Sven-Olof Axelsson har mätt sedan 60-talet och har mycket att berätta om. Vilka verktyg användes då? Vinkelprisman, etanolerat stålband, räknesnurror och Kern DKM1 pratas det om.

Hur bra precision hade man på den "gamla goda" tiden? SO satte ut på kärnkraftverk på hundradels millimetrar på 70-talet. Hurdå? Genom passbitar, mikrometrar och triangelnät.

Några har beskyllt SO för att han "lärde många att inte tänka" - han utvecklade GEODOS och mjukvara till de första totalstationerna med sitt bolag Viker data.

Frederick Somerville är gästhost och intervjuar sin gamle chef SO.

Credits: Musik Jason Shaw - Mountain Sun Creative Commons

Länkar:

• Kern DKM1
• Vinkelprisma hos Geofix
• Olika vinkelprismor genom tiderna
• Älvsborgsbron-Mitt Monument i Göteborg - YouTube
• AGA geodimeter 3-8 – Längdmätare
• Original-Odhner – Wikipedia
• Kvadratrot - The Original Odhner (Vintage Calculator) - YouTube
• Svensk Original-Odhner - En Sann Klassiker - YouTube
• Passbit – Wikipedia
• Industrimätning för ASEA atom
• Ringhals - kärnkraft på Västkusten (in Swedish) - YouTube
• Wang 2200
• Computervision - Wikipedia
• Wild Autograph model A7 stereo plotter - MAAS Collection
• Psion - Vikers hemsida — Hemsidan till Viker där det finns mycket historia och referenser till Vikerdata och SO
• Geodos | Facebook — Facebookgrupp för Geodos - Länkar och Histora från SO

Välkomna ska ni vara till Mätpodden. Den här gången ett speciellt avsnitt med två speciella individer som har gjort otroligt mycket för mätningen i Sverige. Framförallt Sven-Olof Axelsson som många känner igen som kommer att berätta mycket i det här avsnittet, men med mig har jag med mig från Leica eller Frederick Sommerville som co-host. Du kommer att leda mycket av det här avsnittet så berätta lite om dig själv Frederick. Vem är du och varför är du den perfekta personen att intervjua Sven-Olofs legendariska mätupplevelser?

Ja, tack för det. Jag heter Frederick och har jobbat i branschen sedan 1997. Det började hos SO för mig. SO har varit min läromästare, där jobbade jag i sex år sen så jobbade jag med support i några år på Topcon, sen blev det SBG Leica med projektlederi i några år, sen hamnade jag på supportavdelningen 2014 på Leica, där har jag jobbat sedan dess. Det har varit mycket monitorering på sista. Support är något av det roligaste man kan jobba med i den här branschen tycker jag personligen. Det är något jag kan rekommendera. Man får hjälpa människor varje dag.

Många känner igen dig och din röst från där ute i landet. Jag har skrivit med en del folk här som har hört av sig till podden. Många har sagt Frederick, han måste vi intervjua, men sen när jag pratar med Frederick, då säger Frederick det är SO vi måste intervjua. Jag får med innan han inte kan berätta om sina berättelser. Varför är SO så speciell då Frederick?

För mig är SO definitivt en legend i branschen, han förändrade så mycket genom sin tid, som jag ser det, det SO inte har mätt är egentligen inte värt att mäta. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja hålla ett seminarium med SO. Vi kommer att komma till det lite längre fram om en speciell sak som han gjorde som alltid har fascinerat mig, jag skulle vilja att vi har det dokumenterat, då kan vi lämna över till SO. Vem är du?

Oj, oj, oj. Det var så mycket vackra ord. Jag vet inte hur jag ska leva upp till det här, men okej, vi får väl börja då 1958-59. Jag hade precis, skulle väl fylla 16 när farsan skulle sälja en bit av gården, så måste ju lantmätaren dit och göra en lantmäteriförrättning och dela upp det där, då fick jag ju se en gubbe med en Wild-teodolit T1. Jag blev ju så imponerad, så frågade de mig om jag hade lust att praktisera för de behövde en praktisk kamp på lantmäteriet i Jönköping på den tiden, och där började det, och sen har det ju fortsatt genom åren och jo, jag har ju då varit lantmäterianställd. Jag har varit kommunalanställd, jag har varit privatanställd och jag har drivit eget företag och numera så lever jag som lite konsult kan man säga fortfarande.

Men jag har ju blivit rätt gammal nu så vi får väl se hur länge jag kan hålla i men ja, halvblind det ju, och sådär, men huvudet fungerar väl fortfarande så kan man väl säga. Ja, det verkar fungera utmärkt.

När började du på din utbildning?

För att komma in på utbildning så krävdes det då på den tiden minst ett års praktik, och på den tiden så hade ju lantmäteriet organiserad utbildning. Det var ju lantmäteriet som stod för utbildningen. Lantmäteristyrelsen och det behövdes minst ett års praktik innan man kunde komma in på skolan, så att ett och ett halvt år nästan. Ja, det var i augusti 1960 då som jag kom in på skolan ör då hade jag ju drygt ett års praktik och så hade jag ju hyfsade betyg i matematik. Det var ju det som man behövde egentligen, så då flyttade jag till Stockholm som 16-åring, och där levde jag ett trevligt liv ett par år och kom ut som mätningsingenjör 1962 då, och sen gifte jag mig och skaffade barn så därinne jag gick in i lumpen därför att lumpen skulle jag göra också 64-65, och det hade jag ju också nytta av mina mätningskunskaper då, för att jag jobbade med artilleri. Jag var mycket mätning där också.

Så började det. Jag kommer så väl ihåg en sak du berättade för mig. Första dagen var det väl i stort sett så han är väl en professor där. Han sa något till dig som du sedan berättade för mig.

Som jag bär med mig i stort sett varje dag. Vad var det?

Jo, han heter Muller, han undervisade oss i matematik och mätningsteknik, och han sa att ni ska veta det grabbar, att ni kommer bara göra er fel här. Ni kommer aldrig att göra någonting rätt i hela livet, men ni måste hålla reda på hur mycket fel ni gör. Det var introduktionen till elementär felteori.

Vilken bok var det ni använde? För den här boken finns väl fortfarande på antikvariat?

Ja, det var ju en professor Hallerts som skrev den där boken. Han var ju egentligen professor i fotogrammetri, men det är ju samma matematik, det handlar ju om att omvandla koordinater i tre dimensioner, och mätningar hit och dit så det är ju samma felteori, men den heter ju Jodzee, den boken och den skrevs någon gång på 50-talet och där ur den, det var ju min bibel, där finns ju alla matematiska former, och allt jag behövde för min framtid.

Jonatan, du har väl lyckats hitta felteori i boken?

Ja, jag tittade upp där om Hallerts när vi pratade sist, så jag hittade den här som heter elementär felteori för mätningar, så den fick jag igår kväll här från någon som kände för att sälja den, så den ska sätta tänderna i och förstå de här ekvationerna lite djupare.

Ja, det där med elementär felteori. Det är ju, vad ska man säga, grunden för all mätningsteknik, som sagt, man kan inte mäta rätt men man måste hålla reda på hur fel man mäter. Det är det det handlar om, och det är ju elementär statistik, matematik som ligger i grunden. I övrigt så är ju trigonometri basen. Den matematiska basen är det vi höll på med, så jag brukar säga det att jag har ju Pythagoras till exempel att tacka för mycket, och sen så det här med de trigonometriska funktionerna, och formlerna Cosinus-teoremet, sinus-teoremet och alla de här matematiska formerna. Det är vad man behöver.

Sen blev du utspottad från andra förnämliga institution.

Vad var ditt första jobb sen efter utbildningen?

Mitt första jobb fick jag ju i Göteborg. Det var ju spännande. Vi var ju 30 stycken som gick ut det året, och det fanns ju hur mycket jobb som helst, och vi kunde bara välja. Och jag tyckte Göteborg var ju ett spännande ställe som jag gärna ville till, och jag fick ju två jobb där jag fick jobb, det fanns två jobb där. Jag fick båda, det ena var på Göteborgs norra lantmäteridistrikt, och det andra var på Göteborgs södra så jag fick ju båda jobben där, så jag höll till i hela Göteborgs lantmäteridistrikt.

Så du gjorde det norra på dagen och södra på natten då eller?

