I det här avsnittet intervjuar jag Roger Ehnberg som berättar historien bakom Lantmäteriets kartor som vi har idag.

1. Hur kommer det sig att lantmäteriets karta inte stämmer när det gäller gränser?
2. Vad är en registerkarta?
3. Vad hände när registerkartan skulle översättas till den digital registerkarta?
4. Vad är en fastighet?
5. Vems ansvar är det egentligen att underhålla fastighetsgränser?
6. Vad är den kommunala lantmäterimyndigheten?

Vi får lyssna på vilket detektivarbete som ligger bakom att hitta glömda fastighetsgränser, en jakt på gränsmarkeringar och gränsrör.

Vi pratar dessutom om fastighetsbestämning? Är det bara dyrt eller en väl värd investering?

Länkar:

Lantmäteriet om "Oklarheter kring gränser"

Boverkets informationsfilm "Över gränsen"

Positionspodden

Förteckning kommunala lantmäterimyndigheter

Gränsen går ju där den fysiska gränsmarkeringen finns. Det finns i dag ingenting i vår svenska lagstiftning som tillåter koordinatbestämda gränser.

Då sitter jag här i poddstudion och spelar in igen. Det här avsnittet kom utifrån att jag skrev ett litet nyhetsbrevsinlägg som jag skickar ut till dem som prenumererar. Det kommer då och då. Jag kallade en artikel för "Fel kommer som en kalldusch".

Ja, det fanns i alla fall flera aspekter här, och då skrev Roger, som också är här, att det där inte är så lätt. Det är därför vi är här och spelar in, så att man kan få lite belysning kring det här. Jag kan inte det här med gränser tillräckligt bra, och det är inte första gången en sån här frågeställning kommer upp: just vad som är en gällande gräns.

Men innan vi pratar om ämnet — Roger, vem är du? Ge gärna lite bakgrund så att man får en känsla för vem du är och vad du har med dig in i det här.

Som Jonatan sa kom det ju ett nyhetsbrev, och i Jonatans svar skrev han att nybyggnadskartan gäller. Då skrev jag tillbaka att det inte alltid är så enkelt. Jag har ju ett förflutet, inte bara som mätare inom produktionen, utan jag har också jobbat i nästan tio år totalt på kommun och på kommunala lantmäterimyndigheter, i KFF-avtal och liknande, där jag har sysslat väldigt mycket med gränser.

Då har man stött på den här frågeställningen väldigt ofta: Var går gränsen? Varför kan jag inte bara använda Lantmäteriets redovisning? Varför är den fel? Och den här miljonen av frågeställningar som vi mätare tenderar att drabbas av, eftersom vi tyvärr är i behov av att veta var gränsen går.

Och bara för att man mäter betyder det ju inte att man vet hur den där punkten har kommit till.

Nej, och det är ju det som är spännande. Bara för att det finns ett streck i en karta betyder det inte att det strecket ligger rätt. Det kan ha uppkommit från ett inmätt gränsrör, från en egen inmätning eller från en förändringsakt, men det är sällan det faktiskt ligger på rätt ställe i förhållande till verkligheten.

Om man läser på Lantmäteriets sida — jag kan länka till den — och så finns det en podd som heter Positionspodden, som det finns ett enstaka antal avsnitt av, ur ett geodataperspektiv. Där pratar de lite om gränser, och där säger de ju att kartan ofta inte är rätt, registerkartan alltså. Det tror jag de flesta känner till, att det står på Min karta hos Lantmäteriet att den inte är juridiskt gällande. Och tittar man på den så ser man ju också att det verkar inte stämma på alla ställen.

Om man börjar där, och sedan kommer till nybyggnadskartan, då tänker man ju att man får den från kommunen när man ska bygga någonting. Då tänker man: Ja, men den måste ju gälla. Men innan vi pratar om nybyggnadskartan, vad kan man säga om fastighetsregistret eller registerkartan?

Det är en jättebra frågeställning. Det har blivit tydligare med åren nu, när det står att gränsredovisningen och fastighetsredovisningen inte är juridiskt gällande jämfört med förrättningshandlingar eller något annat. Det är just av den anledningen att man en gång i tiden, när det inte fanns rikets triangelnät, hade problem med hur man skulle rita upp en karta som täckte hela Sverige.

Du kunde ju inte rita upp en heltäckande karta där du såg alla gränser i förhållande till ett ortofoto eller någonting annat. När de första ortofotona började flygas, bland annat nittonhundratrettionio här nere i Skåne, och det sedan fortsatte vidare, upptäckte man att när man började montera ihop alla fastighetsgränser från alla förrättningsakter så var det svårt att få ihop en heltäckande mosaik. Det var olika kvalitet på mätningarna, olika noggrannhet, vissa var laga skiften, vissa var förrättningar, vissa var avsöndringar, någon var hemmansklyvning.

Då slog man ihop allt det här till en heltäckande registerkarta. En gammal lantmätare sa till mig en gång att registerkartan har du inte för att se var gränsen går, utan för att se vem du har som granne.

Det där levde sedan vidare i det som sedermera kom att kallas den ekonomiska kartan eller gröna kartan. Det är många som känner igen den — kanske något man hade hemma, som farmor eller farfar hade på gården. Det var ju för att man skulle få en översikt. Sedan kom kravet på att skapa en digital karta, och då kom ett forcerat arbete där man skapade en digital registerkarta.

