Det här är en fortsättning på förra avsnittet där jag intervjuar Roger Ehnberg som berättar om bakgrunden till Lantmäteriets kartor och varför fastighetsgränserna inte alltid stämmer överens med verkligheten.

I det här avsnittet pratar vi om vad en förrättningskarta är. Om man vill komma till botten med vad som gäller så är det här svaret ligger. Förrättningskartan vi diskuterar hittar du bland länkarna nedan.

Mätning tolkar man som absolut, men är det verkligheten?

Hur vet man om man kan lita på koordinaterna? Vad är egentligen koordinatkvalité ? Är det bara att klicka in koordinaterna och sätta ut den?

Vi pratar också om digital samhällsbyggnadsprocess och om problematiken med arkivering. Idag förändras allting så snabbt, räcker det att bara ha data digitalt när knappt cd-skivorna funkar från 90-talet? Hur ska man kunna lagra något så att det håller i 80-100 år i digital form?

Vi rundar av med några anekdoter om fastighetsgränser…

Länkar:

Förrättningskartan vi diskuterar

Lantmäteriet om "Oklarheter kring gränser"

Boverkets informationsfilm "Över gränsen"

Positionspodden

Förteckning kommunala lantmäterimyndigheter

Mätning tolkar man ju som en väldigt, väldigt absolut åtgärd. Antingen är det rätt eller fel. Antingen är det här, eller så ska det vara där. Men helt plötsligt, när man börjar komma lite längre in i det, så är allting relativt. Det blir ju en fruktansvärd chock i att helt plötsligt så är ingenting absolut längre.

Du har ju tagit fram ett exempel på en förrättningskarta, som kanske inte framkommer i ljudform. Men berätta lite: vad förutsätter den, och vad kan man illustrera med en sån?

Ja, som sagt, en förrättningskarta är ju en allmän handling. Det är ju det som är fördelen. I och med att det är en allmän handling har du rätt att ta del av den här. Naturligtvis kan du få betala en kopieringsavgift eller någonting liknande, men myndigheterna är skyldiga att tillhandahålla de här på olika sätt eftersom det är en allmän handling.

Det fina i det här exemplet, som jag då visar för Jonatan, är att det är en modern förrättningskarta. Den är upprättad tjugotjugo. Den följer ju en mall och ett krav som, rätt avstått, stipuleras i fastighetsbildningslagen. Där kan du bland annat se att det i det här fallet gäller en fastighet som har fått en gräns bestämd västerut.

När man tittar på den här kan man se en fastighetsbeteckning, i det här fallet sexton kolon åttio. Du har ett figurnummer, som i det här fallet är nummer ett. Det finns ju en mängd information på den här förrättningskartan. Ser man här så kan man se en tjockare svart linje som går mellan tre stycken numrerade punkter, med sidlängder angivna.

Den här förrättningskartan är ju då kopplad till en akt som troligtvis har rört en avstyckning av en större fastighet till en mindre, där man då har fått gå in och fastighetsbestämma den västra gränsen för att lösa, i det här fallet, ett vägändamål.

Tittar man vidare så har man ju sina fastighetsgränser och en enkel kartbild. Men för mig är ju den viktiga informationen den man får om man börjar gå ner och läsa texten. Där kan man se hur beskrivningen är utförd. Vad är den nybildade fastigheten? I det här fallet är det då figur ett med fastighetsbeteckningen sexton kolon åttio. Vilka är de nya gränserna? Då ser man i sifferform gränspunkternas numrering och var gränsen går.

Man förtydligar även att rättigheter och samfälligheter är ofullständigt redovisade. Förrättningskartan, som vi har nämnt, innehåller detaljer med olika kvalitet, och det är ju det här faktumet att alla gränser inte är av inmätt kvalitet bara för att det är en förrättningskarta.

Sen kommer det vem som har ansvarat för det tekniska innehållet, oftast mätarbetet och kartarbetet. Det ska finnas en teckenförklaring. Eftersom det är en modern förrättningskarta så finns här också en koordinatlista. I det här fallet har man ju lyxen av att det är en koordinatlista som är kopplad till Sverige.

Du frågade: hur vet jag att de här koordinaterna är bra? Jo, i den här finns det oftast någon form av angiven koordinatkvalitet. I det här fallet använder man begreppen inre och yttre kvalitet. Här har vi fem centimeter, eller noll komma noll fem meter. Vi använder aldrig någonting annat än meter i vår ärade verksamhet.

Vi ser även att den är framställd genom röjning och kopiering från registerkarta, med mätmetoden satellitmätning via Nätverks-RTK. Sen har du nödvändiga uppgifter som vilket år, vilken kommun, vem som är förrättningslantmätare, aktnummer och liknande.