Nej, det var väl inte så. Nej, på den tiden så var ju… Jag fick ju köra halvtid på dagarna. Halvtid i Göteborgs norra och halvtid i Göteborgs södra, men det blir ju inte att man flackade fram och tillbaka utan det var ju en dag där och en dag där sen så på fritiden ja, då kunde man tjäna lite extra, för att det fanns ju folk som hade förlorat sina gränspunkter och sånt här, och så vi som mätningsingenjörer då vi fick ju chans att känna lite extra pengar på fritid och låda och söndagar. Inom att sätta ut gamla gränspunkter. Okej. Det var ju en annan tid den gången.

Vilken typ av instrument jobbade du med? Hur mätte du rent praktiskt? Vad hade du för grejer i bilen med er ut?

Ja, jag fick ju ett underbart instrument. En liten Kern DKM1 Ett litet instrument som man nästa kan ha i pickan. Ett fantastiskt instrument, och sen var det ju etanolerat stålmåttband, En bandsträckare som man kunde sträcka med tio kilo. Ja, det var ju det, och så yxa och såg. Det är så annorlunda från idag. Ja.

Hade du lite vinkelprismer också?

Jo då. Det hade vi ju, vinkelprismer hade vi ju och snörlod förstås och stakkäppar, självklart. De fanns ju i både trä och stål. Lantmäteriet körde ju ofta träkäppar. I stadsmätningen där så körde man ju ofta stålkäppar. Det var ju skillnad på att vara lantmätare och stadsmätare. Det var ju två helt olika sätt att tänka och mäta, men jag började ju alltså på lantmäteriet och körde med träkäppar.

Vad var det för skillnad på det? För det där har jag faktiskt aldrig hört att det fanns något som hette stadsmätare.

Jo, stadsingenjören, det var ju alltså på lantmäteriet så var det ju distriktslantmätaren som var chef, och inom stadsmätning så var det ju stadsingenjören som var chef. Den tekniska skillnaden, det var ju att inom lantmäteriet så gick man ut och stakade ut och markerade, och frågade då sakägare var de ville ha gränserna och sen så diskuterade man om det var möjligt och inte, och när man hade markerat så här så mätte man in det här och gjorde kartorna. I stan så var det precis tvärtom, där jobbar ju med administrativt bildade tomter så man satt ju på skrivbordet och beräknade koordinater, och var tomterna skulle vara så här så att de bildades ju innan och sen så skulle ju mätningsingenjören ut och staka ut dem här då. Med rätt koordinater, så det var två helt skilda sätt att mäta.

För de lyssnare här som kanske är lite yngre än dig och mig, så vi kanske ska förklara.

Vad är ett vinkelprisma? Vad gör det?

Alltså vinkelprisma. Det är ju ett pentagonprisma. Det är ju som gör att man kan se 90-graders vinklar. Det är helt enkelt så. Det kan man faktiskt använda både vertikalt och horisontellt. Horisontellt då kan man ju staka ut rätta vinklar, och när man använder det vertikalt så kan man ju ålägga med det. Det kan vi rekommendera lite googleing. Jag har sett det för fascinerande sak. Man tittar rakt fram och ser 90-grader åt sidorna på samma gång. Ja på båda håll det gör ju att man kan ju väldigt lätt gå in i en rak linje, och staka ut en rätt vinkel, man ser ju båda sidorna. Man kan ju gå in mellan två käppar, och så ser man båda samtidigt sen så ser man 90-grader mot den. Det där använder vi ju väldigt ofta. Det var ju ett universalverktyg.

Ja för det har jag använt. Det är ju praktiskt om man bara stakar ut centrumlinjerna av en väg.

Och sen kallar man, jag vet inte vad det hette, men det var något enklare när man satte på stakkäppen så såg man 90-grader, då är det ju väldigt enkelt att gå istället för att gå och leta efter punkterna, så kan man ju väldigt fort få ut vägkant och så. Ja.

Och de som jobbar med stadsmätning då som jag sa som måste sätta ut alla gränserna, de jobbar ju ur polygonsidor så att säga, så satt en kille in och räknade ut längdmått och sidmått. Alltså abskissa och ordinata, och de använde ju väldigt mycket vinkelprismer och de var väldigt skickliga på det för att inom, om man håller sig inom en hundrameters kvadrat så att säga, så kan man sätta ut på centimeter. Det är ju vinkelprismer. Inga problem, jaha, så noggrant så igen, man behöver bara den ena baslinjen eller tomtgränsen, och så kan man liksom av vinkelrätt, ja, exakt. Ja, exakt.

Det gjorde ju stadsmätarna. De var ju jätteskickliga på det där. Alltså stadsmätarna om vi säger det bra.

En annan sak som du nämnde som jag tror är värd att nämna. Jag har bara sett en sån.

Vad kallar du stålband? Elongerat. Etalonerat.

Etalonerat. Etalonerat är ett annat ord. Bara för längdbestämd, och de här stålmätbanden, de var ju graderade på varje meter, så det fanns ju en mässing alltså det är ju stålmätband, och så är det en mässingmarkering då på varje meter, och i den mässingen så finns det lite streck, så att man kan det alltså på faktiskt på millimeter, varje meter kunde man få, och det där skickade man ju in till Kungliga mynt- och justeringsverket med jämna mellanrum för att få ett protokoll på temperaturen på bandet, när det var rätt, vi kallar det för normal temperatur, och normal temperatur på stålmätbanden låg någonstans mellan 15 och 25 grader, och det hade man ett protokoll på då fick man ju, vad det var för normal temperatur var tjugonde meter då, så varje 20 meter hade ju en speciell temperatur då, så att en väldigt viktig del av längdmätningen. Det var ju själva temperaturmätningen då. Den var ju väldigt viktig att mäta temperatur. Det fanns ju fyra korrektioner för att mäta ett avstånd.

När du sträckte med tio kilo så, alltså etaloneringen betyder ju också att du har vikten på bandet. Exakt hur tungt det är, när du då sträcker det med tio meter, och det får hänga fritt, då har du ju en böjningskorrektion då som du måste lägga in, och sen har du ju lutningskorrektionen givetvis som du mäter ju i vertikalvinklar och så vidare, och sen har du ju en töjningskorrektion också, när du sträcker ett band så töjs det ju också med en viss konfusion, så att när man mäter noggrant då så måste man ju ta hänsyn till fyra olika korrektioner. Temperatur, töjning, lutning och nedböjning, och för att hänga ut ett måttband hundra meter och sträcka med tio kilo, då var det ju väldigt känsligt också, då måste ju själva vågen också vara etalonerad, så att den var ju kalibrerad Om jag bara gissar bara Om du hänger ett sånt här band i hundra meter och du sträcker med tio kilo.

Hur mycket justerar du? Hur mycket gör det på längden? En kuggfråga.

Nej, men det är mellan 30 och 40 millimeter, och därför så var det ju förbjudet att mäta hundra meter utan att hänga något under, då hade man ju på mitten, på 50 meter, ett stöd som ligger exakt i linjen med den sträckan man mäter, och då blev det ju väldigt mycket mindre, det är ju inte linjärt utan det är ju exponentiellt som det blir bättre. Förstår du vad jag menar? Ja, där är ju längdmätaren har ju onekligen gjort. Gjort det där enklare. Jo, men då kan jag tala om en sak för dig, när längdmätarna kom då, och det var ju AGA som utvecklade de där och sen blev det geotronisk då, de litade jag aldrig på, så att jag körde ju alltid med måttband i industrimeter, jag vågar ju inte använda en längdmätare i vanlig industrimeter. Det gick ju bra på långa håll, när man jobbar kanske kilometer och upp mot mil, då kunde man ju använda dem.

Men under 100 meter, då funkar de inte, man har ingen koll på noga håll. Det var ju plus minus 5 millimeter. Det duger ju inte.

Hur noga var ett stålmåttband? Alltså på 20 eller 30 meter? Eller något sånt? Ja. Om du är noga och mäter alla de här sakerna som jag sa och du har etalonering. Du har mätt det, då ligger det ju klart på millimetern. Upp mot 100 meter inga problem.

Wow. Inga problem. Frederick du som kan Leicas utrustning. Vad ligger en alltså för jämförelse en totalstation. I och för sig har du har ju parts per miljon i och för sig. Ja.

Tar du en vanlig standard T16 så ligger du ju på 1 millimeter 1, 5 ppm, och har du, det giftigaste vi har så är det 0, 6 millimeter, sen finns det ju Curl utvecklade ju på 80-talet en fantastisk längdmätare, som den var 80 mikrometer och den finns kvar i Leicas sortiment.