Den digitala registerkartan blev ett dilemma, eftersom det var ett forcerat arbete. Man kunde inte börja reda ut allt, utan man översatte egentligen de gamla analoga kartorna där fastighetsgränserna och gränspunkterna redan var en del av datamängden. Då fick man en digital registerkarta. Jag nämner just ordet digital registerkarta eftersom det är kopplat till en förkortning som används än i dag: DRK, och DRK-arbeten.

Den digitala registerkartan var en fantastisk idé i det hänseendet att du för första gången hade en digital, sammanhängande karta som var kopplad till ett rikstäckande koordinatsystem, högst troligen RT nittio.

Sedan kom nästa dilemma när GNSS-mätning och liknande slog igenom. Då upptäckte man att den här mosaiken inte var så väl kopplad till GNSS-mätning, det som förr kallades satellitgeodesi. Då började man jobba mer med koordinatsystem som fungerade bättre i både plan och höjd i förhållande till GNSS-mätning.

Då har vi hamnat där vi är i dag, med SWEREF-systemen och RH-systemen och RH tvåtusen-systemen, som gör att du faktiskt kan använda GNSS-mätning i förhållande till detta. Men under hela den här resans gång har den gamla registerkartan varit grunden till uppbyggnaden av det underlag som vi nu ser som datamängder i kartor hos Lantmäteriet, hitta.se och alla andra ställen där fastighetsgränser redovisas. Det kommer från den datamängd som Lantmäteriet har ansvar för att använda.

Det stora bekymret är att förr i tiden var alla gränser osäkra i kartan, men efterhand har man börjat stoppa in gränser med mycket bättre mätkvalitet, eftersom man helt plötsligt har en bra position kopplad till ett bra koordinatsystem, SWEREF. Sedan stoppar man in detta, så att yngre och yngre människor som kommer in och börjar mäta de här bitarna tror att all data som rör fastighetsgränser och gränspunkter är av mätt kvalitet.

Det är ju inte många som har hela historien, och inte många som har snöat in så mycket på mätning, lantmäterifrågor och geodata från Lantmäteriet.

Fascinerande. Det är ju sant att om man har ett papper framför sig i skala ett på tio-, tjugo- eller femtiotusen och det finns ett gränsstreck eller en traktgräns eller något liknande, då tänker man ju att det är schematiskt. Jag kan ju knappt få ut decimeternivå på det.

Nej, precis. Ett gränsstreck från en analog karta har ju en naturlig osäkerhet i det faktum att det har en viss bredd. Och när du är på en skala som är ett på tusen eller högre, då brukar det strecket vara en halvmeter eller en meter brett. Kvaliteten var aldrig ett problem så länge du hade en analog överföring av geodatamängden som rörde både gränspunkter och gränslinjer.

Problemet kom först när du hade det i digital form, där varje punkt är oändligt liten och varje linje rent matematiskt oändligt tunn. Då har du plötsligt åtta decimaler på var gränsen går i redovisningen, men det är ju inte kvaliteten på motsvarigheten till verkligheten.

Det där är en bra sak att få med sig. Det är ju precis som när man mäter med GPS-utrustning, totalstation eller vad som helst. Du kan redovisa hur många decimaler som helst, men man vet ju att det finns begränsningar och man känner till hur tekniken fungerar.

Precis.

Och så är det ju när man förstår hur fastighetsbildning fungerar och hur Lantmäteriet har fungerat. Då förstår man att det i princip är samma princip där.

Ja, och vi har ju fastigheter som är från sextonhundratalet som fortfarande gäller. Där finns gränser sedan Lantmäteriet bildades som lever vidare än i dag. Merparten av den moderna mättekniken är ju från artonhundratalet och framåt, men det hindrar ju inte att gränser kan ha uppstått långt, långt tillbaka i tiden.

Och som sagt: myndigheten Lantmäteriet börjar ju bli tämligen gammal om man tittar tillbaka på när den bildades av nationalstaten Sverige i syfte att vara en myndighet.

Häftigt, det där, hur historiens vingslag kommer in och påverkar vardagen.

Det är ju snarare så att mätning är en väldigt, väldigt gammal grej. När man läste mätteknik började man ju prata redan om egyptierna och de romerska legionärerna som hade det som specialitet, ungefär som våra ingenjörstrupper i dag. Så mätteknik är väldigt gammal, vilket gör att lantmäteri — alltså fastighetsindelning och de här aspekterna — i stort sett är en lika gammal gren, även om det också är en juridisk frågeställning.

Mätningen berör ju det i allra högsta grad, för ägande av mark är någonting som varit viktigt för människan i väldigt många år. Det har varit kopplat till både rikedom och överlevnad. Så rätten till ägande av mark har historiskt sett, och är än i dag, kopplad till enorma monetära värden.

Jag brukar säga så här: Vi har ju ett demokratiskt Sverige, och det finns länder som inte har demokrati. I det jag brukar kalla ett kalasjnikov-samhälle är det den mest intoleranta med flest vapen som vinner. I ett sådant samhälle har du inget behov av mätningsteknik eller fastighetsgränser, för du löser de frågorna på andra sätt.

