Mätning handlar inte om att “mäta mer”, utan om att skapa tillit genom rätt kontroller. I det här avsnittet pratar vi om hur stickprov, toleranser och ett förvaltningsperspektiv gör geodata användbart på riktigt. När modern teknik blir allt mer av en black box är detta särskilt viktigt.

Nedslag i avsnittet:

• Kontroll som mognad: Små fel kan få stora konsekvenser. Gå från känslan “jag gör rätt” till den viktiga frågan “hur vet jag att det blev rätt?”.
• Stickprov som riskstyrning: I stället för att dubbelmäta allt bygg en pragmatisk kontrollstrategi. Genom urval, spridning och rimliga toleranser kan du undvika omtag och friktion i projektet.
• Kvalitet är mer än läge i mm/cm: Förutom noggrannhet handlar kvalitet om fullständighet, tematik/klassning och databaslogik (saknade objekt, dubbletter och fel kodning).
• Förvaltningsperspektivet: Data ska fungera över tid. Exemplet med fastighetsgränser visar hur avgörande spårbarhet är när verkligheten snabbt förändras.
• Handböcker och arbetsflöden: HMK och liknande stöd behöver både vara pedagogiska och enkla att navigera. Om informationen finns men är svår att hitta blir det svårt att tillämpa den rätt.
• Black box-teknik kräver metodik: När instrumenten blir mer och mer komplexa blir rutiner, egenkontroller och oberoende slutkontroller viktigare än att försöka förstå varje intern detalj.

Länkar:

Handbok i mät och kartfrågor – HMK

En annan sådan sak kan ju vara att saker och ting är felkodade. I stället för en lyktstolpe är det ett träd, liksom.

Det rättar jag till på kontoret.

Alltid

Varmt välkomna ska ni vara till ännu ett avsnitt av Mätpodden. Den här gången fortsätter vi med del två av samtalet med Lars Jämtnäs.

Vi pratade en hel del om kvalitet i mätning förra gången, och vi fortsätter på det ämnet.

Egentligen kan man säga att mätningar blir meningsfulla först när man kontrollerar dem. Om man bara tar en lös punkt ute i terrängen, till exempel en gränspunkt, vad kan man säga om den då? Man tror att den är rätt, men hur vet man det?

Vi pratar lite om hur man kan göra stickprov. Det är ju inte rimligt att mäta om allting två eller tre gånger, utan man får göra någon enklare analys. Det kan man göra på lite olika sätt.

Vi berör också tanken att det inte bara handlar om lägesnoggrannhet, utan också om fullständighet och tematisk korrekthet. Det gäller ju att ha med sig alla punkter. Har du fått med alla stolpar? Har du kodat dem som stolpar eller gränspunkter, eller har du råkat använda fel kod? Det är också geodatakvalitet.

Vi pratar även lite om förvaltningsperspektivet och om HMK. Det blir lite mer spretigt, men lika intressant som alltid med sådana här roliga och intressanta gäster som vi har privilegiet att intervjua och prata med.

Nu lyssnar vi på innehållet.

Hur ska man kvalitetssäkra GNSS-mätningar? Hur gör man det?

Ett bra första steg är att man kanske mäter åtminstone en gång till och ser till att de här mätningarna är oberoende.

Då börjar man fundera på hur mätproceduren ska se ut. Ska det skilja någon tid mellan mätningarna? Räcker det kanske med att initialisera om? Det var ju antagandet från början.

Sedan kommer frågan om hur stor tolerans som är rimlig. Då får man sitta och klura lite och kanske göra någon felpropagering för att komma fram till någonting vettigt.

Det var nog embryot till de rekommendationer som vi har i dag i GNSS-handboken. Där beskriver vi hur man kan tänka kring förväntad mätosäkerhet och hur man räknar fram en tolerans.

Det är en typ av egenkontroll som man kan göra. Man verifierar att man ligger på rätt nivå och att antagandet stämmer.

Man kanske har letat fram ett schablonvärde i en tabell i GNSS-handboken, utifrån hur tätt det är mellan SWEPOS-stationerna och hur långt man har till närmaste referensstation.

Det är det schablonvärdet man verifierar. Man kan då säga: ”Ja, jag uppfyller åtminstone den här nivån. Den lägesosäkerhet som jag har skattat verkar stämma.”

Men sedan kanske det sitter någon i andra änden som tar emot leveransen och vill göra en mer övergripande leveranskontroll.

Man kanske vill verifiera kvaliteten i ett större detaljmätningsresultat där hundratals objekt har mätts in. Då kan man göra andra typer av kontroller, till exempel stickprovskontroller.

Kontroller, kontroller, kontroller.