Fast den är nerskalad som den finns i industrimätningen. Nu har vi lera på 10 mikrometer.

Ja. Det är ju interferometer. Du talar om den då. Ja. Laser interferometer. Ja, men så att säga.

För vanlig, för vanlig mätning Kan man ju säga att det har tagit tills nu, och komma ner i noggrannhet, som ni höll med. Ett talonerat ståloppan. Ja.

I kärnkraftverken när vi hade avstånd ibland upp mot en 50 meter. Alltså reaktorhallen den var ju 50-60 meter långa, då var det ju måttbandet som tog över, men då pratade vi om halv millimeter, och det var ju bara en meter många gånger och sen sånt. Inte bara det med ett måttband, utan man måste ha flera olika då så att man hade koll på etaloneringen också.

Och där är vi inne på en sak som du lärde mig en gång att en mätning är ingen mätning, det är så, nej det är ju absolut så. En mätning är ingen mätning.

Och andra saker som skiljer från för vi är ju tillbaka på 60-talet, vi hade ju inga datorer.

Vad hade ni istället då?

Vi hade ju handeldrivna datorer. Nej vi hade ju våra räkningsnurror. Original-Odhner. Räkningsnurror, manuella med de var ju jättebra. Det tog lite tid bara.

Det här finns ju ute på nätet.

Det kan ju lyssnarna gå ut och kolla. Om vi söker på Original-Odhner och räknemaskin. Det var alltså en apparat. Man har ett antal siffror, och så ställer man in en siffra, och ska man då multiplicera två siffror så ställer man först in 1, 2, 3, 4, 5, 6, och så vevar man en gång och då rasslar det ner ett nätverk och så ställer man lilla andra talet och så vevar man en gång till då har man adderat, och för att multiplicera så får man veva många gånger, och divideras det baklänges

Ja, och att dra roten ur tal var verkligen speciellt för det är ett väldigt vevande hit och dit, men bara för att illustrera lite grann när vi var 30 stycken elever på skolan där och så hade vi en räkneuppgift, och då skulle man då till exempel bara utjämna ett poligontåg då. Och då börjar man ju först skriva in siffrorna det vet vi alla de här kolumnerna, och så här de förbereder allting då för att börja räkna.

Och sen så börjar det ju rassla. Först en maskin som var snabbast och sen två och sen tre, och till slut så rasslar det ju i 30 såna här maskiner, och så rasslar och plingar. Du kan tänka dig vilket himla oväsende det var i en lektion.

Du lärde mig faktiskt en gång hur man drar roten ut. Man vevar och flyttar, och pliggar och vevar och pliggar och pliggar och vevar och till slut så får man ut det,

Man får ut en kvadratrot. Det var ju det viktigaste nästan utav allting, för att dra ut en kvadratrot ur koordinater, S och längder. Den var ju trigonometrin bygger på det, att man jobbar med kvadratrötter.

Och där tävlade vi i skolan då men som snabbast kunde dra kvadratroten ur talet det var ju någonting som vi tävlade i.

60-talet är ju en intensiv bygglandstid. Jag kommer ihåg att jag har sett en häftig bild, där du står uppe, ser lite förfärad ut för du står faktiskt och hänger i en sån här peruansk hängbro. Mellan pylonerna på Älvsborgsbron. Du blir inte blandad i den där.

Nej men 60-talet. Det var ju helt fantastiskt. Alltså det byggdes. Vi hade det där miljonprojektet, och så mycket har ju aldrig byggts.

Varför eller senare. Det som jag tänker mest på. Kanske det är ju.

Jag höll ju på mycket. I södra Tynnered, i leran där ute va mellan bergen och så byggs hus i lera och det skulle ju pålas och grejas. Det fanns ju inga fasta punkter att markera där, och det var ju där vi fann ut att det bästa sättet är ju att räkna inskärningar med utgången från fasta punkter i bergen runt om, och slippa det här med markera punkter som flyttar sig hela tiden.

Ska du förklara om det är någon som inte är riktigt bekant med inskärning, för fristationer sköter ju handdatorerna Man bara mäter och ser glad ut, men vad skiljer en inskärning från en vanlig fristation som vi gör idag?

Jo. Avskärning, det är ju när man mäter vinklar mot ett objekt, och bestämmer men inskärning är ju då. Du bestämmer en punkt i och med att mäta vinklar. Mot minst tre olika objekt. Mot tre objekt då så får du ju en bestämning. utav den punkt du står på. Under förutsättning att du står på ett någorlunda vettigt ställe, så att du inte hamnar på en cirkel där för att det finns ju en cirkel, som vi kallar det farliga cirkeln, där du inte får någon bestämning, och det gällde ju, ja. Vad ska man säga. Nu gick jag lite händelser för mig, men det är alltså när man vet att det vinklar till kända punkter. Ja, och det är, för att lösa det där för jag har antalet utsatt och vevade det i fält, Jo då det gjorde vi till början. Det gjorde det, ja, men det är ju en rätt komplicerad beräkning Särskilt om man har då.

Som vi vill ha minst fyra punkter för då ska man ju räkna fyra olika inskärningar och sen ska man bilda medelvärde på det, och det var ju något av det jobbigaste att veva, det gjorde vi men just då så kom ju kalkylatorerna, och de smartaste. Det var ju bordskalkylatorerna då, som man kunde programmera, och då gjorde vi så att vi programmerade, En sån där bordstatus men vi hade ju inte det man är, där hade vi ju en centralt då i Göteborg och det fanns ju det var ju dyra så inne i Helsinki, och det gjorde ett packar. Det var det som gjorde den första, och då programmerade vi dem för att räkna inskärningar, och sen så köpte vi en sån här walkie-talkie, och sen satte vi en station på centralt i Göteborg. Vi hade ju kontoret då vid Amerikahuset, och uppe på berget bakom där så fanns ju vattentornet där i Slottsskogen, och där drog vi en kabel ifrån vattentornet till Slottsskogen.

Det heter kontoret och uppe på vattentornet så hade vi ju en antenn där med en basstation, och sen kunde man nå alla mätlagen i hela Göteborg därifrån, och då rapporterade vi ju bara in koordinater och vinklar, och sen så satt en kille där inne och knackade dem på kontoret, och sen så rapporterade han ut koordinaterna, så där rationaliserade vi inskärningsförräkningarna.

Men rapporterade han utom polära utsättningsdata till er också?

Nej. Nej, nej. Det var så enkelt. Det var ju bara att kunna dra roten ur.

Och det är också som skiljer det Alltså den gången så var det ju utsättning. Det var ju polärt alltså man fick en vinkel och ett avstånd, och så siktade jag åt det hållet och så knallade man iväg med ett mätband.

Du vet, det här med kommunikationsradion. Det var ju ont om kanaler. Alltså vi delade ju kanaler med en del transportföretag i Göteborg. De var ju så himla trötta på det här med Viak 1 och Viak 2. Viak 2 till Viak 1 kom, och sen så, nej, nu kommer de där Viak igen med rapa vinklar.

Ja, det är lite, när de byggde Älvsborgsbron, där mätte du ju med avskärning.

Beröringsfritt från, var det två eller tre?

Ja, två, egentligen där var det ju bara, för de där stationerna som jag etablerade där. Det var ju bara att få ett ungefärligt avstånd, när jag säger ungefärligt, några centimeter när, för att få ett bra avstånd till där jag kunde mäta höjden. Ja, för att det var för att få vajrarna på rätt nivå till att börja med, och sen så ju mer tyngd de hängde på där så skulle man fortfarande vara i rätt nivå då, och det var ju bara för nivåmätning, så där var inte avskärningen så viktig. Det var mer vertikal vinklar som gick till den.

Det finns väl en liten kul. Dels finns ju den ena av dem kvar på landsidan. Det finns det ligger väl inne på det där berget. Ja.

Du vet röda sten. Ja. Man bara går upp ifrån röda sten. Rakt upp mot, ja.

I skogen där så finns det en bergknalle, där finns det en alldeles bakom röda sten kan man säga.

Och den används fortfarande, killen på ett mätföretag så jag vet faktiskt att den väl är varje år när jag ska kontrollera.

Ja. Jag kallar det där mitt monument i Göteborg, och jag går ju upp dit Varje gång jag är i Göteborg så tar jag en liten utflykt dit, så tittar jag på den där, och varje gång så är den ju nymålad för det finns någon sån här autonoma människor där som håller en snygg och fin.