Vi har haft lyxen att ha ett lantmäteri och en fastighetsindelning som går historiskt långt tillbaka i tiden, och som varit väl skyddad både av kungamakten och av rättsväsendet i dess olika former. Det är en juridik vi fortfarande har stöd av än i dag, även om många tycker att det är mycket att hålla reda på.

Det där går man ju miste om om man kommer in i mätningens värld utan en teoretisk utbildning, helt klart.

Jag ska faktiskt erkänna att jag absolut inte har läst till lantmätare på högskola, utan jag är en vanlig mätare som gått yrkeshögskola. Vi läste inte mycket fastighetsjuridik eller mätningsarbete kopplat till lantmäterierna.

Du frågade mig om bakgrunden, och det var så här: Efter att ha jobbat inom produktionsmätning, alltså inom ett större privat bolag, i två år insåg jag att det jag sysslade med som produktionsmätare inte var hela sanningen. Det fanns flera aspekter av mätningsteknik, kartor, ritningar, GIS och hela den här biten. Jag ville lära mig den sidan också.

Då hade jag turen att få anställning på en kommun, och jag har haft nöjet att vara på många kommuner under min rätt så korta karriär som mätare. Jag är egentligen utbildad till något helt annat än mätteknik från början.

På kommun drabbas man mycket oftare av de här frågorna. Där har du åtgärder som faller inom plan- och bygglagen, PBL, vilket gör att du ska tillhandahålla nybyggnadskartor, grundkartor till detaljplaner, lägeskontroller, husutstakning eller utstakning generellt, men främst kopplat till PBL-åtgärder för husbyggnation.

Det där håller ju inte produktionsmätning. Det är samma mätning och samma verktyg, men du har väldigt sällan samma slutmål. Då får du två olika världar. Jag brukar kalla dem produktionsmätning, projekteringsmätning, kommunmätning och — som ett fjärde område — massinsamling, det vi i dag ser mer av med drönare, laserskanning, laserdata, flygburen laser, SLAM och liknande. Det är väldigt många saker som i dag kan generera mycket mätdata, men då får du ostrukturerad data i form av punktmoln i stället för den strukturerade vektordata vi traditionellt får med måttband, totalstation eller GPS.

Ja, det är ju ett väldigt brett begrepp, det här med mätning. Det är mer än vad en människa nästan kan behärska. Jag har ju inte kommit på någon bra term för vad jag håller på med, men någon form av mätning är det ju. Fast det är mest grävmaskinsmodeller och mängder, och det är ju knappt mätning. Samtidigt är det mätningstekniker som gör det generellt.

Jag behöver ingen mätutrustning för det, men man hanterar ju data hela tiden. Jag tänker på liknelsen med ett sjukhus: du har hjärnkirurger, ortopeder, sjuksköterskor och undersköterskor. Alla jobbar med medicin, men det är ju stor skillnad på en kirurg och någon som diagnostiserar på vårdcentralen.

Ja, precis. En läkare kan ju inte lösa alla problem. Det finns en specialisering i alla led just för att man ska kunna hantera den enorma mängd utmaningar man drabbas av. Vissa specialiserar sig på det allmänna, och sedan kan man gå på djupet, vilket är det vi ofta menar när vi säger specialisering.

Men gränser då? Om man backar bandet till det supersimpla: Hur vet man vad som är en gällande gräns? Om man backar till basic — hur vet jag vad jag äger, om jag nu äger en fastighet?

Det är lika bra att vi går in på begreppet nybyggnadskarta och vad en fastighet är.

En fastighet är ju att du äger en bit mark på något sätt. Här kommer säkert många lantmätare kunna debattera mycket bättre än jag, men för mig är det en definition och uppdelning av mark. Och var du äger mark är i Sverige väldigt enkelt: det är den mark som definieras mellan gränsmarkeringarna.

Gränsen går alltså där den fysiska gränsmarkeringen finns. Det finns i dag ingenting i vår svenska lagstiftning som tillåter koordinatbestämda gränser.

Backar man bandet ser man att en gränsmarkering, vare sig det är en råsten eller, som vi är vana vid, ett gränsrör, blir väldigt viktig, för gränsen går där gränsmarkeringen finns. Och då kommer frågan: Hur vet man då var man har sin mark?

När du vill dela upp mark måste du ansöka om en förrättning på något sätt, alltså en fastighetsbestämning, klyvning eller annan åtgärd. Det finns en mängd olika saker man kan ansöka om hos den lantmäterimyndighet som ansvarar i den kommun du befinner dig i.

I samband med den förrättningen finns det krav som ska uppfyllas enligt fastighetsbildningslagen, som i sin tur hänger ihop med jordabalken och annat. Ett av kraven är att det ska upprättas en förrättningsakt.

I den förrättningsakten finns det ofta en förrättningskarta. Den kan innehålla väldigt mycket information, till exempel sidlängder, diagonalmått, vilken typ av gränsmarkering som finns i de olika gränspunkterna och förhoppningsvis även någon koppling till byggnader eller andra fasta objekt, så att du får en visuell översikt över var dina gränser går.