I det här fallet, säg att vi skulle hamna i det läget att vi skulle göra gränsvisning på den här fastigheten. Då har vi ju lyxen av att ha fått koordinater till var vi hittar gränsmarkeringarna. Men i det här fallet kan man även se: vad är det då för gränsmarkeringar? I det här klassiska fallet har vi ett rör i mark som är nytt, och vi har även ett spik i asfalt som är återfunnet, så det har ju slagits tidigare.

Sen har vi den fantastiska markeringstypen ”återfunnen beräknad”. Den är ungefär lika fantastisk som markeringstypen ”omarkerad”. Det är ju det här som är fantastiskt: vi får inte lov att ha koordinatbestämda gränser, utan gränsen går mellan de fysiska gränsmarkeringarna. Är markeringstypen då omarkerad, eller som i det här fallet återfunnen beräknad…

En spökmarkering.

Nja, det är ju en gränsmarkering, men den är ganska svår att återfinna i det som de flesta hävdar att vi lever i, någon form av verklighet.

Så den kan vara lite svår att återfinna eftersom den inte är återfunnen. Men då har man ju åtminstone, i det här fallet, en koordinat som visar var den är beräknad att vara.

Så den är inte koordinatbestämd, men den har…

Den är ju tekniskt sett koordinatbestämd.

Men den är ju…

…inte juridiskt gällande i det fallet med koordinaterna.

Och i det här fallet så har man ju turordnat den. Den är det som är koordinatbestämt i ett koordinatsystem som är väldigt väl kopplat till möjligheten att använda ett GNSS-system och kunna sätta ut den, så att säga. Men vi kan ju aldrig sätta ut den noggrannare än fem centimeter, eftersom den inre och yttre kvaliteten är fem centimeter.

Får man slänga in en passus här? När man säger koordinatkvalitet, hur skulle du förklara det här? Alltså, när det står fem centimeter, ja, noll komma noll fem meter. Alltså fem centimeters noggrannhet.

Ja. Passusen där, eller vad man ska säga, har att göra med att om du köper fastighetskartan och kör på den här datamängden så får du ofta med någonting som är en kvalitet. Då är det ju så att varje gång geodata, säg från Lantmäteriet, för över de här linjerna till datamängden som är fastighetsgränserna, då för man ju in den här kvaliteten på linjen.

Det finns ju de som har sett det här i WMS-tjänster eller karttjänsterna. Man kan se dem som gröna, gula och röda. De här kan man ju gå in och läsa i datamängden vad det är för kvalitet. Men det är ju precis som du säger: bara för att kvaliteten skulle vara angiven…

Jag brukar säga det att en grön gräns, som då skulle vara med fem centimeters noggrannhet — jag har själv varit med om sådana nybildade med GNSS, alltså mindre än fem år gamla, som slår upp på en halv meter. Det var ju lite lätt irriterande, eftersom alla andra gränserna, utom just den här gränsdelen mellan två gränsrör, var rätt. De två var fel med en halv meter. Och det var ju givetvis den gränsen jag skulle sätta ut på den här fastigheten. Det var ju Murphys lag om alltings jävlighet. Det är det enda man kan lita på i den här verkligheten vi lever i.

Då är det ju det här dilemmat att den här koordinatkvaliteten kommer ifrån akten. I det här fallet pratar man om inre och yttre kvalitet. Jag brukar beskriva det som att den inre kvaliteten berör den relativa noggrannheten. Vad är säkerheten mellan de olika punkterna i den här geometrin som finns redovisad, alltså relativt de angivna punkterna i koordinatlistan?

Den yttre är ju den jobbiga, för den beskriver hur väl inpassade de här gränspunkterna är och därmed gränslinjen, eller gränsytan, eller fastigheten om du så vill kalla polygonen. Hur noggrant är den inpassad i förhållande till det koordinatsystem som är angivet?

Det var ju väldigt ofta förr i tiden att du mätte in dina gränser med totalstation. Men hur passade du in totalstationen? Ofta är ju den inre koordinatkvaliteten angiven i datamängden. Många gränser är ju gröna eller gulgröna, som då är ungefär tio centimeter angivet med den yttre kvaliteten. Men en gul gräns kan ju slå upp på… ja, det har jag själv varit med om. Två till fyra meter. Normalt ligger du under en meter, men har du otur — och det är givetvis Murphys lag — du har alltid otur.

Det enda man vet med säkerhet som mätare är att vi mäter fel. Och det enda vi vet med säkerhet är att allting kommer att gå åt helvete. Så länge man går in med den premissen som mätare brukar man åtminstone aldrig bli besviken.