Men var det inte den gången också som… Ni fick aldrig… Alltså du blev så konfunderad över när du mötte toppen på pylonen, och det stämde aldrig till slut så gjorde det en kul grej.

Alltså det var ju… Jag vet inte hur vi tänkte men… Vi gick ju upp på toppen av pylonen. Det var drygt lite hundra meter upp där, och sen så fick vi uppgift att kontrollera hur långt det var mellan pylonen.

Det var ju för att beställa vajrar och grejer, och så mätte vi kors och tvärs och hit och dit för att, från den ena i norr och den andra och så vidare, så att. Vi försökte få ett avstånd och stämma det, men det stämde ju aldrig. Vi höll på att bli knasiga på det. Det var ju inte lite. Det skiljde ju på tiotals centimeter, och då var väl några som kom på, vi får nog kolla hur de där pylonerna rör sig. Vi kom inte fram till annat, och så började vi mäta rörelsen i pylonen istället. De snurrar ju omkring alltid som solen sken på betongen där och temperatur och vind och allting, så de där står ju och snurrar, väldigt.

Det är ju det där talet du lärde mig 1, 2 millimeter per grad per hundra meter.

Ja, just det, så är det. Det där kan få många att klia sig i skallen fortfarande. Nej, men det är ju viktigt att veta att det är stål förändras med en dryg millimeter. Ja, 1, 2 millimeter per hundra meter och grad. Det är bra att veta.

Även betong

Ja, men betong. Det är ju en produkt av stål. Alltså det är armeringen som krymper och har töjts sig, och betongen hänger ju med

Det finns ju ett exempel ur verkligheten det är en baslinje som flyttade sig, och då var det alltså ett plåttak som expanderade i längd. Alltså plåtarna var ju långa, men de är ju avkopplade, kanske var tredje, fjärde meter, och att så att säga beroende på värme. Tittar man på, det finns en stor byggnad i Göteborg.

Där vi har en GPS, eller tre GPS: er uppsatta som är ett av tjugofjärde timme, och efter beräknar, fast där upptäckte vi när riket använda dem. Tjugofyra timmars, för under dan på sommaren så expanderar huset fyra, fem centimeter.

Exakt, så här satt. Det är många som har, som har kliat sig i skallen för dig du minns ju det där. Jag berättade om en gubbe som klagade på att mina beräkningar inte fungerade, och så hade han sina stompunkter Därför på 30 meter höga belysningsstolpar, och så funkar det inte på vintern.

Jag kommer ihåg det samtalet, fast jag hörde ju bara en änden, dina frågor, ja. Det är ju smart, ja man kan sätta dem där. Ja, då ser du dem från hela fältet, och de är. Ja. Ja. 30 meter höga, när satt du upp dem, jaha, och hur varmt var det då?

Ja. 25 grader. Ja.

Vilken temperatur är det nu?

Ja. Minus 30, och så har jag liksom rassel, rassel, rassel i kalkylatorn. Ja, där har du dina fyra centimeter.

Ja. Just det. Ja. Precis. Nej men det är sånt man får tänka på. Ja, och i kärnkraftverken där så var det ju ännu värre för att rostfritt stål har ännu värre koefficient än vanlig stål så att säga, så där hade vi mycket att tänka på när det gäller temperatur.

Och nu börjar vi ju nästan som katten runt het gröt här närma oss.

En sak som jag tycker är spännande, och det är ju Du hade ju mätt mycket då, då är vi framme på 70-talet. Du är 20, hur gammal leder du?

Jag är född 43. Jag var ju 27 då. 1970. Det jag hade sysslat med fram tills dess. Det var ju att mäta triangelnät. Just då så höll vi ju på att mäta i det här så kallade 1967 års triangelnät, och det var ju, där mätte man ju avstånd då. Med hjälp av Geodimeter, och vi hade ju då fått till och med en laser Geodimeter Laser Geodimeter modell 8, som mätte ju sträckor upp till flera mil med laser ljus då, och så mätte vi vinklar i de där, och när jag kom till Ringhals första gången, det var ju när en platschef där hade fått ett problem, och han sa att reaktortanken som ska levereras från Japan har blivit ett år försenat, och vi kan ju inte sitta här och vänta på att den ska bli färdig. Vi måste ju montera ändå, och då frågade han mig kan vi montera alla pumpar och alla grejer med hög precision, som om tanken hade funnits på plats. Jag sa att absolut inga problem.

Inga problem, En snabb tanke går genom skallen. Har jag kunnat mäta på centimeter precision på flera mil. Ska jag väl kunna klara någon millimeter här, så jag bara sa att inga problem, det kör vi på. Ja. Min första tanke var att vi flyttar decimalkommat tre steg så att heltalssiffran får bli millimeter och så blir slängsiffran en tredje där tusendelar av millimeter, så ska vi nog kunna få ordning på det här för jag visste ju att våra vinkelmätningsinstrument klarar det här utan problem, och längdmätningen som jag sa tidigare. Det var ju inte tal om att arbeta med elektronisk längdmätning, utan det var ju att använda mekaniska verktyg, och de noggrannaste jag hittade. Det var ju CE Johanssons passbitar. På korta håll då som man kunde mäta ett par meter i alla fall Med hundradels millimeters precision och uppe i reaktorhallen så hade man ju de etalonerade stålmåttbanden.

Så att jag såg inte några problem här och det blev inte heller några större problem. Det funkar ju.

För vad pratar man om för toleranser som det var på liksom monteringen? Eller vad man ska säga.

Ja de hårdaste toleranserna det var ju i reaktortankens mitt där drivdonen sitter, där själva, där man ska stoppa ner bränslet, där var ju precisionen, där var ju maskinprecision, det talades ju om hundradelar av millimeterna. Längre upp i hallen så låg vi på halvmillimeter, och ja. svetsarna på de här stora pumparna som skulle, det var ju flera pumpar som skulle monteras på olika nivåer från den här tanken. Tanken var ju ungefär en hög 13 meter tror jag, och där skulle ju svetsarna då. Toleransen där är ju millimeter. En svetsfog får inte variera på mycket, och det är ju stora tunga problem, rör, så att det gick ju inte att justera mycket heller utan det var ju millimeterna vi jobbar ju med, och som sagt vi mätte ju på hundradels millimeter som siffror på koordinaten, så att ja. Vi monterade allt det där pumparna och rören, och studsarna och alltihopa där i förväg

Och sen kom ju tanken ett år senare då med en stor båt från Japan, och så skulle vi veva den på plats där, och då var det jag som fick bestämma, när den var på plats, och det var ju spännande ögonblick och under tiden som vi mätte så hade ju Japanerna också mätt, för jag menar, det är ju inget som är rätt, som jag har sagt tidigare allting är ju fel frågan är bara hur mycket, så vi fick ju alla mått från Japanerna om hur fel deras tank var I förhållande till nominella mått, och därför så kunde vi ju, justera allting till de mått som var reella på tanken, och på det sättet så funkar det ju jättebra. Det var ju med stor som jag i våras hörde att Ringhals, skulle lägga ner den. Den som har fungerat nu i 50 år, och skulle kunna fungera lite lika länge att de stänger ner en sån grej.

Om man ser till rent tekniskt gjorde det där, för vi pratade lite om det häromdan, i botten av det, för att lösa det här problemet.

Vad hade du för instrument?

Jag hade ju Kern, inte det vassaste, men jag hade Kern DKM2A.

Vad heter den?

Jag har den i mitt museum hemma fortfarande. Det var ju det finaste instrumentet som man kunde få. Det hade den bästa optiken och den bästa mekaniska precisionen. Till det instrumentet fanns det också en mängd precisionsverktyg, för det gäller ju inte bara att mäta rätt, det gäller att kunna definiera mätpunkter på ett säkert sätt. Allting i Kerns verktygslåda var ju precisionsgrejer, sen hade vi ju dessutom, vid den tiden, möjlighet att få laser. Vi hade ett instrument som var speciellt, där man kunde få en laserpunkt projicerad genom okularet, så att man fick hårkorset projicerat i laserpunkten. På det sättet kunde vi också sätta ut väldigt noggrant. Det var ett bra hjälpmedel, särskilt när man jobbade där i trånga utrymmen och det var ett himla liv med svetsare och skärmaskiner, folk som bankade och slog, så att man inte kunde prata.

Med hjälp av det här kunde vi få utsättningen att fungera väldigt smidigt och med hög precision, och det var alltså hela utgångspunkten, om jag har förstått det rätt.