Nej, jag reflekterar bara över hur ens syn på kontroll utvecklas. I början tänker man kanske: ”Kontroller, varför då? Jag gör ju rätt. Varför ska man kontrollera?”

Det kanske du gör i väldigt många fall. Men rätt som det är hamnar du i en tillämpning eller situation där det faktiskt är väldigt noga.

Då har du inte råd eller utrymme för några grova fel. Det måste vara rätt i någon mening.

Det är ju först då man inser att en mätning inte är någon mätning utan kontroll.

Nu har vi inte ens pratat om exempelvis tematik och antal.

Andra typer av kvalitetsaspekter.

Exakt. När man tar emot mätdata finns det ju också andra saker att kontrollera.

Du nämnde att det finns en tabell. Om det till exempel finns hundra belysningsstolpar på en inmätningskarta och man vill göra en stickprovskontroll, så finns det någon tabell som säger att man kanske bör kontrollera sju stycken och att det högst får saknas en, eller någonting sådant.

Den tabellen är jättebra.

Jag gjorde sådana kontroller i några projekt och insåg: ”Här har de glömt att mäta. Här finns en övertalighet. Här har någon råkat koda ett träd som en belysningsstolpe.”

Det är först när man börjar göra sådana stickprovskontroller som man upptäcker det.

Sedan börjar man fråga, och då kommer svar som: ”Det var nattarbete. Jag var trött. Jag kanske tog fel kod där.”

Eller hur, alla ursäkter börjar krypa fram.

Ja, och det är ju så verkligheten ser ut.

Det är skillnad om någon mäter hela dagarna. Människan har ju en viss spridning. Allting blir inte rätt, och därför behövs de här kontrollerna.

Det gör ju det. Där kan man ändå säga att det är ett sätt att förenkla den totala arbetsprocessen.

Hur lång tid ska saker och ting få ta? På vilken nivå är det rimligt att kontrollera? Vilken risk är jag villig att acceptera i det här fallet?

Det kanske inte är rimligt att mäta in varje liten detalj två eller tre gånger. Då får man göra det lite mer pragmatiskt.

Man gör en stickprovskontroll och väljer ut ett mindre antal punkter som kontrollpunkter, precis som du är inne på.

Sedan mäter man in dem en gång till. Det behöver inte ske med någon supersofistikerad metod, utan det kan vara med en likvärdig metod som den som användes vid den ursprungliga detaljmätningen.

Därefter gör man en geodataanalys, om vi ska kalla det så.

Det är sådant som vi beskriver både i de geodetiska handböckerna, lite i bilagorna, och i en handbok som heter Geodatakvalitet.

Den är lite som en verktygslåda. Där finns olika förslag på metoder.

Om man ska göra en stickprovskontroll behöver man fundera på hur urvalet av kontrollpunkter ska göras och hur många punkter som ska kontrolleras utifrån det totala antalet.

Man kanske också vill ha en viss spridning på kontrollpunkterna. Den kan antingen vara slumpmässig, eller så kan man dela upp ett större område i mindre områden och se till att man åtminstone får några kontrollpunkter i varje delområde.

Det finns lite olika tips, tricks och saker att tänka på.

Det är väldigt effektivt. Har man inte hört talas om den skriften är den verkligen bra.

Det blir också väldigt praktiskt.

Jag tänker att det är som med allt annat som egenkontrolleras. Det har en tendens att inte bli så genomgående och gediget som man kanske skulle önska.

När jag började göra mottagningskontroller gjorde jag ibland formella stickprov, om det krävdes. Men annars använde jag principen att bara slumpa fram några objekt.

Sedan kan man gå ut och titta med pinnen: Finns objektet? Nej, det fanns inte.

När det gäller träd inser man också hur de har mätts in. Det är sällan centrum som hamnar på kartan.

Detsamma gäller ibland belysningsstolpar. Man tar en punkt på sidan och glömmer sedan kanske att flytta den till centrum.

Med parkkanter kanske man tar centrum. Man inser hur mycket det finns att kontrollera.

Precis som du är inne på, Jonatan, finns det många olika kvalitetsaspekter som man kan kontrollera på det sättet.

Säg att man ska kontrollera en geodatamängd som man har laddat ner från någon portal. Då kanske man vill göra en stickprovskontroll och fråga: Hur väl stämmer det här med verkligheten?

Kan vi identifiera detaljerna om vi går ut på plats och tittar? Finns de?

Om de inte finns kan det vara en brist i fullständigheten. Man kanske har för många objekt av en viss typ eller för få. Det kanske saknas punkter och detaljer.

En annan sak kan vara att objekt är felkodade. I stället för en lyktstolpe är det ett träd.

Det rättar jag alltid till på kontoret.

Alltid.