Just när du kommer till sådana fall där du får en geometri som säger att kvaliteten ska vara noll komma elva meter, och så går du in och läser i förrättningsakten att den yttre kvaliteten kanske är fyra meter, då kan man börja ifrågasätta: hur noga är den här linjen som jag har fått ifrån en nybyggnadskarta, eller en datamängd du har köpt, eller en ritning som har kommit från någon arkitekt eller någon annan geodetiskt icke bevandrad varelse som har misshandlat underlaget på resans gång med hjälp av någon programvara som behandlar det digitalt? Ingen nämnd, ingen glömd.

Det är ju det som blir frågeställningen: ska du kunna lita på det underlag du har? Då behöver du faktiskt dubbelkolla var det kommer ifrån, hur det är upprättat, med vilken noggrannhet, och om gränsen överhuvudtaget är fastighetsbestämd.

För där är det ju bara… om man nu får en tjugotjugo-här, koordinatbestämd gräns, noll komma noll fem. Man tänker att det är väl bara att klicka in koordinaterna och sätta ut den. Men som du säger kan man inte släppa garden där heller egentligen. Om man ska vara strikt, liksom. Det kan ju… människor klistrar och kopierar fel. Man kan ha trott att man hade fix när man inte hade det. Vad som helst kan ha hänt egentligen.

Mätaren har otur, alltså. Jag menar, kolla det amerikanska valet. Det finns ju en fin incident där bara som anledning till varför man inte har digitala val, utan fortfarande röstar med papperslappar.

Man gjorde någon sådan här röstning en gång i USA där man sedan kontrollräknade. Då var det väl fyratusennittiosex röster fler än vad det fanns invånare registrerade. Då börjar man ju titta på det här: vad var det som hade hänt? Det slutade med att man upptäckte att en bit i RAM-minnet hade blivit påverkad av en solstorm, alltså neutroner, som gjorde att den flippade från värdet noll till ett. Jag har faktiskt läst den här forskningsrapporten. Det var då Intel började titta på det här, och det visade sig att det här fenomenet var mycket vanligare än vad man trodde fram till dess.

Vi pratar ju trettio, trettiofem år sedan man gjorde den här forskningen, men det var så pass vanligt. Jag hade en gammal it-chef i en kommun jag jobbade i. Han fick ju arbeta med klagomål om varför tekniken inte funkade, och han beskrev det alltid som att allt som behövs för att det ska gå åt pipan är att en nolla skiftar till en etta.

Då pratar vi om grova fel, alltså slumpmässiga fel. Vi har systematiska fel, vi har den mänskliga faktorn, och många andra saker som gör att det har svårt att bli rätt. Vi lever ju fortfarande under termodynamiken. Nu vet jag inte om det är andra eller tredje satsen, men entropin ökar ju alltid. Den minskar ju aldrig.

Ja, det är sant. När man har miljoner datapunkter i ett system så kommer några av dem att bli väldigt, väldigt fel.

Det är ju därför som… jag kommer inte ihåg vem det var som tog fram normalfördelningskurvan, om det var Gauss eller vem det var, men det fanns ju en anledning till varför man i fysik och matematik upptäckte att det inte finns någon absolut sanning.

Jag vill minnas att det var meteorologen Lorenz som forskade på detta på femtiotalet. Man ville göra väderbestämningar med datorer. Det var då han körde en typ tvåveckorsanalys och sen ville han köra om den, så han började mitt halvvägs. Han matade in siffrorna han hade fått ut för att spara beräkningstid. Han matade in, jag kommer inte ihåg om det var fem eller sju decimaler, men så körde han analysen igen och fick ut en helt annorlunda prognos.

Det var ju då han upptäckte det som många väljer att kalla kaos. Men kaos är ju också ett matematiskt fenomen. Kaosteorin föddes ju i det hänseendet att det finns system som är oerhört känsliga för de initiala ingångsparametrarna. Det klassiska är ju fjärilseffekten. Det är det populärvetenskapliga sättet att beskriva system som är väldigt känsliga för de initiala parametrarna. Det betyder ju inte att systemet är i kaos, utan det är bara ett sätt att definiera systemet.

Jag har haft en lärling här nu under mig det sista årets tid. Han kom som yrkesarbetare, som träarbetare. Jag fick börja förklara vad mätning är. Han hade ju en tumstock. Jag började beskriva sådana här saker: om du skickar iväg en laserpuls hundra meter påverkas den av rätt många saker — luftfuktighet, vattenånga, jordens krökning.

På de flesta vanliga mätningar har ju inte det någon som helst påverkan på det dagliga arbetet vi gör. Vi behöver aldrig tänka på det som mätare. Men när du kommer till vissa specialhänseenden, långa baslinjer, eller om du har problem med solstormar, eller den käre ryssen som tycker det är roligt att störa ut GNSS-signaler som slår ut flygplanens navigeringar och liknande saker, då finns det ju många saker som kan påverka våra val av mätmetoder.