Den här förrättningskartan översätts sedan på något sätt till det som förr kallades fastighetskartan eller egentligen registerkartan. Registerkartan var ju numera fastighetskartan. Nu heter det ju inte ens fastighetskartan längre, utan något med topografisk tio. Där får du rätta mig bättre än jag, Jonatan.

Ja, men det är ju Topografisk tio, något på tio tusen eller så. Det är väl egentligen en datamängd hos Lantmäteriet som heter så. Förr kunde man köpa Fastighetskartan, men nu heter den något i stil med Topp tio, eller vad man nu ska säga.

I min värld heter den fortfarande Fastighetskartan. Men precis som du säger är det en datamängd som innehåller vägkanter, vägmitt, strandkanter och så vidare, men där finns också datamängden som bär gränspunkter och gränslinjer. Det är den datamängden som uppdateras från förrättningskartorna inom fastighetsbildningsverksamheten, som lantmäterimyndigheterna ansvarar för.

I det här hänseendet är privat jorddelning förbjuden i Sverige, såvitt jag vet, sedan mitten av sjuttiotalet. Det fanns tidigare möjligheter till privat jorddelning, men även kommuner och dåtidens köpingar hade rätt att inom vissa områden ansvara för fastighetsindelningen.

Så man kunde komma överens privat? Man skrev ett papper med grannen och sa att här går vår nya gräns?

Precis. Det konceptet var, såvitt jag vet, avsöndringar. Det var någonting man kunde skriva mellan två privatpersoner. Exakt hur det där fungerar lämnar jag gärna över till en lantmätare som lyssnar på podden och vill förtydliga.

Öppen inbjudan här.

Mycket öppen inbjudan. Jag är själv väldigt nyfiken på de exakta fastighetsjuridiska aspekterna och hur man ska tolka sådana här saker.

Det finns också att kommuner hade rätt att göra det här. Då finns det tomtindelningar, och i alla kommuner finns det en tomtbok. Den var ett kommunalt bekymmer att hantera, där man skötte fastighetsindelningen inom i stort sett stadsgränsen eller ett överenskommet område.

Det innebär att vissa fastigheter eller förrättningsakter måste man hitta hos kommunen, för det är de som har själva akten, förändringskartan eller tomtindelningskartan. Därifrån kan man få information om hur fastigheten bildats.

Många kommuner har fortfarande de här tomtindelningskartorna hängande i analog form i ett storformatskåp någonstans i källaren. Jag har spenderat många timmar i sådana skåp. Vissa kommuner har digitaliserat dem, och många har skickat över dem till Lantmäteriet så att den största av våra lantmäterimyndigheter har tillgång till datan utan att behöva fråga kommunen varje gång.

Så det vi är vana vid i dag — att Lantmäteriet är den allenarådande härskande varelsen som bildar fastigheter — det har inte gällt så länge om vi pratar de här bitarna. Och det finns många rester kvar, till exempel kommunala lantmäterimyndigheter. Bara för att du kommer in i en kommun är det alltså inte säkert att det är statliga Lantmäteriet som är lantmäterimyndigheten.

Finns det inte kommuner i dag också som har egen lantmäterimyndighet?

Jo, och då kommer du till konceptet kommunal lantmäterimyndighet. Faktiskt blev den fyrtionde kommunen som fick en sådan myndighet till i fjol — det var Eskilstuna. Så om vi har tvåhundranittio kommuner, vilket jag tror att vi har, så är det fyrtio av dem som bedriver kommunal lantmäterimyndighet, där fastighetsbildningsansvaret ligger på en myndighet som drivs av kommunen.

Så alla fastigheter inom den kommunen...

...sköts, bildas och förändras av den kommunala lantmäterimyndigheten.

Tillfället verkar jag i en kommun här nere på västkusten som har kommunal lantmäterimyndighet. Om man vill göra till exempel särskild gränsutmärkning, fastighetsbestämning, klyvning eller någon annan förrättning, då skickar man ansökan till kommunen. Nu låter det ju fel att säga att det är kommunen som ansvarar, för det är ju en egen myndighet som drivs av kommunen — precis som byggnadsnämnden är en egen myndighet under kommunen.

Den är oftast skild från övrig verksamhet, och ofta även från kommunstyrelse och liknande, för att undvika jävsituationer. När du bygger upp är det också myndighetsutövning enligt plan- och bygglagen, som då bedrivs av byggnadsnämnden eller motsvarande. Många kommuner har sin mätningsverksamhet placerad under byggnadsnämnden, därför att utstakning och lägeskontroller förr var myndighetsutövning.

I dag är det egentligen bara grundkartor och nybyggnadskartor som, om man ska hårdra det, är någonting som juridiskt åligger byggnadsnämnden att utföra. Det är alltså den myndighetsutövande delen. Sedan finns det många kommuner som säljer ut sin mätverksamhet, kartverksamhet och GIS-verksamhet, men det står fritt för byggnadsnämnden att lösa de frågorna när det kommer till mät-, kart- och GIS-verksamhet — alltså MBK-verksamhet, som det förr hette på kommun.

Det där med myndighet... Ja, alltså, man borde förstå hur samhället fungerar lite bättre. Det är flera pusselbitar man förstår lite bättre — hur det går till och varför. Men ni är ju på samma kommun, varför kan ni inte prata med varandra? Nej, men ni är ju en myndighet. Ja, då blir det lite svårt.