Nej, men det är bra att ta med sig.

I handboken om geodatakvalitet finns det också rekommendationer om vad som kan vara rimliga toleransvärden vid sådana här kontroller.

Om vi pratar om grova fel ska det inte finnas särskilt många sådana i ett datamaterial.

Men om man är inne på mer finstämda nivåer och kontrollerar lägesosäkerhet, systematiska avvikelser och sådant, då får man ha ett mer pragmatiskt förhållningssätt.

Om något ligger och skvalpar runt toleransen, kanske någon millimeter över, kan det vara någonting man vill signalera i resultatredovisningen. Men man kanske inte behöver förkasta mätningarna.

Om det däremot finns en större avvikelse, till exempel dubbletter av vissa punkter i databasen eller punkter som saknas helt och hållet, då är det ett större problem.

Tänk dig att du har en fastighet och att gränspunkter saknas. Då har du inte en korrekt beskrivning av fastighetens geometri.

Det kan också vara så att objekt kallas gränspunkter i en databas, trots att de egentligen inte ska kallas gränspunkter eftersom de kanske inte är lagligen bestämda.

Det är också en viktig kvalitetsaspekt att fånga.

Bara för att man pratar om kvalitet handlar inte allting om lägesosäkerhet och mätosäkerhet. Det finns många andra aspekter, som fullständighet och tematisk noggrannhet.

Exakt. Det säger väldigt mycket.

Tidens tand har ju också en tendens att förändra saker. Det är bra att kontrollera.

Du tar upp en annan intressant aspekt också.

När vi pratar om vad som finns i databasen, geodatas livslängd och sådant, är ajourhållnings- och förvaltningsperspektivet jätteviktigt.

Jag återkommer gärna till gränspunkter, för jag tycker att det är superintressant. Det är också någonting som vi tänker och grubblar ganska mycket på inom Lantmäteriet.

Om man har ett gränsmärke som har det högsta bevisvärdet och visar var fastighetsgränsen går, då är det väldigt intressant att veta om man kan hitta det på marken, eller hur?

Om man kommer dit, exempelvis med en grävmaskin, och inte hittar någonting, vad gör man då?

Det innebär en ganska stor osäkerhet, och det är någonting som man skulle vilja kunna belysa på något sätt.

Om någon hade gjort en kontroll nyligen hade man kanske kunnat signalera det i en bristkarta: ”Här har vi ingen tillförlitlig markering på marken.”

Då måste man kanske titta på andra saker. Man får gå in i förrättningsakten, läsa den tekniska beskrivningen och titta på förrättningskartan för att se var gränserna går.

Man hade kommit väldigt långt och minskat mycket friktion om man enkelt kunde signera med BankID: ”Jag har sett den, tagit en bild på den och bekräftat den.” Sedan skickar man upp det.

Det är ju löjligt enkelt att ta bilder på saker i dag.

Man blir lite förvånad över att det inte är mer integrerat i våra tekniker för geodatainsamling.

När du säger det har det varit en käpphäst för mig.

Jag brukar säga att det borde vara olagligt att göra en schakt utan att ta en bild.

En bild är det enklaste man kan ta. Man betalar kanske ettusenfemhundra eller tvåtusen kronor per meter för en schakt.

Allting man gör yrkesmässigt ute i fält kostar väldigt mycket pengar. Alla har telefoner, så det finns egentligen inga ursäkter för att inte ta en bild av varje sak.

Man betalar för många arbetstimmar, mätprogram och hårdvara.

En skiss fyllde en funktion tidigare, men i dag kan man ta en trehundrasextiogradersbild av alltihop.

Du har rätt. Det finns egentligen ingen ursäkt.

Vi behöver nog bli bättre från beställar- och kravställarsidan också. Det borde vara självklart att vi ska ha mer sådant.

Tänk dig att man förrättar en gräns och tar en bild av den. Den kan vara jättevärdefull många år senare.

Även om gränsmarkeringen har försvunnit kanske man ser var en väg gick eller något liknande.

Bara en sådan sak som att ta en trehundrasextiogradersbild eller fyra bilder i de olika väderstrecken.

Då ser man hur gränsmarkeringen såg ut när den faktiskt hamnade på plats.

Det är jättevärdefullt långt senare när man ska försöka hitta den igen.

Ja, intressant.

Det kan väl ligga ganska högt på en generell önskelista, antar jag.

Det gäller både det du ser från din sida och definitivt sådant som vi sysslar med på Lantmäteriet när det gäller fastighetsgränser. Någon sorts fotodokumentation vore absolut värdefull.

Ja, det är sant. Beställaren får ju det som beställaren efterfrågar.

Ja, men det handlar kanske inte bara om sakägare eller fastighetsägare när man styckar av en tomt.