Går man tillbaka ännu längre så var det ju sådana här saker som: hur väl har du sträckt ditt måttband? Är det ett måttband i glasfiber? Är det… ja, nu kommer jag inte ihåg vad den här invarstålsblandningen som inte har längdutvidgning har för temperaturkoefficienter. Eller är det ett vanligt stålband? Det finns ju många sådana här påverkan på våra mätningar som vi som mätare hanterar med olika metoder, så att vi inte behöver tänka på det.

Som sagt, vi behöver ju inte fundera på det i normalvärlden. Men ibland, när du kommer till sådana här saker, kan det vara bra att kolla lite innan du bara går ut och sätter din linje. Den kan vara väldigt gammal, den linjen, och den behöver inte vara bestämd på något annat sätt än att vi ritar in den här.

Ja, fascinerande. Det här är ju en rätt bra avslutning på det ämnet, men jag tänker lite systemförståelse här. Hur hamnade en gräns i någon form av karta eller datamängd? Vad är vägen dit? Så man förstår lite hur det funkar från att någon bestämmer en, och så hamnar den på en karta eller i ett kartregister på något sätt. Nu använder jag inte rätt ord alls, men hur går det till? Både via kommunerna till Lantmäteriet, så man får den känslan. Det skulle vara lite nyfiken på.

I dag är vi ju välsignade med att ha tillgång till GNSS-mätning och liknande, så koordinatbestämning i dag, kopplad till ett välordnat koordinatsystem, är ju en ganska enkel sak.

Så som jag blev lärd var det ju att du upprättar… du slår dina gränser, du sätter ut var du ska ha dina gränser, du måste ju beräkna din geometri, var du ska slå dina gränser. Det var ju många kommuner som hade KFF-avtal som gjorde att Lantmäteriet eller lantmäterimyndigheten kunde åkalla mätare från en kommunal MBK-verksamhet. Sen körde de ut och gjorde det praktiska arbetet och i vissa fall även det karttekniska arbetet.

Inom ramen för de där var det ofta så att man gjorde en utsättningsfil. Man körde ut och satte ut var rören skulle vara, slog gränsmarkeringen, mätte in var gränsmarkeringen var, noterade om det var ett rör i mark eller rör i gjutning eller liknande. Sen åkte man in och gjorde sammanställningen och ritade antingen in det i redovisningsprogrammet — jag tror det hette Torparen för Lantmäteriet, det kanske har bytt namn numera.

Då matar du in koordinaterna samtidigt som du skapar din förrättningskarta, som sedan följer med akten. Sen vinner ju akten laga kraft. Beslutet fattas, sen går det en viss tid då du ska kunna överklaga det. Sen vinner akten, eller åtgärden, laga kraft och är inte överklagbar längre.

Då får du ju över dina koordinater till registerkartan, vilket är fastighetsgränser och gränspunktlager i den datamängd som Lantmäteriet tillhandahåller. Då uppdateras ju registerkartan efterhand med förhoppningsvis akkurata koordinatbestämningar. Som sagt, beroende på vilken otur man har — om man har stått under ett träd och mätt med GPS, eller varit tankspridd i något annat hänseende — då har du ju fått en förbättring.

Kommuner som sådana kan ju inom ramen för ett DRK-avtal, digital registerkarta, skicka in förbättringsåtgärder. Då skickar du upp till avdelningen… jag kommer inte ihåg om det heter kvalitet och uppdateringsförbättring eller någonting sådant. KUF, i alla fall. Så KUF:arna på Lantmäteriet får ju in data från kommunerna, och det finns olika sätt att skicka in det. Det mest moderna är det som kallas registerkarta-GML och liknande.

Då kan du skicka över detta till dem där du som kommun har gjort ett utredningsarbete och skickar in vilka du har mätt in, vilka du har beräknat fram, hur du har beräknat fram dem, hur du har transformerat, vad du har fått dina geometrier ifrån, och hela den biten. Då hamnar den datan i sin tur, om handläggaren anser att du har gjort ett korrekt arbete, i registerkartan och dyker sedermera upp på min karta, i fastighetskartan och de här bitarna.

De äldre gränserna, innan GPS ens var allenarådande härskare för att bestämma det — och GPS är ju ett rätt modernt påfund, det har inte funnits så länge — där hade du ju problemet: var går gränsen?

Som jag nämnde ser du ju i den här att det står ”kopiering från registerkarta”. När man började flyga och framställa ortofoto och liknande var det ju ofta så att du kunde rita in dina fastighetsgeometrier, för du såg kanske en sten, eller en skillnad på trädlinjer, eller ett dike, eller vad det än må vara, som du kunde passa in dina geometrier ifrån. Sen har du då genom kopiering från registerkartan flyttat med dig geometrierna in i en modern akt.