Och där blir det väldigt intressant. Mätningskungörelsen upphävdes ju tvåtusen tio.

Och varje mätning...? Jag har väl en aning om det, men du får gärna förklara vad det betyder.

Mätningen har ju rent generellt varit styrd av lagstiftning förr i tiden. Först hade vi mätningsförordningen, och jag tror den kom nittonhundratjugo. Sedan gjorde man en omdaning av myndighetssverige på sjuttiotalet, som ledde till det moderna Sverige som vi känner igen. Mycket lagstiftning kom då, och den styr upp hur det ser ut i dag.

Mätningskungörelsen var den del där du styrde upp hur mätning skulle utföras, alltså lagstadgat. Det kan låta konstigt att vem som helst i praktiken får mäta i dag, men det tänket lever ju lite kvar i Trafikverkets system, där du ska ha behörighet för att utföra mätningsarbeten.

Det konceptet fanns i mätningskungörelsen, och där fanns även bestämmelser om vem som fick syssla med mätning, vilka krav som ställdes, hur mätning skulle utföras, vad husutstakning innebar och hur en karta skulle upprättas — i vilka skalor och så vidare.

Det var jättebra att det fanns en sådan lagstiftning, men runt tvåtusenåtta–tvåtusennio ansåg man att det hindrade det moderna Sverige. Så man upphävde det tvåtusen tio.

Det komiska är att jag började min karriär med LIA-praktik på en större kommun nere i Skåne just när det här upphävdes. Då hade man en stor sittning på hela tekniska förvaltningen där man pratade om konsekvenserna av att mätningskungörelsen upphävdes, och att PBL också ändrades och fick ett nytt innehåll.

En av konsekvenserna var att MBK-verksamheten gick från att vara skattefinansierad till att vara taxefinansierad. Det har jag med åren fått lära mig har haft ganska långtgående konsekvenser för den MBK-verksamhet som kommunerna bedriver, och för hur de tillhandahåller de här tjänsterna.

Vi har alltså ingenting som juridiskt i lag styr mätningen i dag. Du har säkert stött på begreppet mätningsteknisk färdighet från Lantmäteriet, men jag brukar skämta om att den enda myndigheten som i dag vet hur man mäter är Trafikverket, för de höll kvar vid behörighet och standardiseringsarbete. De insåg ju vikten av att mäta rätt — det blir dyrt annars om broar inte går ihop och järnvägar hamnar fel. Öresundsbron hade ju inte matchats annars, och så vidare.

Den uppfattningen har man ju också, att de vet och bryr sig om mätning. Det ska finnas stomnät och så vidare, även för några GC-banor där man ibland kan tycka att det är onödigt. Men den dagen satelliterna inte funkar och det är krig, då är det faktiskt rätt bra att kunna hitta till punkter.

Ja, och faktum är att Lantmäteriet fortfarande har kvar en verksamhet som heter försäkringsmätning. Om du börjar prata om satellitmätning eller GNSS så är stomnätet, som jag brukar kalla det, en passiv realisation. GNSS-systemet är en aktiv realisation av ett koordinatsystem.

Förr i tiden fanns det bra stomnät med rör och liknande — alltså den passiva realisationen. Du var tvungen att koppla dig mot dem för att passa in dig i ett koordinatsystem. Där var många punkter sådana som Lantmäteriet ansvarade för i sitt stomnät.

Många tror att man helt har övergett de här punkterna. Jag har haft nöjet att vara involverad i att sätta upp ett antal SWEPOS-stationer, så jag har haft mycket kontakt genom åren med geodesienheten och fått veta att man fortfarande har upphandlingar som går ut på att man mäter ett antal punkter per år med sex års intervall.

Precis som du nämnde: om någonting händer med de aktiva realisationerna har man någonting att falla tillbaka på, och man har möjlighet att kontrollera den aktiva realisationen mot en passiv. Det är ett mycket klokt val. Man vet ju inte vad som händer med jordytan, som ständigt rör på sig, och andra sådana saker.

Fascinerande. Det här är ju hur mycket som helst, man kan gräva åt alla möjliga håll. Men om man backar till en gräns igen, eller tänker så här: Jag vill bygga ett hus, kanske hyra ut, jag vill använda den där biten mark, och den där är min fastighet. Jag vill att en utsättare sätter ut den, så att jag kan börja fälla lite träd och röja.

Om man tar det från det hållet: problemet uppstår ju kanske så här att jag ber en utsättare sätta ut min gräns. Här finns en DWG, eller där är den, eller jag skickar nybyggnadskartan. Och så sätter man ut den lite på plats, och så kommer grannen och säger: Nej, det är inte där gränsen går. Eller som utsättare känner man: Visst, jag kan spraya ut den, men jag vet inte alls om det här gäller eller inte. Om man börjar i den änden — framåt eller bakåt.

Där kan jag tipsa om att Boverket har en väldigt bra instruktionsfilm om hur den här situationen kan uppstå. Den är främst kopplad till kommuner, men den heter Över gränsen, och den är väldigt sevärd. Den beskriver just den här frågeställningen.

Som du säger får en mätare ofta en linje, en DWG eller någon form av underlag. Man sätter ut det med GPS eller totalstation kopplad mot GNSS och sätter egentligen ut en koordinat.