Om vi pratar om tätortsmiljö och detaljplanelagda områden är det viktigt för många andra också.

Man får inte tänka alltför snävt och säga att det bara är den här personen eller fastighetsägaren som vill ha det och ska betala för det.

Gränsen kommer att ha en förväntad livslängd, och vi vill kunna förenkla olika processer inom samhällsbyggnad, detaljplanering, fastighetsbildning och bygglovshantering.

Grundkartor och fastighetsgränser återkommer hela tiden.

Det hade varit värdefullt även i byggskedet.

Man skulle kunna söka på en gräns innan man börjar gräva eller etablera en byggarbetsplats och se hur den ser ut.

Det är lite som med Google Maps. Man ser hur bra det är och hur mycket det används i all planering.

Det har säkert bidragit till tillväxten i världen genom att man kan planera bättre.

I vissa fall kanske man har en byggritning eller modell som behöver vridas till lite.

Då kan fastighetsgränser också vara till hjälp, till exempel som referenslinje.

Ja, exakt, som referenslinje.

Men även i planeringen är det viktigt. Det är dyrt att gräva bort de där pinnarna.

Man kan planera redan i projekteringsskedet så att man inte går dit och förstör dem. Man behöver inte heller dra servisen genom fastighetsgränsen. Det har ju hänt många gånger.

Apropå HMK får jag ställa en fråga till dig?

Du har ändå grävt en del i handböckerna. Vad har du för önskemål? Vad skulle du vilja se för förändring eller komplettering?

Jag tror på enkla Youtube-filmer.

Det behöver inte krävas så mycket. Man kan visa exempel: ”Så här gör man när man mäter. Tänk på det här.”

Man får väldigt mycket effekt av det.

När det gäller mer avancerade ämnen, till exempel stommätning, har jag inte tittat på den senaste versionen.

Men det skulle kunna vara som en liten kurs: Så här gör man, och här kommer lite teori.

Det var det jag syftade på tidigare. I någon äldre GPS-handbok var det förklarat lite mer hur man skulle tänka, så att man fick med sig förståelsen.

Nu är du inne på lite minerad mark, Jonatan.

Det finns bitvis väldigt starka åsikter om vad handböckerna ska innehålla.

Vissa är allergiska så fort någonting antyder lärobok.

Jag förstår.

Nej, jag vet. När du säger det tror jag att det också står någonstans.

Jag kan tycka att det kan få vara lite mer mitt emellan, särskilt om det inte finns någon annan lättillgänglig handbok på vanlig svenska.

Då kan sådant mycket väl få plats i HMK.

Men så länge vi har kvar det här ganska digitalt begränsade formatet med pdf:er finns det också en utrymmesutmaning.

Man kan inte klämma in hur mycket som helst mellan två pärmar, om man säger så.

HMK Stommätning är till exempel uppe i ungefär tvåhundra sidor. Då blir det en utmaning.

För det första ska man hålla allting aktuellt och se till att det fungerar. Sedan kommer frågan om hur man hittar det man behöver i handboken.

Ska man kunna följa den som ett arbetsflöde och läsa den från början till slut, eller ska man använda den som en uppslagsbok?

Det kanske behövs både och, men det är inte lätt.

Nej, det är sant.

Finns det någon annan... Men generellt tycker jag att handböckerna är väldigt, väldigt bra.

De är mycket bättre än SIS-standarderna. SIS fyrtiotre är ju så gammal.

Ja, det är väl ett litet problem i sig som vi tittar på inom BIM Alliance.

Annars tycker jag att HMK är ett exempel på någonting enkelt och tydligt.

Det är svårt att missförstå allt som är konkret.

Jag gillar också att det finns nivåer. Det här är basic, och det här är en högre nivå.

Definitionen av nivåerna och förhållandet mellan dem är fortfarande någonting som vi grubblar fram och tillbaka på.

Vi har också dialog med Trafikverket, som har sin syn på vad exempelvis rekommendationer betyder.

Det har ju också ett värde.

Ja, det är intressant att veta hur det uppfattas från andra sidan.

Men jag tycker att HMK är väldigt enkelt att läsa på egen hand, exempelvis en fredagskväll.

Ja, vi är ju lite störda, vi som jobbar med det.

Vi är en störda som grupp.

Men den är inte svår, och man märker att den går framåt, vilket är positivt. Den lever.

Jag har nog inte läst versionen från tjugofyra. Jag bläddrar igenom den nu när du säger det och ser att vissa saker är annorlunda.

Jag läste säkert versionen från tvåtusentjugo senast.

Det är väldigt positivt. Den är pedagogisk, och det finns exempel på olika nivåer.