Är den då inte förbättrad, ja då har den ju den noggrannheten, det ursprunget och den kvalitet som är angiven. Det komiska i det här förslaget som jag tog fram och visade är att den här fastigheten, som då är bildad tjugotjugo, i sig själv innehåller både sådant som är inmätt och sådant som är kopierat från en registerkarta, som mycket väl kan vara en gräns som har uppkommit från ett laga skifte eller storskifte eller vad som helst.

Om man nu tittar på den här kartan — du nämnde ju det innan — så är det egentligen bara tre gränspunkter, tolkar jag, som är bestämda här. Varför mäter man inte in de andra? Eller varför kan man inte samla alla? Det här är säkert en superbasic fråga, men varför kan man inte bara samla alla punkter för en fastighet i en akt? Där blir det väl att om du vill ha de östra gränserna, då måste du hitta någon annan akt och börja söka bak i tiden, antar jag. Har jag helt rätt? Spelar det ihop?

Om jag får besvara frågeställningen med en fråga…

Det blir bra.

Vad händer om du går in och fastighetsbestämmer de övriga gränserna i det här förslaget, de som inte är fastighetsbestämda?

Varje sådan gräns har ju flera ägare. Det finns ju en på vardera sida av gränsen. I det här exemplet har du, som jag ser det, minst fyra eller fem övriga intressenter som blir påverkade om du skulle gå in och bestämma samtliga gränspunkter i det här förslaget som jag sitter och tittar på. Är det i intresse för den sökande att lantmätaren ska gå in och ta på sig det här utredningsarbetet och behovet av att kontakta fastighetsägare och reda ut de här bitarna?

Det är ju sant. Det finns inget behov.

Nej. Och varför skulle en lantmätare åsamka dig en onödig kostnad? Det står ju klart och tydligt att en myndighetsperson aldrig får åsamka dig en onödig kostnad. Det gäller även PBL. Behövs inte en lägeskontroll, då ska ju inte den åkallas heller. Behövs inte en nybyggnadskarta, då ska ju inte den åkallas heller. Framför allt den vanligaste åtgärden man kan ifrågasätta är om det verkligen behövs en utstakning. Behövs inte den, då äger du inte rätt som myndighet att åkalla den, och det spelar ingen roll om det är en byggnadsnämnd eller en lantmäterimyndighet.

Ja, det är sant. Det är en bra princip. Man ska liksom inte tvinga från staten det som inte behöver tvingas. Det blir ju ett sånt fall här.

I det här fallet har de ju uppenbarligen kunnat finna en lösning på den ansökan som har skett för bildandet av den här fastigheten i det här exemplet, sexton kolon åttio, som redovisas med figur ett. Då är det ju inget problem att redovisa de här andra opåverkade gränserna på något annat sätt genom kopiering av registerkarta. Du har ju löst ditt åtagande i den här formen.

Samma sak blir ju att de här geometrierna kommer att vandra vidare in till myndigheten som handhar bygglov, byggnadsnämnden, och MBK-verksamheten, alltså mät- och kartverksamheten, som då kommer att använda de här i sin tur i nybyggnadskartan. Den följer sedan med över till det underlag som hamnar hos byggaren och byggherren, och sedermera hos mätaren som drabbas av äran att sätta ut och sköta produktionsmätningen. Då ser vi ju att det vandrar vidare.

Lantmäteriet driver ju någonting som kallas en digital samhällsbyggnadsprocess på uppdrag av regeringen. Där vill man komma ifrån det här att det börjar i digital form, översätts till analog form, går tillbaka till digital form, går tillbaka till analog form, tappar all höjdinformation så det blir tvådimensionell analog form, och sen går tillbaka igen till någon form av digitalt underlag. Så vandrar du den här biten hela vägen.

Det får ju väldigt många frågeställningar som: varför kan vi inte bara ha en digital samhällsbyggnadsprocess? Kan vi ha bara digitala förrättningshandlingar? Hur bra hade det varit? Hur ofta kan vi starta en plottfil från nittonhundranittiotalet, från nittonhundranittiotvå, innan PDF var en de facto-standard? Hur hanterar vi arkivering? Hur säkrar vi hela den här frågeställningen, som då blir en konsekvens av att rätten att äga mark är en väldigt grundläggande men också väldigt stark rättighet?

Där måste det ju också kunna säkerställas att du inte på något sätt kan tappa, förvanska, förstöra eller kapa. För hade det börjat bli lätt att göra, då börjar vi ju närma oss mer det här kalla dystopiska samhället som vi troligtvis inte är särskilt intresserade av att leva i. Det finns kanske vissa entiteter som hade tyckt att det var en bra demokratisk variant.