Var att du hade fyra fästen, fyra trefötter, som du fäste i botten, och sen satte du i passbitarna.

Alltså de här passbitarna som låste fast i dem. Mm, och sen tog du dina C. E. Johanssons passbitar och la ut dem så att du var nästan framme, och så hade du mikrometer sista biten. Ja, exakt, då fick du en längd, och sen hade du ju sex längder i det här triangelnätet och mätte alla vinklarna. Exakt, så det var ju ett triangelnät med hög precision, med sidor runt två och en halv, tre meter. Det var fyra stycken punkter, och dem mätte vi kors och tvärs med alla vinklar och alla längder, sen utjämnade vi det, och den utjämningen gjorde vi med Lantmäteriets program för utjämning av triangelnät, då fick man ju en standardavvikelse som låg klart på hundradels millimeter. Det var inga problem. Det var som att mäta som vanligt, så att säga, man hade bara flyttat decimalkommat till millimetrarna.

Så man kände sig ganska trygg med de utgångspunkterna, sen använde vi avskärning i det nätet för att mäta själva mätobjekten när de svetsade, och där kunde vi se hur de rörde sig och hur de skulle svetsa. Vi lärde oss mycket tillsammans med svetsarna om hur man skulle justera in de här detaljerna genom att värma på den ena eller andra sidan och så vidare. Samtidigt som man värmer krymper materialet, så vi lärde oss rätt bra hur rostfritt rör sig när man svetsar. Det är ju mycket det handlar om också, att få ett samarbete med själva arbetarna där, i det här fallet svetsarna. I andra fall kan det vara snickare eller murare eller vad som helst, att man utvecklar ett samarbete med inbördes beundran, när du gjorde avskärningarna, hade du två instrument eller flyttade du instrumentet mellan de här lägena?

Nej, det var lite olika. Oftast hade jag bara ett instrument och så flyttade jag det, men ibland hade vi två instrument. Du vet, när man hade svetsat in någonting där fick det svalna, och det tog ju ett par timmar innan allting hade svalnat, sen mätte man och fick se vad det blev. Ibland kunde man vara alldeles snett ute, och då fick man till och med ta upp svetsen och göra om alltihopa från början, men i de flesta fall kunde vi nästa dag tala om för svetsarna: du ska värma si och så, och sen ska du värma si och så, då justerade de allting genom att värma och kyla, sen mätte vi om igen, och till slut hade vi ett resultat som var fantastiskt.

Och allting vevade jag, eller i princip för hand, med beräkningsblanketter. Avskärningarna körde jag manuellt med veven på kontoret på kvällarna.

Hur fäster man?

Alltså, om man går ännu mer in på detaljer: de här trefötterna, tvångscentreringen.

Var det ner i betonggolvet, eller hur var de fästa? Eller stod de på stativ?

Nej, de satt... vi var ju inne i reaktortanken här, och det fanns faktiskt väldigt bra, strategiskt placerade stosar för ett nödkylsystem som skulle etableras. De användes inte förrän i det sista skedet. På dem använde vi instrumentstativ, då gjorde vi bara tillfälliga stativhållare, så att säga, på de stosarna, där hade vi bra utsikt över alla andra delar som skulle monteras, för det var ju många. Ska vi se hur många det var.

Var det?

Det var ju hundratals sådana här drivdonsrör som skulle justeras in. De skulle vara så exakta, för när man sedan kommer uppifrån ska bränslet ner i de här, och då är det ju vatten i allting där. Det ska passa precis, de ska bara glida ner, och den här traversen som kommer med bränslestavarna måste passa perfekt. Det var ju därför det var så noga, och alltså, de... det var precis så att vi satte upp... vad hade ni som...

Vad hade ni som bakobjekt?

Det var liksom inte mättejp, utan... Nej, det är en måltavla. Den är som en vanlig måltavla, men den sitter på en rundstav, kan man säga, som glider ner och passar precis. Det var inget glapp där. Nu talar vi om maskindelar, som delar i en motor eller kolvar.

Vad som helst i en motor, det ska ju bara glida, och ytjämnheten i de här grejerna var ju enormt fin, så det var ingen bondsmedja precis.

Var det inte så att ni slog körnslag också?

Alltså där man i dag sätter en tejp tog vi bara ett litet, fint körnslag.

Ja, så var det ju. Om vi går upp i reaktorhallen, till exempel, hade vi stora metallskyltar, ungefär en kvadratdecimeter. I dem slog vi körnslag med en vanlig körnare, sen mätte vi mot det där och stansade in koordinaterna i plåten, så att alla kunde se vilka koordinater som gällde för den punkten.

Men om jag förstår dig rätt: det nätet som ni hade i botten flyttade ni upp direkt till reaktorhallen?

Ja, eller tvärtom kan man säga. Man mätte ihop det här. Nere, där vi jobbade med hundradelar av millimeter, var systemet fast, sen flyttade vi upp det i hallen genom tanken. Det utjämnades också i ett sammanhang, så att säga. Även om vi betraktade systemet där nere som ett lokalsystem och det där uppe som ett annat system, så stämde de inbördes på bråkdelar av millimeter, där uppe i hallen jobbade vi med en noggrannhet på plus/minus en halv millimeter ungefär, och det var tillräckligt

Sen lade du lokalt ut nya nät där uppe med mikrometerstickmått eller passbitar om det behövdes.

Absolut. Ett exempel var när de skulle göra nödkylsystemet. Det sitter i själva kåpan på reaktortanken, och det var också hög precision på de dysorna, så att de skulle spruta rätt ner på härden, varje dysa för sig, då lade vi ett nytt lokalt nät där uppe i locket, så att säga.

Var det inte någon som ringde på 90-talet och frågade om du hade kvar protokollen på det där?

Det var roligt, ja. Det var en kille som ringde. Han hade jobbat där för att de skulle göra någon mätning i samband med något underhåll eller något sådant, då fanns det protokoll på inspektionsrör, och det var de protokollen han hade hittat, så ringde han mig.

Kan du tänka dig, sa han. Jag har hittat dokument nere i Oskarshamn. Det är en kille som har samma namn som dig, som har jobbat där nere och gjort protokoll på inspektionsrör.

Är du säker, sa jag, på att det är en annan gubbe?

Det var faktiskt jag. Ja, men herregud, det är ju länge sedan. Tiden går.

Ja. Tanken kom och ni ställde den på plats. Du får nästan berätta om de här andra som skulle försöka mäta också, för det var inte bara du som mätte. Det var några andra gubbar som försökte sig på det där också.

Nej, men det var ju en väldigt hög person på ASEA-Atom. ASEA-Atom var ju forskningscentret som låg i Studsvik, på ostkusten. Han var där nere speciellt för att kontrollera det här montaget. Han hade monterat upp ett koordinatsystem i stålbalkar i reaktortanken, där uppe, och sen hade han hängt ner ståltråd och sänkt ner dem i olja i små rör, så att de inte skulle rotera och sådär, sen skulle han mäta där nere.

Med mikrometerstick i förhållande till de här ståltrådarna som hängde där och vajade. Han var lite misstänksam mot våra geodetiska metoder, så det tog ju någon vecka innan han fattade, sen monterade de ner allt det där. I de fortsatta kärnkraftverken var det VIAK-metoden som användes, alltså den metod som vi hade utvecklat i Ringhals. Den användes sedan i Oskarshamn, i tvåan där, i Barsebäck 1 och 2, Forsmark 2 och 3 och Olkiluoto i Finland. Ja, det var så man byggde kärnkraftverk i Sverige, med VIAK-metoden. En sak som vi införde här, och som faktiskt har lika mycket bäring i dag som den hade då, var ju att du fick mått från Japan och utgick från dem.

Vad hade det gjort om det inte hade stämt?

Och då sa du något som jag tyckte var viktigt att betona även för alla som håller på i dag. Vad var det du sa till mig? Ja, det var det här med att ha en dokumentation, så att man inte kan bli slagen på fingrarna när det gäller mätmetoder eller någonting. Dokumentationen var väldigt viktig, där gjorde vi ett kompendium, kan man säga, för varje mättillfälle, snyggt och prydligt, med samma teknik. Man beskrev bakgrunden, mätmetoderna och allting, sen blev det ju en statistisk standardavvikelse för de här mätpunkterna vi hade gjort. Ingen hade kunnat slå oss på fingrarna när det gällde precision. Vi hade allt dokumenterat, och dokumentationen var väldigt viktig, sen hade man undertecknat den, och även de här cheferna på ASEA, som i det här faller också undertecknade och verifierade våra mätprotokoll, så ingen hade kunnat slå oss på fingrarna där.