Jag har nog inget konkret önskemål om att en viss sak borde finnas där. Snarare handlar det om att informationen nog redan finns.

Ja, men den kan ju vara svår att hitta igen eller följa i vissa fall. Så det vet jag att vi har fått sådana synpunkter på. När man läser till exempel om utformning av höjdnät, som kommer ganska tidigt i handboken, då reagerar man till exempel på: ”Ja, men det saknas ju information om att det här ska vara mätt tur och retur.”

Det är ju sådant där som man kanske skulle upptäcka om man läser allting från pärm till pärm. Ja, men det står där. Det står under mätning, inte under utformningen av själva nätet, utan under genomförandet av mätningen. Men det där är ju inte så uppenbart om man bara dyker in någonstans och förväntar sig att hitta all den information man behöver under ett avsnitt.

Särskilt om man försöker beskriva en arbetsprocess från A till Ö. Det är ju lite svårt. Men det finns ju definitivt saker vi kan förbättra, tror jag, så att man synliggör hela det här flödet lite tidigare i handboken.

Ja, men jag ser ju här nu att det jag egentligen efterfrågade redan finns här. Som exempel finns ju hur man planerar ett GNSS-nät med oberoende baslinjer, för det saknades i den, om det var tvåtusenarton eller tvåtusentjugo, som jag satt med då när jag försökte lära mig det.

Då saknades de skisserna. Här är ju flera exempel, så att det finns. På så sätt är det ju ett väldigt tydligt dokument.

Och sedan också att de här tekniska rapporterna finns är ju jättebra. De liksom freebasar lite vid sidan om, med tillämpning och så. De är ju...

Dem vill vi gärna lyfta fram lite tydligare, alltså, för de fyller ju flera funktioner, tycker jag. Dels kan de fungera som omvärldsbevakning eller teknikbevakning och sådant där, som ger en liten bild av hur tekniken används i dag eller hur utvecklingen ser ut.

Sedan kan det ju vara ett teoretiskt grundjobb också, som vi inte riktigt får plats med i de här vanliga handböckerna. Då är det ju jättebra att de här tekniska rapporterna finns.

Förutsättningen är ju såklart att så mycket som möjligt av det jobb som har gjorts i de här tekniska rapporterna integreras, så att det faktiskt kommer fram i handböckerna också, på en lagom nivå.

Ja, men det är ett väldigt fint arbete. Jag gillar dem. Nej, men de är väldigt bra.

Men om du tittar på de geodetiska handböckerna, har du någon där du tycker: ”Ja, här ska ni nog kanske fundera på att uppdatera ett och annat”? Är det lite svajigt beskrivet, finns det vissa luckor eller är informationen inaktuell? Så där gör man ju inte riktigt i dag?

Nu är det ett tag sedan jag läste den, men typ fotogrammetri, alltså detaljmätning.

Fotogrammetrisk detaljmätning, är det den du tänker på?

Ja. Jag bara tänker: Hur karterar man drönardata på ett bra sätt i praktiken?

Man får ju en drönarflygning, alltså. Hur karterar man det på ett vettigt sätt? Där kommer jag ihåg att man saknade... Alltså, där är ju verkligen tillämpningen. Vilket program kan man göra det här i? Vad finns det för arbetsflöden?

Nu kanske inte det tillhör just den här, men...

Det är ju definitivt geodatainsamling. Det är ju fotogrammetrisk insamling på låg flyghöjd och så.

Alltså, jag jobbar ju med det som projektör. Det är ju standard.

Och det är ju sådant som många kommuner har testat på. Det är väldigt kopplat till fastighetsgränser och sådant där till och med.

Där ser man ju HMK-standarderna. Om jag bara drar fram den här så finns det ju en, två, tre nivåer. Den första är liksom femton till femtio centimeter och den noggrannaste nivån är ju två till fem centimeter.

Men jag vet, när jag jobbade på en mätkonsult TRIG där, då flög vi inne i Haga, alltså inne i stan. Då var standardosäkerheten... Pixelstorleken var ju på två–tre millimeter. Du kan ju se otroligt mycket.

Och om man sätter upp stomnät för det kan man ju göra väldigt mycket, alltså.

Det är väldigt skarpt i dag, alltså.

Det kan vara... Jag bara tänker att det där har hänt mycket med sedan tvåtusensjutton också, alltså med vad som är möjligt och vad man faktiskt kan göra med enkla medel.

Så det kan väl vara något, om det är de som är aktuella, de här handböckerna.

Ja, vi måste ju, om vi tänker på handböckerna, som bransch tillsammans... Det här är ju ingenting som en aktör kan ta fram, liksom, så att det blir ett vettigt innehåll och att det blir bra förankrat. Utan det måste man ju göra tillsammans i någon sorts samverkan.