Eller som den gamla brittiska tv-serien The Young Ones — den är stark att titta på om man vill se effekterna som uppstår när man inte väljer en demokratisk process. Otroligt bra komediserie i alla fall, men den har väldigt lite med mätning att göra.

Jag fattar, jag fattar.

Nej, det är ju sant. Det är så fascinerande med mätning, alltså det här fältet, geodata. Det är ju hur stort som helst. Kartorna hittills är ju fyrahundra år gamla, från början av sextonhundratalet, och så börjar man bestämma digitala gränser här, eller filer. Det är knappt att cd-skivorna funkar från nittonhundranittiotalet när man brände dem och tänkte: ”Nu har jag sparat mina bilder.” De funkar ju inte tjugo år senare.

Nej, och det har ju blivit ett problem. Det finns ju en arkivlag som också styr de här bitarna. Hur ska du kunna lagra någonting? Jag menar, bara åttio år tillbaka i tiden — fotografier som du har tryckt på film, alltså negativ — en sån sak håller inte mycket mer än åttio till hundra år, kortare om du inte lagrar det på ett bra sätt. Till och med tryckt media börjar ju degraderas och förstöras.

Så hur ska vi spara saker och ting, och när ska vi spara saker och ting? Nu är vi ju långt ifrån mätningsteknikens värld, men det är många aspekter. Till och med en sån sak påverkar ju ett mätningsuppdrag. Nu kommer mina kollegor att skratta och säga att ”ja, det kommer alltid att påverka det för dig, Roger”, men det är en helt annan frågeställning.

Men det blir ju ett de facto-problem om vi ska leva med en tidshorisont längre än tio eller tjugo år.

Om man rundar av här bara: du har ju antytt till dina kollegor här att ni kan ha lite olika syn på saker. Du jobbar väl i den privata världen nu. Hur tycker du… du har ju varit både i den kommunala och… man märker ju att i lantmäteri lägger man veckor på en gräns, medan en byggherre vill ha: kostar det någonting att sätta ut den där gränsen? Lite reflektion, om man backar bort från ämnet vi har pratat om — skillnaden på de här olika delarna. Är det några anekdoter, lite avslutningsmässigt? Det känns som att du kan jaga fram något ur minnesbanken.

Faktum är att jag egentligen hade velat ha med min kollega, min lärling, han som gick och lärde hos mig. Han kunde berätta de här anekdoterna, för han är ju den som har drabbats av dem.

Du är galen, men…

Faktum är att han har haft den fantastiska turen att de sista månaderna drabbas av väldigt många saker som varit gränsrelaterade, och som varit kopplade till att handlingarna inte har varit färdiga, eller att det inte funnits en nybyggnadskarta, eller att nybyggnadskartan inte varit fullständigt redovisad.

Jag kan ta ett exempel som skedde längs sydkusten, och då pratar vi verkligen sydkusten, i Trelleborgstrakten. Han blev involverad i att de skulle in med en borrvagn där. Det var bara det att när de skulle köra in borrvagnen så var där en tujahäck som var typ tolv meter hög. Den var väl inte så bra att köra rakt igenom, tyckte de. Då kom en fastighetsägare ut och frågade: ”Vad gör ni på min fastighet?”

Min kollega blev snabbt involverad i frågeställningen och tyckte att det här borde vara enkelt att lösa. Men han ringde mig, och jag sa att vi nog får fråga kommunen: vad har vi för förrättningskarta på den här? Det såg lite skumt ut när han sände mig en karta och jag började titta på fastighetsgeometrierna kontra var häcken var placerad.

Efter många om och men fick vi tag på, från tomtboken, en förrättningskarta från nittonhundratrettioåtta som visade hur gränsen hade bildats. Det visade sig att ingen hade brytt sig om att den gränsen hade bildats, för den hade då skänkts till döttrarna av den som hade gjort förrättningsarbetet. Sen hade de i sin tur gått bort, barn hade ärvt och så vidare. Alla var ju överens, för alla var ju släkt. Men helt plötsligt hade någon köpt den här och skulle in och göra en åtgärd.

Så min kollega fick, efter mycket om och men, åka ner med lite förrättningsakter och börja leta efter gränspunkter och liknande. Det slutade med att han ringde mig och frågade: ”Gränsvisning här, hur gör jag? Det står ett garage här.” Jag svarade kort: ”Du gör en gränsvisning på garagets tak.” Han sa: ”Kan jag verkligen göra det?” Och jag sa: ”Givetvis kan du det, för det är där gränsen är.”

Så han klättrade upp på taket, sprayade med blå färg: här går gränsen. Jag fick bildbevis producerat senare. Alla var ju jättenöjda. Sen fortsatte diskussionerna med de kringliggande fastighetsägarna om hur man skulle gå vidare i de här aspekterna, för då var ju faktiskt gränsen bestämd och vi kunde med hjälp av andra punkter reda ut var gränsen skulle ha varit.