Jag har ju varit med om sådana tillfällen. Det har varit så, till exempel när vi monterade…

Att ha protokollet på allt man gjorde, och att man kunde stå för allt. Det blev ju rätt mycket merkostnader för tillverkarna, eftersom jag skulle komma dit och mäta och tala om...

...vad de skulle ändra och allt sånt där. Det var inte bara att skicka iväg grejerna. Nej, det var en kul tid faktiskt. De här gubbarna i Obbola var ju högsta cheferna, och jag var med. Vi hade mycket roligt på många sätt. Jag fick till exempel flyga i privatplan ibland och sådär. En rolig grej var att det var då som min fru hade tagit ut skilsmässa, för att jag aldrig var hemma, då hade jag bestämt mig för att sluta på VIAK, för det blev för mycket resor och tog för mycket på familjen. Jag hade sagt upp mig och fått anställning på Stadsbyggnadskontoret i Göteborg. Det första jag skulle lära mig där var datorer, när jag fick anställning sa jag till chefen: "Jag kan inget om datorer. Jag kan bara programmera och kalla datorer." "Ja, det är det ingen som kan..."

"...men är det någon som kan lära sig så är det du.". Ja, tack så mycket. Vad roligt, och så började jag gå kurser. Det här är en rolig historia faktiskt.

Jag var på en kurs i databashantering i Solna. Det var 1975. Jag gick en kurs där uppe i en vecka, och så ringde telefonen. De hade lyckats hitta mig där uppe, det fanns inga mobiltelefoner på den tiden. Det var från Obbola, från kartongpappersfabriken. De sa: "Nu har vi försökt sätta igång maskinen, men det funkar inte. Du måste komma upp.". Jag sa: "Det går inte, jag är inte anställd på VIAK längre", då sa de: "Du får 3 000 spänn om du kommer upp hit ikväll och hjälper oss i natt." 3 000 kronor var väldigt mycket pengar då, ungefär en halv månadslön, så jag tog planet på kvällen upp till Obbola. De hade fixat mätinstrument och jag hade talat om vad jag behövde.

Sen mätte vi upp och justerade. Det var ett lager som helt enkelt var felmonterat, så det var lätt att hitta. Efteråt gick vi ut på krogen och åt lite på natten, sen tog jag första planet tillbaka på morgonen, med 3 000 spänn i fickan. Jag var lite rödögd när jag kom till plugget och hade svårt att hålla ögonen öppna. På kafferasten var det någon som frågade: Vad fan gjorde du igår?

Jag var uppe i Umeå och gick på krogen sent på kvällen. Är du inte klok. Nej, men det var bara en rolig historia.

Det finns ju en annan rätt kul grej som du har berättat, om en viss båt på Götaverken.

Fast du har väl egentligen fortfarande inte gjort den där?

Mitt kontrollerade fusk. Ska jag ta den historien också?

Ja, det tycker jag. Det får vi bjuda på.

Jag jobbade i Ringhals på den tiden... nej, Barsebäck var det. Jag var ganska upptagen där, men min chef visste ju att jag löste de flesta problem som dök upp. Han sa: "Det har kommit in en rysk båt som har gått på grund. De har tydligen skadat propelleraxeln eller någonting, och nu ska de montera den. De behöver en precisionsmätning.". Jag sa: "Ja, det är inga problem, men då får du se till att jag har verktyg, för jag har inga verktyg här nere." Bland annat ingick en autokollimationsspegel. Det är helt enkelt en spegel som ligger parallellt mot en slipad yta på själva foten, så att man ser sin egen spegelbild.

Om du tittar i den med en Kern DKM2 ser du spegelbilden av ett hårkors, och då kan du justera vinkeln med otroligt hög precision, så när jag kom dit frågade jag: Ja, var har du spegeln?

"Nej, jag har ingen spegel." "Men herregud, då kan vi ju inte göra jobbet.". Den här spegeln skulle jag montera på svänghjulet inne i båten, och sedan skulle jag titta i den från där propelleraxeln satt infäst i skäddan. "Jag kan nog fixa en spegel", sa han. "Ja, gör det då", så kom han tillbaka: "Du, jag har Elsas make-up-spegel. Tror du inte den går bra?". Jag tittade på den och höll den mot svänghjulet. Jag såg ut som om jag hade varit på Liseberg i spegelhuset. Okej, tänkte jag, jag ska mäta det här, göra ett protokoll och sedan får du skriva under. Spegeln fick jag vrida en grad i taget, så det tog lång tid att mäta. Jag gjorde ett stort antal mätningar och tog medelvärdet av allihop. Jag mätte flera gånger och blev ganska övertygad om att...

...det här blir nog inte så tokigt ändå. Spegelfelet tog i stort sett ut sig när man vred och vände på allting, så jag gjorde protokollet och sedan satte sig båten i sjön och försvann. Jag hörde aldrig någonting mer. Det är lite kreativt, ja. Kontrollerat fusk på något sätt. Det leder väl tanken till att det inte alltid är de bästa verktygen som gör jobbet, utan hur man använder verktygen. Det är ju det som är grejen.

Jag tänker ofta på det. Jag är väldigt, väldigt tacksam mot dig för att du lärde mig att tänka. Det är det jag har haft nytta av. Det var ju en sådan beräkningsteknik; du lärde mig faktiskt hur man ska tänka.

Det var roligt att höra, jag tackar. Det finns ju de som säger att jag lärde många att inte tänka, om du förstår vad jag menar.

Ja, då flyttar vi oss framåt några år. Om man säger slutet på 70-talet börjar de här miniräknarna komma, alltså programmerbara med magnetremsor och lite annat. Även mätinstrumenten har utvecklats och börjar få lite interface, de blir lite halvdigitala. Det börjar hända saker nu, men det var nog lite senare.

1975 började jag på Stadsbyggnadskontoret, där hade de ritmaskiner från Kongsberg, stora tunga pjäser som man laddade med hålremsor.

...i form av nya hålremsor som man stoppade in i en maskin som skrev ut resultatet på papper. Jag tyckte att det där var löjligt. Varför håller ni på med det här? Jag såg det opraktiska i det. Varför gör vi inte beräkningarna här?

Vi har ju kapacitet. De skrattade åt mig och tyckte att jag var dum i huvudet till att börja med, men jag lyckades programmera de datorer vi hade så att de gjorde jobbet, och då behövde man inte åka till Industridata med allting utan kunde göra det på skrivbordet. De som stansade hålremsorna blev utan arbete, och det var ju inte så kul i och för sig, men utvecklingen gick vidare. De köpte CAD-system från USA, från ett företag som hette Computer Vision. Googla gärna på det också. Det var system som framför allt hade tagits fram för att konstruera elektroniska kretsar, och som sedan utvecklats för mekanisk konstruktion inom bilindustrin. Min chef var helt galen och sa: "Det här kan vi nog göra om till ett kartsystem", så då...

...på 50-talet. Den här maskinen var programmerad i Fortran, och jag fick gå kurser i England, där var en kille från Indien, vars namn jag inte är säker på i transkriberingen, som lärde mig att tänka rätt i det här och att bygga databaser. Tillsammans med alla andra programmerare som höll på där lärde jag mig väldigt mycket. Computer Vision finns ju inte längre, men mina kunskaper om programmering i stor skala lärde jag mig där, sen tyckte jag inte att det var roligt kommunalt längre, utan fick jobb på VIAK igen som utvecklingschef, med att utveckla digital kartframställning. Det var då vi satte givare på de här autograferna. Om vi tittar på vad en autograf är: till exempel Wild A7 eller Wild A8, mekaniska instrument som man använder för att mäta i flygbilder och...

Och vi blev lite småförälskade i varandra. På den vägen är det. Ja, livet tar långa vägar, men under de åtta och ett halvt åren på Stadsbyggnadskontoret fick jag lära mig att programmera. Samtidigt studerade jag numerisk analys på Göteborgs universitet och mikrodatorteknik på Chalmers, sen tog jag skepparexamen också, och var lärare på vuxengymnasiet för att få ekonomin att gå ihop lite grann, så jag var ganska upptagen även som kommunalanställd. Efter de åtta och ett halvt åren har jag fått en jättefin pension från Stadsbyggnadskontoret. Den kommunala pensionen är 273 kronor i månaden, men du fick kunskaper också, för det ledde ju fram till...