Så har vi jobbat när det gäller de här handböckerna. Då var det ett par–tre stycken från Lantmäteriet, och sedan var det representanter från olika delar av branschen. Vi hade en från Trafikverket, en från konsultsidan och en från en kommun.

På så sätt fångar man ju upp det här med best practice på ett mycket bättre sätt. Man får en bättre koppling till verkligheten och en mycket bättre förankring, såklart, så att det här sprids.

Så tänker jag att det måste gälla även när vi tar fram nya handböcker. I vissa fall är det ju så att Lantmäteriet inte har bra koll på det här. Det här är inte en del av deras vardagliga verksamhet. Där är vi ju extra beroende av input från sådana som faktiskt tillämpar den här tekniken i sin yrkesvardag.

Och det kan jag tänka mig att drönarmätning är, till exempel.

För jag tar fram ortofoto här också. Då känner man ju att det är väl typ när ni beställer ortofoto från traditionella flygplan, liksom för hela landet eller lite så. På den nivån känns det som att inriktningen är, vid en första anblick. På större...

Ja, men så är det. Det är ju tillämpningen som beskrivs där, om vi pratar om flygfotografering och fotogrammetrisk detaljmätning. Då är vi ju inte riktigt på den här finlirsnivån i vissa fall, om man tänker på tillämpningen.

Nej, men jag bara tänker att det är två exempel på sådant som kanske är folks vardag.

Det kanske är någonting som man behöver komplettera de här böckerna med. Jag tror inte att vi har startat något för att ta fram en ny HMK, typ HMK Drönarkartering.

Däremot har vi pratat om en webbutbildning. Det är nog rimligt.

Det är absolut fullt tillräckligt.

Att vi kompletterar till exempel HMK Flygfotografering med låghöjdstillämpningar, då. Beskriver det lite tydligare.

Det finns ju olika sätt att komma till rätta med det här, liksom, och kunna stödja dem som behöver det.

Ja, men det är ju jättetydligt såklart, på kommunsidan och konsultsidan, att man ser vart den här tekniken går och vill använda den.

Sedan har det ju varit lite backlash där på tillståndssidan och vad man får flyga och så där.

Ja, det har det blivit. Men nu, till exempel, titta på alla GNSS:er. Alla tillverkare nu, även lågprisleverantörerna, har ju kamera i GNSS:en.

Leica har ju haft det i ett par år. Då samlar du ju in moln och fotogrammetri i GNSS:en. Sedan kan du ju utifrån det ta data och kartera eller skapa ortofoto från det också.

Så det kommer ju också att explodera.

Men det här med att man får mer integrerade sensorer och sådant där, tror du att det gör saker och ting svårare att hitta, om man snackar HMK?

För nu har du de tematiska handböckerna. Vi har ju en GNSS-handbok och vi har flygfotogrammetri, fotogrammetrisk detaljmätning och sådant där.

Var skulle du förvänta dig att hitta någon sådan information?

Det är nästan... Alltså, det är ju nästan oberoende. Hur kollar man kvalitet enkelt?

Alltså som någon form av motsvarande kontrollmätning eller någonting, från och till någon GNSS-mätning? Att man får något avstånd?

Men det är ju en väldigt distinkt egen teknik, det här med fotogrammetri. Så det är lurigt.

Det finns säkert något kapitel som har principer för hur man kan tillämpa det. Men just att följa med, liksom, kanske...

Nu är det ju fortfarande cutting edge, alltså.

Ja, vi har väl inte ambitionen att ligga riktigt där, utan vi ligger ju några år efter. Då kanske man har en möjlighet att fånga upp det här med barnsjukdomar och så, så att man beskriver mer best practice.

Men vi har väl fortfarande inte beskrivit det här med en vanlig tiltkompensator riktigt helt och fullt, kanske. Så det finns ju finlir där också.

Som man ska tänka på. Och där är det ju bara, liksom, nivåer. Vad ska man säga om det? Litar man bara på specifikationen eller finns det något annat sätt att...

Men ett bra steg, tänker jag, när det gäller tilt, det kan ju faktiskt vara att man bara ser till att fånga det som ett attribut. Det kan ju vara nog så viktigt.

Sedan har jag funderat faktiskt inom ramen för fastighetsbildning, för där håller de också på att fundera fram och tillbaka på: Är det okej att använda tilt?

Just nu är riktlinjerna där att nej, inte för nya fastighetsgränser. Där får man göra på konventionellt sätt. Däremot, på övriga detaljer som man kanske mäter inför en förrättningskarta, där kör man med tilt.