Många av mina kollegor brukar skämta med mig, för jag vänder på det. Jag beställer alltid förrättningsakten först i stället. Eftersom en förrättningsakt är en allmän handling kan du alltid få tag på den — antingen via kommunen, från mät- och GIS-verksamheten, via Lantmäteriet eller via den kommunala lantmäterimyndigheten.

Då tar jag fram akten och tar reda på: Var går gränsen? Vad finns det för markeringspunkter? Och hela den biten.

Skillnaden blir att i stället för att gå ut och bara börja mäta och sätta ut en gräns, så går jag ut och letar upp gränsmarkeringarna. Då börjar man fundera på: Vad händer om alla gränsmarkeringar är raserade? Och det är här det blir lite fiffigt, för gränspunkterna är ingen annans ansvar än fastighetsägarens att underhålla och sköta.

Okej, så fastighetsägaren äger dem?

Ja, ansvaret att bibehålla din fastighetsgräns åligger den som äger fastigheten.

Faktum är att det fortfarande finns en straffbestämmelse för om du förstör, förfalskar eller rubbar ett fast märke. Jag tror det är i brottsbalkens fjortonde kapitel, nionde paragrafen — du får dubbelkolla mig där. Jag tror brottet heter förfalskning av fast märke.

Och det finns alltså kvar i brottsbalken. Är brottet ringa är det dagsböter eller fängelse i sex månader. Är det så allvarligt att det riskerar att störa bevisningen, då är straffet fängelse i upp till fyra år.

Det är ju ett högre straffvärde än man skulle tro.

Ja, alltså, det är ju inte många som historiskt kommer få de här straffen. Men det intressanta är att det finns kvar i brottsbalken, och rättsväsendet ser väldigt allvarligt på det här av historiska skäl.

Pratar man med många äldre, som jag gjort när jag varit ute mycket med nybyggnadskartor, så var det lättaste sättet att hitta gränser att leta upp de äldsta i byn. De hade alltid koll på var gränsen gick, eftersom de var lärda i tänket att det är gränsmarkeringen som gäller. De hade ofta skyddat dem på olika sätt — satte cementrör runtom och så vidare.

Det fanns till och med de som råkade gräva upp polygonpunkter i Malmö på femtiotalet med någon av Sveriges första hydrauliska grävmaskiner. Det kostade tiotusen kronor per punkt om du råkade riva en polygonpunkt. Och tiotusen kronor var rätt mycket i nittonhundrafemtiotvås penningvärde.

Tio gånger så mycket, ungefär.

Så förfalskning av fast märke gäller inte bara en gränspunkt, utan även höjdfix, planfix eller planpunkt och så vidare. Det är alltså väldigt väl skyddat.

I det hänseendet går jag ut och letar upp gränsrören med hjälp av förrättningskartan. Ofta brukar jag slänga GPS:en åt pipan och gå in med måttband och metalldetektor. Sedan letar man upp dem. Efterhand blir det nästan en skattjakt, och man blir rätt skicklig på det där.

Man tittar på gamla ortofoton, hittar något träd eller en länga eller ett stengärde, och så utvecklar man ett sinne för var gränsen borde vara. När jag var ny mätare var det en fröjd att gå under de äldre kommunmätarna, för de var fenomenala på att hitta gamla råstenar, femstenar, rösen och alla möjliga äldre markeringar.

I Åhus var det till exempel vanligt med cementpollare med ett ingjutet T-järn. Det är ju inte det första man letar efter som gränsmarkering, men de kunde se sådant på femhundra meters håll. Det var ett nöje att bli upplärd av de äldre mätarna när det kom till de här bitarna.

I många fall etablerade man mot gränsrören och körde sedan en baslinjeutsättning från dem, eftersom gränsen gick där gränsmarkeringarna stod. Vad skulle du med GPS till då, för att börja göra inpassningar och annat? Det var ju bara att etablera mot gränsrören och sedan hade du en baslinje för utsättningen.

Och huset ska ju vara minst fyra och en halv meter från gränsen, och det ska anges i bygglovet. Då blir det väldigt enkelt om man har den baslinjen.

Precis. Många blandar ihop begreppen och tänker: Jag har en nybyggnadskarta. Nja, nybyggnadskartan är ju det kommunen upprättar och skickar ut till dig. Sedan ritar du in din byggnad på den när du ska söka bygglov.

Då ritar du in byggnadens placering på nybyggnadskartan, måttsätter den så att byggnadens geometri går att fastställa på din fastighet, och ser till att det finns tillräckligt med mått så att byggnaden faktiskt går att placera utan konstiga effekter.

Sedan skickar du in det, och då skickar du in en situationsplan som hör ihop med planritningar, fasadritningar och sektionsritningar. När du sedan kommer till utstakning — antingen via kommunen eller privat — då beräknar du fram geometrins placering. Jag gör fortfarande många husutsättningar där jag kopplar mig mot fastighetsgränsen och sedan gör utsättningen.

Det vanligaste förfarandet är dock att man börjar med att leta upp gränsmarkeringar, mäta in dem med GPS och sedan kontrollera om de stämmer med Fastighetskartan och andra kartunderlag för att bedöma nybyggnadskartan.