Att man sedan nittonhundratrettioåtta inte hade valt att bry sig om var gränsen gick, det var ju en helt annan frågeställning. Man var ju överens. Men det hindrade ju byggverksamheten, vilket orsakade byggherren kostnad. Och det var ju inte bara gränsvisningen som kostade pengar, utan lösningen på hela det specifika ärendet.

Det var en sådan sak som tyvärr krävde lite… jag hade en gammal chef som kallade det kungaforskning. Det var när man gick in och började gräva i arkiven ända tillbaka till sextonhundratalet. Jag har behövt gräva ända tillbaka till sextonhundranittionio i ett fall i Strömstad, där man ville stänga av en väg, men vägen var fortfarande inte upphävd. I handlingen — nu kommer jag inte ihåg exakt vilket årtal det var, men det var tidigt sjuttonhundratal eller sent sextonhundratal — var det bestämt med en karta att rätten till att vägen skulle gå där var kvar. Så du kunde inte stänga av den här vägen.

Det var en fastighetsägare som visste om detta, så han försökte tuta i kommunen att det bara var att sätta upp en vägbom. Det hade varit en gränsfejd utan dess like kring avstängandet av den här vägen, och Trafikverket hade dragit en ny asfaltväg tvärs igenom utan att bry sig om att upphäva den här. Det var rätt så kraftigt outredda förhållanden som rådde kring det här.

Men rätten att vägen skulle gå där var väldigt klarställd, så vägbommen fick åka bort igen rätt så omgående, för typ fjärde gången eller någonting sedan sjuttiofyra. Det kan man ju skratta åt i efterhand. Det var ju underfundigt av den fastighetsägaren att driva det ärendet så långt. Han var kreativ på sitt sätt.

Ett annat, allvarligare fall var när vi jobbade i en annan kommun på västkusten nära Malmö — inte i Malmö, men nära Malmö — där vi fick i förfrågningsunderlaget markhandlingar, landskapsingenjörens handlingar och arkitektens handlingar, och en situationsplan som var koordinatbestämd med fyra decimaler. När vi lägger alla de här på varandra så är det bara en handling av sex sidor som stämmer överens med fastighetskartan, primärkartan och nybyggnadskartan.

Då visar det sig att vi fick passa in alla handlingarna efter den framtida byggnaden. Sen fick vi ignorera de ritade fastighetsgränserna i de här felaktiga underlagen. Nu kommer många säga att det säkert bara var några millimeter eller centimeter. Nej, tyvärr. Det var faktiskt mer än en halv meter det slog på mellan de här underlagen.

När man gick in och tog detaljplanen som var under samråd och transformerade in grundkartan som fanns i detaljplanen, så upptäckte man att till och med där fanns spänningar som vida översteg vad som kunde förklaras av att det var tryckt på papper. Det var ett genuint problem i det hänseendet, för råkar du gå över gränsen i det här fallet är du inne på grannens mark. Råkar du då fälla träd, eller gräva av någonting, eller förstöra en brunn…

Du kan ju drabbas av rätt långtgående konsekvenser i din byggprocess bara på grund av att underlagen du har fått — som kan vara stämplade FFÖ eller bygghandling eller relation eller vad det nu än må vara — det finns ju ingen som garanterar kvaliteten i det underlaget du får, oavsett vad det står för vackert namn på den firma som har gjort handlingen.

Hur man kan misshandla en CAD-fil alltså. Det finns många sätt.

Ja, många kallar det misshandel av en CAD-fil, men jag väljer att säga att de egentligen inte misshandlar den. De upprättar ju ett underlag.

Jag har faktiskt haft äran att träffa en gammal konstruktör. Han började i stort sett som tonåring på sin fars arkitektbyrå. Han hade CAD-version två komma noll som första version, och han berättade att det var en stor kollision när mätare och större firmor ville ha CAD-underlagen från konstruktörerna. Fram till dess hade man ju inte ritat varken geometriskt eller geodetiskt korrekt, för i mekanik och liknande var det ju fortfarande så att det alltid är måttkedjorna som är överbestämmande kontra geometrin du har ritat på ett papper.

Det faktum att man fortfarande i dag — och då pratar vi alltså trettio år senare — varken har omhändertagit eller på något sätt gjort det tvingande eller styrande att handlingen du får, om det är en karta eller en ritning, ska vara korrekt på något sätt… där finns ju ingenting som styr det.

Om du ritar en tillbyggnad och ritar en fastighetsväg och en fastighetsgräns som ligger längre än åtta meter bort, då kan ju den vara schematiskt framställd utan att hindra byggprocessen överhuvudtaget. Det behöver inte ens orsaka några problem.