Vad har vi vevat oss fram till i tid nu ungefär?

Ja, nu är vi ungefär i mitten av 1985. Det roliga var att jag då också hade programmerat HP-datorer, kalkylatorerna. Geotronics hade börjat utveckla integrerade mätinstrument. Det var väl den första totalstationen, tror jag, 400-systemet, då ville man bygga in program där. Man hade redan byggt in möjligheten att lagra vinklar och längder och hade tagit hjälp av ett företag i Stockholm som hette Mikronik. De hade tagit fram en datainsamlingsutrustning som kunde samla data, då kom Roger Höglund, som var chef på utvecklingen. Han är pensionerad nu också, som parentes kan jag säga att han har sagt till mig att det är tack vare mig...

...som Geotronics utvecklades så bra. Det var rätt roligt att höra. Hur som helst hade han idén att vi skulle kunna bygga in mina program i deras datorer. De programmerade sina datorer i ett HP-liknande språk, och det passade rätt bra med vad jag hade gjort, så jag lade in mina program i deras totalstation, i 400-systemet. Programmen hade nummer. Jag kommer inte ihåg vad väglinjeprogrammet hette, eller fristation och allt sådant, men de hade nummer, där fanns både inskärning och avskärning, väglinjeprogram och mycket annat, där gjorde jag mina första...

Vad i hela friden? Vad är det du säger? Du kan inte säga upp dig.

Jag sa: "Jo, jag vill säga upp mig.". Han ville ha en motivering. Jag sa att jag inte kände mig riktigt uppskattad där och trodde att jag kunde göra bättre själv. "Jaha, då kan du gå nu. Du behöver inte stanna en dag till!". Nej, okej, jag packade och gick. Det var inga fallskärmar, men jag hade ju en egen fallskärm i skallen: Organizern som jag hade fastnat för.

Du får berätta lite. Jag har ju haft den. Du har ju kört Organizer, Jonatan.

Ja, om det är Psion så känner jag igen den. Det är som en liten...

Hur ska man beskriva den? Kanske 25–30 centimeter lång och 15 centimeter bred, med två rader knappar, har jag för mig, och så fick man komma ihåg alla program som du nämnde.

Ja. Jag hittade den i en teknisk tidskrift någonstans och tog reda på vem som importerade dem. De fanns ute i Kungsten i Göteborg. Jag stack dit och träffade en kille som hette Peter Gisander. Om Gisander är ett bekant namn... jag kan säga att det var brorsan, det var inte han. Okej, då vet ni inte vem Gisander var. Vi får återkomma till det, men det var hans brorsa.

Vad ska man kalla det, en handdator? Så det var egentligen programvaran du gjorde, och själva apparaten var det någon annan som hade utvecklat och sålde?

Ja. Psion var en engelsk grej. Om du kommer ihåg 80-talet så skulle man ha kalender och göra tidplaner för sin verksamhet. Det var ju 80-talsgrejen, med Janne Carlzon och allt det här. Filofax skulle man ha. Exakt. Den var utvecklad för att vara en digital Filofax, så det fanns basprogram bara i den, för adresser och sånt här? Ja, du vet ju precis vad jag talar om där, Frederick. Det fanns en databas, en ganska hyfsad sådan med bra verktyg, och så fanns det ett högnivåspråk som hette OPL, Organizer Programming Language.

Och Peter Gisander sa: "Ja, det här är nya grejer. Jag vet inte riktigt vad man ska ha det till här, men du kan väl ta hem och titta på vad det är för någonting.". Jag fick en kartong med alla möjliga grejer och tillbehör, när jag fick se det här tänkte jag: men herregud, det här är precis det jag vill ha. Det här är precis det jag behöver. Du vet den känslan, det kittlar i hela kroppen.

Det första jag gjorde var ett program för att mäta spjutkast. VIAK hade fått ett uppdrag att mäta spjutkast vid ett Europamästerskap på Slottsskogsvallen i Göteborg, då sa jag: "Det här kan vi nog lösa smidigt.". Jag gjorde ett program i Psion Organizer, det var det första jag gjorde, ett spjutkastprogram, där lade jag in alla parametrar, du vet, diameter på ringen och allt sånt här, sen hade vi en kille som satt där och mätte, jag knappade in det på Psion och så fick man resultatet direkt och kunde få ut det på tavlan. Det gick jättebra ända tills det var en bulgar eller rumän som kastade rekord, nationsrekord, över 80 meter någonting. Ett bra tag efteråt kom de på: "Men vad fan, det måste ju kontrollmätas med band", då började de klia sig i huvudet.

Men hur ska vi hitta nedslaget nu?

Det var ju ett tag sedan. "Inga problem", sa jag. "Ni bara sätter ut nedslaget så hittar ni det.". Jag hade lagt in allting, så det var bara att titta. Det stämde, 80, 04 var det. Det var mitt första jobb med Psion Organizer. Jag har manualen till det. Ja, och det är digitaliserat. Det kom in i manualen. Det var det första programmet jag gjorde i Psion Organizer. Jag satt och programmerade det på vägen hem. Vi hade bara tittat på hur vi skulle ställa upp och allt sådant, och så gjorde jag programmet när vi åkte hem i bilen. Den programmeringstekniken i OPL var helt outstanding. Man hade allt man behövde i funktioner, jag saknade ingenting, men när man skulle ner på mikrodatornivå, bits and bytes...

...blev vi tvungna till det när Geotronics ville ha interface till sina gamla system. De hade ett helt unikt kommunikationsprotokoll som de hade snickrat ihop själva. Det var Hasse och jag på Geotronics som snickrade ihop programmet, men vi behövde också utveckla hårdvara till det, och där kommer en kille som heter Frederick Sommerville in, för det var ett företag som vi anlitade.

Kommer du ihåg vad företaget hette som gjorde de här kretsarna?

Det hette... Audiosollig hette de sen.

Det var Håkan, ja, som hade den där. Han gjorde ju kretskorten. Jag jobbade hos honom. Han kom till mig och sa: "Du, jag har gjort kretskort här till en snubbe i... vi ska göra några fler interface och behöver någon som kan löda kablar." Kan inte du åka dit?

Du vet, de här interfacen till organizer. Det var ju standardinterface, RS-232, och det var ganska enkelt. Joakim där gjorde kablarna. Interfacen var standard, så att säga. Det var bara att programmera hastighet, antal bitar, checkbitar och allting. Det var basic och det hade jag läst på lite tidigare, men det här interfacet var jag inte människa till att klara av på egen hand, så det fick vi lösa på det här sättet. Geotronics var väldigt hemliga med allt de gjorde, så jag fick skriva på ett papper att jag inte fick röja några hemligheter, och på de interfacen, Frederick, gjorde jag enormt mycket pengar. Alla som hade de gamla instrumenten i Geodimeter 100-serien, 120, 130 och sedan Geodimeter 200 som man satte på bildinstrumenten... ja, 140.

140\. De blev ju intelligenta helt plötsligt med hjälp av Psion, då är vi i slutet på 90-talet här nu. Ja, det var då det riktigt rullade igång. Jag ska säga att det rullade igång ordentligt på 90-talet för mig. Det blev en otrolig efterfrågan på de här prylarna. Det är helt otroligt.

Det finns fortfarande en film på YouTube med en kille som sitter med en Psion. Var det Igelstabron då?

Ja, Igelstabron. Den har jag lagt ut på hemsidan. Den är rolig, den är så god tycker jag, för han beskriver det här på ett så underbart sätt. Det var på 90-talet, jag tror det var 95 eller något sådant. Han säger till reportern: "Här har jag allt. Här har jag bron, här har jag alla program", och så säger journalisten:

I den lilla?

Ja, säger han, och så klipper han ihop den. Ja. Verkligen, hoppas att backupbatteriet var friskt när han drog ut den. Det var ingen fara, för vi programmerade ju...

För de som ville det programmerade vi EPROM. Programmen låg i EPROM, sen fanns det tre olika typer av packar. Det fanns EPROM, och de gick ju inte att förstöra, det var omöjligt, sen hade du RAM-packarna som hade batteri, och de var luriga, jätteluriga, och sen kom flashpackarna, som var säkrare. Jag tittar i listan här. Jag tror manualen finns på din hemsida någonstans, både till Workabout... det är ju en imponerande programlista: punktregister, polär utsättning, polär inmätning, editera jobbfiler, Rectangular Setup. Jag har den engelska manualen: Rectangular Measurement, Two Point Resection, Regular Resection, Free Station. Det fanns avvägning, det fanns ju runt ett...