Det är ju inte säkert att mätaren på kommunen eller kart- eller GIS-ingenjören har upprättat en fullständig nybyggnadskarta som bygger på modern mätningsteknik. Det finns många kommuner som bara tar geometrierna. Får du ett utdrag ur baskartan eller primärkartan är det väldigt sällan gränserna är kontrollerade med mätning i fält.

Jag har till och med stött på kommuner som levererat enkla nybyggnadsdata, enkla nybyggnadskartor eller fullständiga nybyggnadskartor som inte är kontrollerade i fält. Och precis som du nämnde i början: de flesta fastighetsgränser som ritas upp i det vi kallar geodata, datamängder, kartor eller nybyggnadskartor kommer väldigt sällan direkt från förrättningskartan.

De kommer oftast från fastighetsbildningsverksamheten, som är skild från geodataverksamheten, och så vidare. Förr var det till och med separata myndigheter. Vi pratar om Rikets allmänna kartverk, fastighetsregistret som bar de administrativa uppgifterna om en fastighet, och centrala fastighetsdataregistret, CFD eller något liknande. Allt det där har sedan bakats ihop till det vi i dag känner som Lantmäteriet.

När jag var ung var inskrivningen fortfarande tingsrätten, alltså det var inte Lantmäteriet man skickade till. Det fördes sedan över, så nu finns inskrivning som en egen del hos Lantmäteriet. De har bland annat ett kontor i Hässleholm nära där jag bor.

Förr fanns det något som hette Allmänhetens terminal. Om man som privat mätare ville göra utstakning och lägeskontroll i egen regi och inte fick tag på akterna från kommunen eller Lantmäteriet, så åkte man till inskrivningen i Hässleholm, satte sig vid Allmänhetens terminal och bläddrade i akterna tills man hittade det man behövde för att återbygga fastighetsgeometrin.

Tack och lov behövde jag inte göra det så ofta, annars hade det ju varit omöjligt att göra husutsättningar privat. Men i vissa fall behövdes det, särskilt när det var kniviga fall med gränsfel eller liknande.

Och där kommer vi också till gränsvisning. Många går ut och sätter ut gränsen med GPS, men gränsvisning kan vara den främsta orsaken till en gränstvist i många fall. Det är väldigt intressant när du blir utkallad som kommunanställd för att göra en gränsvisning.

En gränsvisning är aldrig juridiskt gällande. Du visar bara var gränsen är. Din uppgift är egentligen att gräva fram gränsmarkeringen. Kan du inte gräva fram den, så ska du helst hitta tillräckligt många andra gränsmarkeringar så att du kan visa var gränspunkten skulle ha varit om den inte varit raserad eller allvarligt rubbad.

Det finns ju de som råkar flytta sitt gränsrör och sedan hävdar att det alltid stått där, men det vanligaste är att gränsmarkeringen blir raserad. Då kan du inte göra något annat än att visa att här skulle ditt gränsrör ha stått.

Många vill då få kommunen att sätta tillbaka röret. Men det är ju det som är problemet: det är bara fastighetsbildningsmyndigheten som har rätt att göra det. Och då säger många: Ja, men det är ju kommunens problem om det är kommunal lantmäterimyndighet, eller Lantmäteriets problem annars. Nej, då är vi tillbaka till att gränsmarkeringen är fastighetsägarens ansvar.

Jag brukar skämta med mina kollegor och säga att Hans Majestät Konungen gjorde det väldigt enkelt för sig en gång i tiden genom att säga att det här inte är någon annans ansvar än fastighetsägarens. Det är ett elegant sätt att undvika framtida problem.

Det genererar fortfarande frågor i dag, särskilt kring nybyggnadskartor. Jag säger inte att alla kommuner gör fel — många gör rätt, och många gränser är korrekta, särskilt nybildade fastigheter. Men man ska inte bli förvånad om man stöter på det här fenomenet oftare än man önskar.

Men säg att man jobbar som mätare någonstans, har en GPS och så ringer kusinen, eller någon byggare man känner, och säger: Kan du visa eller sätta ut min gräns? Om man får ett sådant uppdrag, vad ska man tänka på då? Vad ska man ta på sig? När ska man säga att det där ska inte jag hålla på med, och när är det rimligt att göra det och sedan lämna vidare?

Jag får en hel del sådana förfrågningar, både i yrket och privat. Nu tillhör jag kanske inte de mest normalt skolade individerna när det gäller gränser...

Jag har inte hört någon prata så mycket om gränser som du. Det finns säkert fler, men alltså — du älskar ju det här.

Ja, jo, det här gäller ju bara mätningsteknik kopplad till fastighetsgränser. Men just frågan om var gränsen går gör att många får för sig att de kan köra på data från Fastighetskartan, sno något härifrån, ta en förrättningskarta från sjuttiotalet i ett lokalt koordinatsystem och kasta in den i sin karta, eller använda en PDF och köra någon slags ärtig inpassningsmetod.

Vi har väl alla gjort kreativa saker. Men kontentan är att man ska vara väldigt försiktig med att lita på datamängder och geodata.

Många säger då: Ja, men jag har ju förrättningskartan här, den visar ju var gränsen går. Jag kan ju mäta från huset eller en trafostation eller vägkant. Men steg ett är: lita inte på någon geodatamängd, för den har alltid en kvalitet och en osäkerhet.