Men jag kan mycket väl tänka mig en situation, nu vet jag inte om tekniken möjliggör det, där man har sensorn igång men inte kompenserar för den. För det skulle ju kunna vara ett sätt att få ett mått på centreringsosäkerheten.

Det är bara en jäkligt lös tanke.

Tanken...

Men det kanske inte fungerar så. Man kanske måste hålla den där i rörelse eller någonting. Jag vet inte hur...

Ja, du måste sätta igång den.

Det finns varianter av sensorer som fungerar lite olika där. Det kanske du vet bättre?

Ja, och de blir ju bättre också för varje generation. De håller sig längre och blir bättre.

Men det blir ju osäkrare också. Du får ju ett tillskott i felet. Då är det ju...

Man får ju anta att det som är specificerat för de här ändå är någon sorts miniminivå. Bättre kan det bli, men det kan också bli sämre.

Ja, sedan är det ju ett tillskott. Du får ett fast tillskott och sedan per vinkel, så det är ju inte...

Då får man ju värdera det. Men det är väl en effektivitetsboost. Det är väl så man ska se det, tänker jag, när man mäter med tilt-stav. Det går trettio procent snabbare.

Men sedan gäller det ju att hålla de där fem sekunderna. Om man ska hålla de där, då tappar man ju... Då kan man lika gärna loda.

Nej, men jag bara tänker, som med fastighetsgränser. Det tar ju tid, men det är ju inte själva mätningen som tar tid där.

Det är när du går och mäter kantsten eller när du inte kommer åt nere i en brunn. Det är ju då du vill ha tilt.

Tilt-data loggas ju med hög frekvens i en GNSS, så det kanske... Vem vet? Det kanske säger någonting om man loggar ett antal sekunder i alla fall.

Men absolut, att det liksom följer med.

Jag skulle vilja ha ett konkret mått på osäkerheten. Just nu schablonskattar vi det också.

Vi säger att om man mäter med lodstång med stöd, då är centreringsosäkerheten schablonmässigt fem millimeter. Annars kanske femton millimeter om man mäter handhållet.

Men tilt är ju så produktspecifikt också. Har du första generationens tilt eller har du den senaste, tredje generationens tilt?

Nu har ju de magnetiska tiltarna försvunnit, eller vad de heter. Alltså, allt är väl IMU. Men de har ju också blivit bättre för varje år.

Nu var det ju någon ny... Jag läste lite specifikationer. De är ju betydligt bättre än de som kom för två år sedan.

Så det är ju också svårt att säga ett värde. Det är en våldsam takt i utvecklingen på utrustningen också.

Och det är ju intressant att följa. Vi försöker väl ha ögon och öron öppna och lyssna på alla er som köper prylarna och använder dem.

Ja, och jag bara tänker att en GNSS-rover också blir ju...

Jag har någon äldre kollega som fortfarande har en gammal Leica-GNSS som är säkert åtta, börjar snudda på tio år gammal.

Den fungerar ju fortfarande, men den tappar fix så fort den ser ett träd, lite förenklat. Medan jag håller fixen när jag går i lätt skog med min.

Nu är den ju tre år gammal. Nu har det kommit ut en ny modell som jag vill testa. Men de blir ju bättre. De får ju bättre filtreringsprocesser och...

Ja.

...processorer och så.

Det är många, många små förbättringar överlag, såklart.

Det är ju som att köpa en Iphone sex. Det vill ju ingen ha i dag.

Nej, nej, men precis. Det är inte bara kameror, utan det är allt möjligt som förbättras där, liksom. Ända ner till minneskretsarna.

Det är ju svårt att... Nej, jag bara tänker att det är svårt just med tilt, till exempel. Vad är schablonen?

Jag försöker tänka själv på när man började mäta med en Leica femhundra kontra vad man kan göra i dag med typ en G arton, eller den generationen i alla fall.

Det är ju helt sjukt när man tänker på det egentligen. När jag är ute och mäter tyngdkraft kan jag få fix i princip var som helst, i vilken miljö som helst.

Så det är både en stor glädje och guldgruva och en risk för att man blir lite lat där. Men än så länge är jag glad och tacksam över att det går.

Man har sina fyra satellitsystem, inklusive BeiDou. Jag tycker att det gjorde enorm skillnad när BeiDou-satelliterna kom.

Den illustrationen vill jag säga, med en bil till exempel.

Min morfar, eller nej, på svärsidan... Han byter ju varenda del. Han plockar ner motorn och byter. Han tycker att man inte ska köra bil om man inte vet hur man plockar isär en motor.

Medan de flesta i dag leasar en bil. Man byter inte däcken själv.

Men det glider ju också. Tekniken går ju framåt, och då ändras förväntningarna på hur man använder den.

