inte in sina foton i de här programmen. Utan det kan bli en platschef eller en arbetsledare som tar bilder och lägger in i de här programmen.

Vill man få med alla som är ute på jobb, och kanske även UE som kommer in kanske bara under två–tre veckor i ett jobb, då behöver man ett mycket enklare sätt att fånga upp foton och ladda upp foton till webben eller molnet. Och det är där vi kommer in i bilden.

Så är det ju verkligen. Arbetsledaren är inte där alltid och man kan inte släppa in alla i alla system och så vidare. Och Okaymaker är ju enkelt där, att bjuda in samarbete.

Ja. Jag kanske ska nämna det också att har man ett större jobb så där, så tas de flesta foton fortfarande ändå med den vanliga mobilkameran och blandas med privata bilder. Och jag tror kanske inte att alla bilder heller ska läggas in i Next eller Entré eller Bygglet. Man kanske lägger in några bilder som har med en ÄTA att göra i de programmen.

Men våra kunder går ut och kanske tar... De kan ta hundra bilder innan de börjar jobba, eller de tar en fotoserie med 60 bilder innan de börjar jobba, så tar de tre filmer. Och de här projektledningsprogrammen är inte riktigt gjorda för att kanske ha, säg, tusen eller två tusen bilder i ett projekt. Och sen att visa bilderna på ett överskådligt sätt kan du inte heller riktigt göra. Så vi blir ett komplement till de här programmen. Jag skulle nog tro att de flesta av våra kunder kör ett projektledningsprogram och Okaymaker som komplement.

Vad har du för kunder, kan du berätta om idag då?

Ja, nu har vi Göteborg Mark och Betong, GMB förkortar de sig. Och för mig är det lite speciellt, för entreprenadingenjören, eller kalkylkillen där, han heter också Niklas Nilsson.

Namnet.

Så det brukar bli lite schizofrent när han och jag pratar. Är det du eller jag som pratar? Och sen har jag pratat med vd:n Jimmy Ekstrand på det här bolaget då. Det här bolaget jobbar också med mark och anläggning, infrastrukturprojekt, vissa grejer som jag kanske inte riktigt förstår, men finplaneringsarbeten och platsgjuten och prefabricerad betong. Kommunala kunder i Göteborgsregionen, skulle jag säga, i och kring Göteborg, och även kommersiella fastighetsägare.

Hur använder de Okaymaker?

De använder Okaymaker från kalkylskedet till färdig leverans. De har ju kört Okaymaker i tre och ett halvt år. Och det blir ganska typiskt att efter en tid när man använder produkten, så använder man produkten till mer och mer.

Så de kör direkt när de räknar på ett jobb. Då tar de bilder med Okaymaker och har det som underlag för kalkyl. Och sen, är det så att de får affären, så bjuder de in samtliga yrkesarbetare, mätare, platschefer, UE, in i Okaymaker att dokumentera själva arbetet.

Man kan bjuda in en gäst i Okaymaker, alltså inte en användare, utan man skapar en länk till ett fotogalleri. Och så kan kunden gå in och titta dag för dag eller vecka för vecka på ett utvalt fotogalleri. Så ibland bjuder de in sina kunder som gäster också att titta in i Okaymaker, kan man säga.

Väldigt smidigt.

Och så frågar de: ”Hur gjorde ni då innan ni hade Okaymaker?” Historien går igen lite grann. Vi fick in sporadiska foton från platschefen. På sin egen server laddade man upp bilderna från platschefen då. Och jag tror det var Jim där, vd:n, som sa att det var säkert så att andra också tog foton, men de såg vi aldrig röken av. De kom aldrig in i verksamhetssystemet då.

I och med att det var lite bökigt att hantera bilder så tog man egentligen bara bilder inför viktiga och kritiska moment, kan man säga. Då var man noga med att ta bilder. Och det gjorde ju att de inte alls fick den här helheten som man nu har med Okaymaker, när alla kan bidra med foto.

Och det är väl egentligen, när jag pratar med Jim där, så säger han att det är överblicken som vi nu får. När vi får bilder löpande från alla som är ute så får vi en helt annan överblick. Och behöver vi ställa en fråga om ett foto, så har vi ju yrkesarbetarens namn kopplat till fotot. Då kan vi fråga den personen: ”Hur var det där?” eller ”Hur såg det ut?” och så där.

Bara sådana saker, att man får ju gratis metadata när man taggar det där. Man vet vem man frågar och när och...

Ja, du var ju där tredje december, Johan säger vi då. Kan du berätta lite? ”Ja, men det var ju så här.” Blixtsnabbt direkt in i, som du säger, via metadata då.

Vi kan ju ställa frågan både vad som är det bästa med Okaymaker och det de vill se som förbättringar. De var ute efter enkelheten. De har också ett av de här projektledningsprogrammen som vi pratade om innan. Jag vet inte om jag ska nämna vilket, för jag har inte kollat med Jim. Nej, det är ett av dem, ett av de större då. Men de var ute efter enkelheten i mobilerna, och det fick de verkligen, sa Jim, när de körde igång då.

Som du säger, historien går igen. Det är ju extremt enkelt att ta bilder, men just den här biten att få det samordnat från många personer i ett projekt, det finns hittills ingen självklar lösning, om man inte kör med Okaymaker just nu.

En grej som jag brukar tänka på när man pratar på fest och så där, det är ju att säg att man är 15 killar, eller låt säga tio par, som åker på en resa till Berlin. Nu är det ju inte Okaymaker till för det, men där har man ju samma situation. Man skulle ju vilja se 20 personers foton på ett och samma ställe från resan.

Men det är ju inte alldeles självklart om en del kör Android och en del kör iPhone. Så om man vill tänka sig in i vad det är vi löser, så är det faktiskt ett liknande problem: att få alla bilder från alla personer på ett och samma ställe, kopplat till projektet Berlinresan.

Skidresan till Åre för företaget. Ja, projekt Skidresan. Ja. Men är det något annat du tänker på där, eller hur gör man om man tycker: ”Nu är det dags att prova det här?”

Om ni vill testa eller veta mer rekommenderar jag YouTube. Gå in och kolla våra filmer där på vår kanal på YouTube. Vill ni provköra så går ni in på Okaymaker.com, startar ett gratiskonto, och sen får ni ett mejl från mig.

Och har ni hittat oss via Mätpodden eller Landskaparen så uppgraderar vi er till ett betalkonto i tre månader som ni kan köra utan kostnad. Så det är väl något av de två alternativen, tycker jag.

Klockrent. Så det är bara att testa. Tack för att du sponsrar podden.

Jajamän. Spännande.

Tack som alltid för att ni lyssnar. Tyckte ni det där avsnittet var intressant och spännande, tipsa någon annan om att lyssna på det. Och varför inte gå in på 5D-konsulternas hemsida och titta mer på deras AMA- och MER-akademi.