Steg två är att gränsen går mellan de två markeringar — gränsmarkeringar, rågångar eller vad det nu är — som faktiskt är angivna och finns i verkligheten. Så det du får göra är att, som jag gör, leta upp gränsmarkeringarna om de finns.

Det finns ju gränser som fortfarande gäller från laga skiften på sjuttonhundra- och artonhundratalet och som inte har några gränsmarkeringar. Avsöndringar är ofta sådana att man vet hur stor fastigheten är, men inte exakt var den ligger. Då är det fantastiskt att du vet hur många kvadratmeter du äger, men inte var de ligger. Att göra en gränsvisning på en avsöndring tenderar därför ofta att misslyckas.

Har du inga gränsmarkeringar vet du ju inte var gränsen går, och då kan du heller inte återbygga geometrin. Vissa avsöndringar har gränsmarkeringar eller diagonalmått eller något annat, eller så har du ett väldigt tydligt stengärde. Kan du hitta den hävden kan du återbygga geometrin utifrån det. Kanske inte med centimeterprecision om stengärdet är en meter brett, men ändå.

Kontentan är att en gränsvisning handlar om att hitta din gränsmarkering.

Sedan kommer fråga nummer tre: Hur mycket tid ska man lägga? Och där blir det svårt. Jag kan säga att jag har gjort insatser som räknats i veckor snarare än timmar. Men vi har alla våra hobbies och våra laster, och gränsjakt och gränsverksamhet är en av mina.

Men om jag får koka ner det till något konkret: Om man får den frågan — kolla förrättningskartan, kolla... Jag vet inte, hamnar lagfarten där? Eller hur gör en privatperson? Man loggar in på Min fastighet eller Min karta hos Lantmäteriet. Hur förhåller man sig till det?

Lagfarten är ju egentligen bara registerdata som säger att du äger en fastighet. Den har inte så mycket med den här biten att göra. Men ett utmärkt sätt att titta på sin egen akt och information om sin fastighet är att logga in på Lantmäteriets e-tjänst, som jag tror heter Min fastighet.

Där kan du gå in och se hur fastigheten har bildats, i vilka akter den finns representerad och om det finns några gränsmarkeringar. Annars är nästa steg att hämta informationen via kommunen, Lantmäteriets växel eller kundcenter.

Först när du vet att du kan återskapa geometrin eller hitta några gränsmarkeringar är det egentligen läge att fundera på om du vill ta på dig en gränsvisning.

Så använd kartan, geometrierna och siffrorna för att hitta den fysiska gränsen. Sedan kan man säga att mellan de här punkterna går den. Och blir det mer avancerat så får man fråga någon som vet mer, eller så blir det helt enkelt mer komplicerat.

Ja, det blir lite detektivarbete. Och det kan ju hända att man som mätare måste säga att det inte går att bestämma var gränsen går, eftersom alla gränsmarkeringar är raserade.

Vet du inte var gränsen går, då måste du i så fall göra en fastighetsbestämning.

Då blir det dyrt.

Många tycker det. Jag brukar säga att det finns tre sätt att hantera det. Ett: du struntar i det och fortsätter leva i din gränstvist. Många föredrar det, för en gränstvist kan ju bli en sysselsättning och hobby i sig.

Två: du kommer överens med grannen om att här går gränsen, eller här är vi överens om att gränsen går. Det är väldigt vanligt, särskilt i skogsmark och liknande, att man hugger upp en rågång eller markerar på något sätt så att man vet ungefär var mitt slutar och ditt börjar.

Men sedan finns det de fall där man verkligen inte kommer överens. Då brukar jag säga: Är det verkligen så dyrt att betala en myndighet de här tiotusentals kronorna för att säkra rätten att för all framtid veta var gränsen går?

De flesta svarar nej, vi vill hellre lägga pengarna på en Thailandsresa eller något annat. Men pengarna är ju inte slängda i sjön. Är det det slutgiltiga sättet du behöver använda för att få stopp på en gränstvist, eller om en byggnation hänger på det, då kan åtgärden vara väl värd pengarna för att snabbt komma vidare och undvika kostnader i nästa led.

Ja, när du lägger fram det så där pedagogiskt så känner man ju att visst, det kostar kanske trettio till hundratusen, men man förstår ändå varför.

Ja, och det man ska veta är att det inte finns något egentligt övre tak. Det är ju en sådan sak som bland annat Riksrevisionen sågade Lantmäteriet för ganska hårt för några år sedan, när de granskade kötider, förfarande, prissättning och så vidare.

Det gick nästan så långt att jag faktiskt tyckte synd om Lantmäteriet, för vem är det egentligen som har bestämt de här förutsättningarna? Det är ju inte Lantmäteriet själva. Så vem är det egentligen Riksrevisionen klankar på?

När jag tar upp sådana här resonemang på släktträffar brukar jag rätt snabbt bli utesluten ur diskussionerna, för det är mycket roligare att klanka på Lantmäteriet, någon myndighet eller någon kommun och säga att de är dåliga. Men det är en helt annan fråga. På mina släktträffar blir det i alla fall lugnt runt matbordet efter det.

Spännande, spännande.