I dag kanske man inte förväntar sig att någon ska kunna byta avgassystem eller bromsskivor själv, eller någonting sådant, som man kanske behövde för trettio år sedan för att äga en bil på ett rimligt sätt. Eller ja, någonstans.

Nej, men alltså, prestandan... Det är klart att det händer grejer hela tiden. Och man tänker på användarvänlighet och ergonomi. Det är liksom ett gäng olika parametrar.

Så det är klart, allting blir ju lättare och bättre överlag. Marknaden och pengarna driver ju utvecklingen framåt, såklart. Så det är ju superbra.

Sedan kan ju motorn bryta ihop ändå, liksom.

Och det gör den ju. Exakt. Den här verkligheten finns ju där i bakgrunden, som man måste kunna.

Men sedan är det ju så... Det är svårt. Jag bara tänker lite som läkare, att mätningsingenjören kanske har varit den som har kunnat behärska det mesta och förstå hela systemen.

Medan en läkare var ju så kanske i början på nittonhundratalet. Men sedan har du specialistkirurger som bara håller på med någon del av kroppen, och sjuksköterskor och undersköterskor. Alltså, man begränsar.

Det finns ju många olika sätt att mäta. Du håller på med tyngdmätning, någon håller bara på med nät och någon mäter lite, vad liksom, med GPS på decimeternivå.

Men moderna instrument har ju aldrig gått att plocka isär riktigt för en vanlig användare. Där får man ju på något vis gilla läget och acceptera att det är någon form av black box, liksom.

Man stoppar in någonting, skakar om den där och så kommer det ut någonting på andra sidan. Sedan får man försöka tillämpa rutiner och egenkontroller i den utsträckning det går.

Det är ju ett vettigt arbetssätt. Jag tror inte att vi kan ha ambitionen att vi ska ha koll på minsta mutter och skruv i de här moderna grejerna.

Hur räknar man ut den, egentligen?

Vad kan bidra till mätosäkerheten för GNSS? Börja med att försöka specificera det där och sitta som en vanlig användare och skriva upp det på en lista.

Det kommer ju bara att sluta med paranoia. Man kommer inte att vilja våga använda grejerna, eller så fastnar man i en massa onödiga detaljer som inte gör någon skillnad i slutändan.

Nej, men då är det ju mycket bättre att försöka tillämpa vettiga rutiner. Man har en arbetsmetodik som inkluderar egenkontroller, så att man har koll på det man gör.

Sedan ska man kunna göra någon form av slutkontroll eller leveranskontroll, eller vad man ska kalla det. Vi pratade ju om stickprov här.

Det är olika sätt att kunna hantera det här, som ju ändå är lite jobbigt med black box-situationen.

Det är ju den verklighet vi lever i som mätare i dag, och ännu mer framöver, tror jag.

Ja, exakt. Med integrerade sensorer blir det ju liksom bara...

Det är ju bara...

Ja.

Tiden är slut när mätningsingenjören var den som hade stenkoll på sitt enda instrument.

Nu får vi anpassa oss till en lite mer modern yrkesvardag där vi har vår verktygslåda. Vi plockar fram det som vi erfarenhetsmässigt vet fungerar i den här situationen.

Vi integrerar det på lämpligt sätt och ser till att vi har koll på vilka egenkontroller som faktiskt går att göra. Sedan kontrollerar vi slutresultatet på något vettigt sätt, med hjälp till exempel av oberoende metoder.

Om vi pratar om drönarkarterade gränser, ja, men då kanske vi ändå vill göra de där stickprovskontrollerna på några punkter.

Ja, men det blir väl bra att avsluta där.

Ja, tack Lars för att du ville vara med.

Jonatan från framtiden här. Om man bara sammanfattar de här två avsnitten så är det ju så gött att kunna prata med någon som har så djup kunskap, för då blir det svåra lätt igen.

Alltså, vad är kvalitet? Mäta, göra stickprov, förstå systemet. Man kan göra det komplicerat och man kan göra det formellt också, och det ska man göra i rätt sammanhang.

Men zooma ut. Vad är det viktiga? Ta med det. Fortsätt att lära dig. Fortsätt att fundera: Hur ska mätningen användas? Förstå helheten, och så vidare och så vidare.

Sådant som vi pratar om så ofta. Och det här tyckte jag att Lars belyste på ett fantastiskt sätt.

Så jag hoppas att vi kan göra något mer avsnitt om kvalitet i framtiden där också.

Tack för den här gången, och dela gärna avsnittet med någon som inte lyssnar. Prata om det. Sprid ordet.

Vi ska alla veta vad standardosäkerhet är. Det är målet när vi pratar med mätare om kvalitet.

Tack för tjugo-tjugofem.