Men det finns ju ett exempel nu, för någon vecka sedan, uppe i Mellansverige, där någon råkade bygga trehundrafyrtio millimeter närmare gränsen. Det var i en tidning för ett par veckor sedan. Alla trodde att byggnaden låg rätt, men det visade sig att de hade mätt från ett staket, och staketet stod inte i fastighetsgränsen. Det tråkiga var att man hade trehundrafyrtio millimeter fel, men det de inte visste om var att det var allmän platsmark, alltså mark som kommunen ägde, på andra sidan.

Det finns ett förtydligande som säger att kommunen inte får lov att bevilja undantag från fyra och en halv meter när det är en attefallsåtgärd, vilket gör att de här trehundrafyrtio millimetrarna helt plötsligt blir orubbliga. Gränsen var ju bestämd, så det var inget problem just där.

Många tyckte att kommunen var fyrkantig i sitt utövande av byggnadsnämndens åtagande, men i det fallet var det ju glasklart att byggnaden hade hamnat fel. Den föll inte inom konceptet av mindre avvikelse som man skulle kunna åberopa med praxis från PBL. Jag vet inte hur det har gått för de här stackarna som drabbades av det, men det var ju rätt så kostsamt utförande av ett attefallshus.

Det finns även ett nutida exempel. Jag tror det var någon som hade byggt sextioåtta millimeter fel någonstans i London. Jag tror skadeståndssummorna på det var tre miljoner pund, det sista jag läste om den biten. Jag har absolut ingen aning om hur det har gått, men då pratar vi alltså sextioåtta millimeter.

Så helt plötsligt kan man ju tycka att ”sätta ut en gräns, ja det kan man ju göra med en GPS eller stega ut, jajamän, absolut, det gör jag dagligen”. Men man ska samtidigt ha lite respekt med sig för vad det kan generera för obehag eller obehagliga bieffekter eller biverkningar om det går fel. Tyvärr går det fel, och ibland går det ju fel väldigt mycket också.

Det är ju olika anekdoter i det hänseendet. Som sagt, jag har haft turen att ha en som har fått ha mig som stöttning, och han har ju haft turen att drabbas av det här väldigt mycket på sista tiden.

Har haft tur att ha dig som handledare.

Det vet jag inte om han skulle hålla med om, men vid tillfälle får du kanske ha med honom på podden i stället, så får han berätta hur det känns att komma in i mätbranschen.

Kan få hans kontaktuppgifter i så fall.

Ja.

Det hade faktiskt varit intressant, att komma från den självsäkra snickarvärlden in till en värld av osäkerheter och ”om” och ”men”. Det var en anläggare här som jag jobbade med som kallade sin egen mättekniker för politikern. Han sa: ”Vad säger han?” ”Det beror på.” ”Ska kantstenen vara där? Ska staketet sitta där?” ”Det beror på.”

Ja, och det gick ju faktiskt till och med så långt att jag hade en annan som kom och sa det där: att mätning tolkar man ju som en väldigt, väldigt absolut åtgärd. Antingen är det rätt eller fel. Antingen är det här, eller så ska det vara där. Men helt plötsligt, när man börjar komma lite längre in i det, så blir man ju väldigt politisk, eller väldigt vag. För helt plötsligt så är allting relativt.

Är man en ny mätare — och det drabbade ju även mig när man var ny — så blir det en fruktansvärd chock att helt plötsligt är ingenting absolut längre. Det man också egentligen ska ta in som en brasklapp är att allt det som jag har pratat om här egentligen bara är min tolkning av den verklighet som jag har stött på, och samtidigt fördjupat mig i efterhand.

Det finns ju säkerligen tusentals saker som fungerar annorlunda, eller som finns kvar att lära sig. Jag finner det ganska skönt att veta att det här är ett skrå, ett yrke, ett val som så många andra — det tar aldrig slut. Men det här tar banne mig verkligen aldrig slut någonstans.

Så för alla som undrar om man skulle vilja syssla med den här typen av saker, vare sig som mätare, projektör, kartingenjör eller GIS:are, så är det ju en fantastiskt spännande värld som man kommer in i när man sysslar med all form av geodata och tillhörande grejer och it och hela den här biten.

Det ger mycket, men man får ju lära sig att leva med att Murphy existerar, ständigt hängande bakom dig. Man får ha en viss inställning när man går in i det här. Så länge man kör friskt kopplat, hälften brunnet, och det inte har brunnit mer än hälften den här dagen, då är det ju en bra dag, helt enkelt.

Sen brukar jag tuta i mina lärlingar att den dag man inte är på nyheterna är också en bra dag. Det är den dagen man har vunnit. Men det är kanske också ett annat sätt att se på verkligheten.

Det blir bra avslutande ord. Murphy hänger efter en där, oss mätare. Jag tror vi stannar inspelningen där.