...väglinjeprogram. Det var fullständigt, med 3D-väglinje, sektioner och tunnel. Ja, 3D-tunnel. Jag vill säga så här: den som inte har sett en sån där liten Psion där man har mätt och sedan tryckt på sektionering, och så står det "Vänta en stund"... det kunde vara halva natten, och sedan står den och sprutar ritningar på en A0-plotter.

Det var lite imponerande faktiskt, men de där programmen utvecklades ju i reella situationer. Jag kan ta ett exempel. Det var när Skanska fick ett uppdrag när tunnelbanan skulle sprängas ut i Skarpnäck i Stockholm, där hade de hamnat i en situation där tunneln skulle mynna ut i en station. Samtidigt var det en vertikalkurva där och en klotoid på samma ställe. Tänk dig: en breddökning, en klotoid och en vertikalkurva. Det är mycket där, då frågar han mig: Klarar vi det här?

Ja. Jag får nog göra lite justeringar i det programmet, men jag kommer upp så fixar jag det här, sen får vi kontrollera att det blir rätt, för de hade ju någon kontroll. Jag satt och programmerade en hel dag där uppe och fick till det. Det var nog inte många andra som klarade av de situationerna vad jag vet, alltså.

Då på den tiden i alla fall. Ja, men det var ju det som var fördelen: man hade hela utvecklingsmiljön i burken. Exakt. Man skrev klart programmet, och när man hade löst det där i burken var programmet färdigt för kunden.

Jajamän, sen var det bara att kontrollera. Man var ju tvungen att ha check på att man gjorde rätt. Det fanns buggar även i min värld, men det gällde att inte sprida dem. Man testade på några få som jobbade med det. Det där är bara ett exempel, jag har hur många som helst där jag var ute, tog hand om ett problem, fixade och programmerade. Det tog inte mer än en dag, sen var man hemma och brände en ny version, men sedan var det distributionen. Det fanns inget internet på den tiden.

Så det var ju att skicka EPROM.

Ja, jösses vad EPROM vi skickade, och man skulle ha tillbaka allihopa.

Jo då, det var mycket med det där.

Ja, det var roligt.

Mycket av utvecklingen där det där kan man faktiskt se på min hemsida. Jag har mycket av utvecklingen där, på VIKIs sida. Man kan också se nyhetsblad, historier, videos och allt möjligt, så historien finns ju där.

Det var verkligen så: man fick Sven-Olof Axelsson på burk.

Jag fick mycket kritik på den tiden just för att "nu behöver folk inte lära sig någonting, nu kan man bara ringa VIKI Data så gör de ett program och löser problemet".

Men det tycker jag är mjukvara när den är som bäst. En bra mjukvara ska svara på en fråga i verkligheten, alltså lösa ett problem, och sedan ska livet bli lättare. Det finns tyvärr gånger när mjukvara gör det motsatta.

Med en bra mjukvara får man en god feeling i magen när man jobbar med den. Livet blir lättare och man förstår att den som gjorde mjukvaran förstod vilka problem man har i vardagen.

Ja, det var ju så det utvecklades. Jag är ingen programmerare eller datautvecklare på något annat sätt än det jag lärde mig under tiden, men jag hade min basic-erfarenhet från mätning och visste vad det handlade om. Det var det man ofta uppskattade. Man behövde inte göra några komplicerade systembeskrivningar, utan tittade på problemet och gjorde en lösning. Det behövdes inga mellanhänder.

Nej. I dag pratar man mycket om agil utveckling, och det är ju precis det men agilare än att ha en person som kan domänen, vet vilka frågorna är, har ett vettigt svar på frågan och kan programmera det samtidigt, det finns nästan inte.

Det jag också imponeras av när det gäller den tekniken är att vi knappt hade någon datorkapacitet. Den första handdatorn hade åtta kilobyte internminne, sedan fick vi upp till 32 kilobyte internminne och då tyckte vi att himlen hade öppnat sig. De största datapackarna vi hade för att lagra data var två megabyte.

Organizern hade 0, 9 megahertz klockfrekvens. Exakt. Workabout hade nio, och sedan hottade de upp den till 27. Generation två av Workabout gick i 14 dagar på två AA-batterier.

Exakt. Det var ju också en fördel. Det var därför vi fick många jobb ute i djungeln, i Afrika och sådant, när de åkte ut och inte hade någon elektricitet. Psion Organizer, och särskilt Psion Workabout...

...var väldigt batterisnål och gick bra på batterier.

Ja, det är en fantastisk utveckling. Det jag framför allt kommer ihåg av att jobba med den mjukvaran var att det gick ganska fort från att man fick idén till att man hade någonting som fungerade.

Ja, det gick ju jättefort. Vi justerade och anpassade även när GPS kom.

Vi var absolut först i Sverige med riktig realtids-GPS som fungerade i realtid. Det var kring början av 2000-talet, eller lite tidigare, kanske 1998–99, när Björn Ågård hade fixat korrektioner med... Vad hette den radiokanalen eller radiostationen i Göteborg?

Ja, han skickade korrektioner över... Nej, just det, det var inte företaget. Samtidigt kunde de leverera korrektioner från Lantmäteriet, och vi kunde prestera centimeternoggrannhet med GPS långt innan folk fattade att det fanns. Det blev många konflikter kring det där. Bland annat Göteborgs stad hade hållit på i åratal, och vi blev nästan portförbjudna hos dem bara för att vi hade en lösning. Jag vet att en utsättare ringde mig en dag: "Vi måste sätta ut en gräns, vi har lite mätning. Kan du komma ut och hjälpa?" "Vi har en GPS." "Det räknas inte", sa chefen. Vi kan fortsätta länge om det där…

Men det var ganska tidigt, det var ju en kille... det var en person som skickade oss en bild en gång. Han hade byggt en hel väg där han satt ett 360-prisma på skopan. Jag tror han körde Leica 1100. Han satte ett 360-prisma på skopan och gav grävmaskinisten Psion i hytten, sedan lade han bara in väglinjen och sa: "När det står noll där så är det rätt, gräv."

Exakt. Det var väl ett av de första, vad ska man säga, guidningssystemen för grävmaskiner som jobbade tredimensionellt utifrån väglinjen. Det var i slutet på 90-talet, tror jag.

Det har varit himla roligt på vägen, och det är fortfarande roligt. Det händer massa grejer i branschen till höger och vänster. Jag undrar...

...vad som hade hänt om Nokia och Symbian hade fått leva vidare.

Jag var på ett naturhistoriskt museum här i Basel i veckan, och där visade de den tekniska utvecklingen, då ser man precis den utveckling vi jobbade med på slutet. De skrev om den första mobiltelefonen med digitala möjligheter, en Nokia med tangentbord och grejer. Jag hade sådana, och jag har en kvar fortfarande, sedan skrev de att Microsoft tog död på Nokias utveckling, och några år senare kom iPhone, då kände jag igen mig, för jag var med om det, jag är en av dom.

När operativsystemet försvann ju också språket.

De gjorde om namnet på språket men använde samma tre bokstäver: Organizer Programming Language blev Open Programming Language. Det kan man hitta på nätet fortfarande.

Det kom en 32-bitarsvariant också. De släppte en väldigt tidigt, det måste ha varit 2002–2003, som hette Netpad. Exakt, som ju egentligen...

...är det som många kör i dag med tablet, men den var lite för tidig. Det var ett par grejer som saknades för att den skulle vara riktigt användbar.

Men den där var vi med och utvecklade hos Psion, och vi lade mycket tyngd på att den skulle vara stryktålig och robust. Det var det vi ville. Min mjukvara byggde också på tanken att man skulle kunna använda den med tummen. Jag hade tre tangenter: gas, broms och stopp, och så kunde man bläddra i programmen. Det var en dröm, men den kom lite snett i tiden och Microsoft förstörde hela skiten, men det är en annan historia.

Ja, vad ska jag säga? Det känns som att man kan fortsätta, men det här känns som en bra första...

Ursäkta mig, jag har säkert snackat en himla massa dravel här.

Jag tycker faktiskt att det har hängt ihop ganska väl hela vägen. Ja, jag kan se en bra tråd igenom.

Det är gott. Nej, men då kan vi väl säga så.

Supertack.

Det låter bra. Tack så jättemycket, det var väldigt roligt att få lyssna på det här samtalet.

Tack, ha det bra.